Nicci

Hej fina ni.

Vintern har verkligen kommit till Stockholm nu. Sådär på riktigt. Snö överallt, flingor som fortsätter falla. Jag har valt att lyssna på det den här helgen. Gå i ide medan jag kan. Alla planer är inställda och det känns faktiskt helt okej. Jag känner ingen lust alls att ge mig ut på hala vägar eller stressa runt i detta väder. I stället blir det hemmamys, tända ljus, lugna morgnar och att bara få vara, innan jobbet i morgon kväll.

Jag var lite sugen på att städa bort julen. Plocka ner pyntet. Men när snön kom och bäddade in allt utanför kändes det nästan fel. Så den får stanna ett tag till. Våren kommer ju ändå inte än, även om jag längtar något enormt. Jag känner små vårkänslor redan nu, trots minusgrader och vinterjacka. Det där pirret inför ljusare dagar. Och pirret inför vad 2026 har att erbjuda, det finns där fortfarande, även om jag inte riktigt vet vad det är jag längtar efter.

Men ibland slår tanken mig, jag har blivit en “tråkig” tjej. En snart medelålders singel som mest är hemma, som inte har fullbokade helger eller spontana planer. Det var så annorlunda när jag var i en relation. Då fanns det alltid något på gång. Resor, parmiddagar, helger som fylldes av upplevelser. Magiska resor till världens hörn, storstäder, öluff, roadtrip i Tanzania, lyx på Zanzibar. Jag har sett så många platser, upplevt så mycket, levt ett rikt liv på många sätt.
Och ändå känns framtidens blad så tomma just nu. Inga planer, inga resor bokade, inget självklart som väntar runt hörnet. Bara vardag och jobb och lugna helger hemma. Jag kan gnälla över att jag inte träffar någon, men hur skulle jag göra det? Ingen vet ju ens att jag existerar. Jag är ingen singel som dejtar, ingen som går ut, ingen som skriver med någon eller ens riktigt ger någon en chans. Han med stort H kommer knappast att skriva ett kärleksbrev till mig, han vet ju inte ens att jag sitter här och väntar. Haha. När man säger det högt låter det nästan lite komiskt.

Så kanske är 2026 året då jag börjar leva lite mer som singel. Vågar mer. Tar mig ut. Säger ja oftare. Dejtar någon, kanske. Men vi vet ju alla vid det här laget att jag troligtvis inte kommer göra det. Snart tre år som singel, och ändå är jag pirrig. Jag längtar efter att träffa någon. Någon som faktiskt letar efter just mig.
Samtidigt tycker jag att det är så mycket svårare nu än förr. Jag gillar inte alls tanken på att träffa någon jag inte redan känner. Det är snart tio år sedan jag hade en dejtingapp, och då bara i några dagar. Jag provade i alla fall. Men det där ytliga, snabba, att presentera sig själv i några bilder och meningar… det är inte jag. Jag vill veta vem personen är. Helst känna den lite innan. För det är först då pirret inför en dejt ens kan uppstå hos mig.

Men hur lär man känna någon på äldre dagar? När livet redan är uppbyggt, när man har sina rutiner, sitt hem, sitt sätt att vara. Jag tänker ibland att ju mer jag lär känna någon innan jag släpper in känslorna, desto mindre är risken att få hjärtat helt krossat när jag väl vågar öppna det igen. Eller så är det bara något jag intalar mig själv för att våga stanna kvar i det trygga. Jag vet inte.

Just nu vet jag faktiskt inte så mycket alls. Mer än att vintern är här, snön faller, julen får stanna lite till och att längtan efter våren, efter kärlek, efter något mer, fortfarande finns kvar.

Kära du. Det du skriver känns så mänskligt, så ärligt. Som om vintern utanför speglar lite av det som rör sig på insidan just nu. Snö, stillhet, väntan. Och jag tycker inte alls att du låter tråkig,  tvärtom låter du som någon som har levt, sett världen, älskat, vågat. Det är inte tomma blad, det är bara en paus mellan kapitlen.

Det där med att dra sig tillbaka lite på vintern… det är ju nästan biologiskt. Att gå i ide, bädda in sig, låta julen stå kvar när snön äntligen gör den rättvisa. Det finns inget misslyckande i det. Och längtan efter våren, den är nästan alltid mer än bara väder. Den handlar om hopp.

Och singellivet… åh. Det är så lätt att bli hård mot sig själv där. Som om mod mäts i dejtingappar, middagar, helgplaner. Men du är inte osynlig för att du inte dejtar. Du är inte ”fel” för att du vill känna någon innan du vågar längta efter dem. Det säger snarare något väldigt fint om dig, att du vill ha djup, trygghet, något som får växa fram långsamt.

Du har rätt i en sak, och du vet det redan, Han med stort H kan inte hitta dig om du aldrig är där människor är. Men… det betyder inte att du måste bli någon annan. Det behöver inte vara appar, eller “gå ut”, eller kasta dig huvudstupa in i något som inte känns som du. Ibland börjar det mycket mjukare än så. Små förflyttningar. Ett ja där du annars hade sagt nej. En situation där du låter dig bli lite mer synlig, lite mer nyfiken, utan krav på resultat.

Och det där du skriver om att lära känna någon först, det är inte naivt. Det är klokt. Hjärtan som varit med om saker vill ofta förstå innan de vågar hoppas. Kanske minskar det inte risken att bli sårad helt, men det kan göra att man står stadigare när man väl vågar. Tre år som singel och ändå pirrig inför tanken på att träffa någon… det säger allt. Du har inte stängt av. Du väntar inte passivt, även om det kan kännas så. Du samlar kraft. Precis som vintern gör innan våren kommer.
Och vem vet. Kanske är 2026 inte året då allt händer på en gång,  utan året då du tar ett första, väldigt litet steg som ändå förändrar mer än du tror.

Ja vi får se hur kapitlerna för år 2026 ser ut. Nu ska jag fortsätta att titta på Fjällbackamorden. Har ni inte varit i Fjällbacka än tipsar jag er att åka dit, en otroligt vacker liten sommarstad som jag besökt flera gånger. 

Önskar er en fin lördag.

Kram.