Nicci

Hej mina fina läsare 🤎

 

Hoppas att ni mår bra och att ni njuter av sommaren, precis där ni befinner er i livet just nu. Kanske har ni semester och kan sova lite längre på morgonen, äta långa frukostar och njuta av lediga dagar utan några större planer. Eller så kanske ni jobbar precis som vanligt, men försöker fånga de där små sommarstunderna mellan arbetspassen. Oavsett vilket så hoppas jag att ni har det fint. Sommaren går verkligen alldeles för fort och jag försöker påminna mig själv om att stanna upp och faktiskt njuta av den. 🤎

 

Jag vill också börja dagens inlägg med att säga tack. Ett stort, varmt och innerligt tack till er som läser min blogg och till alla er som den senaste tiden har lämnat så otroligt vackra ord till mig om mitt skrivande. Ni anar verkligen inte hur mycket det betyder. Det värmer så himla mycket i hjärtat när ni berättar att ni tycker om att läsa mina inlägg, att ni känner igen er i det jag skriver eller att ni helt enkelt tycker om att följa med i min lilla vardag.

 

Det är faktiskt en ganska speciell känsla att tänka på att jag har bloggat i så många år och att det fortfarande finns människor där ute som vill följa med. Genom de stora sakerna i livet, men också genom de allra minsta. Genom vardagskvällar, promenader, tankar, känslor, resor, kärlek, sorg, skratt och allt det där som livet faktiskt består av. För det är ju precis det jag alltid har velat att min blogg ska vara. En liten plats där man kan kika in en stund och bara vara. Kanske känna igen sig, kanske skratta lite, kanske tänka till eller bara få en liten paus från sitt eget liv.

 

Så tack. Verkligen. Era ord betyder mer än ni tror. 🤎

Dagarna går verkligen i ett just nu. Jag tycker knappt att jag hinner med själv. Ena dagen är det måndag och helt plötsligt är det helg igen. Och sedan börjar allting om. Samtidigt försöker jag verkligen ta vara på de där små stunderna som gör sommaren lite extra fin.

 

I lördags var jag ute och åt middag tillsammans med några tjejkompisar. Det var en sådan där kväll som man verkligen behöver ibland. God mat, prat om allt och ingenting och framför allt trevligt sällskap. Jag älskar verkligen middagar med vänner. Att bara få slå sig ner vid ett bord, äta något gott och prata ikapp om livet.

 

Det är så mycket som händer i allas våra liv hela tiden och ibland känns det som att man behöver de där timmarna tillsammans för att verkligen hinna landa och höra hur den andra personen faktiskt mår. Inte bara det där snabba "hur är det?" i förbifarten, utan de riktiga samtalen. De där samtalen som kan pågå i timmar och som får en att både skratta och tänka.

 

Efter middagen gick vi vidare till ett annat ställe. Och alltså... jag måste bara säga att jag ibland känner mig som en gammal tant när jag är ute, haha. 

 

Jag kan verkligen ha hur trevligt som helst, men när ljudnivån runt omkring börjar bli alldeles för hög så känner jag bara: nej tack, nu vill jag hem....

 

Och då menar jag inte vårt eget sällskap, utan när människor runt omkring bokstavligen måste skrika till varandra för att kunna prata. Jag förstår verkligen inte hur folk orkar? Hur kan man ha ett samtal när man behöver överrösta varandra hela tiden? Jag sitter där och försöker koncentrera mig på personen framför mig samtidigt som någon bredvid skriker så högt att det känns som att hela huvudet vibrerar.

 

Då känner jag bara...

Hua. Nu är det dags för mig att gå hem. 

 

Så det blev helt enkelt inte en jättesen kväll för min del, men det gjorde faktiskt ingenting. Jag har kommit till en punkt i livet där jag verkligen uppskattar att gå hem när jag själv känner att kvällen är slut. Jag behöver inte vara kvar bara för att "man borde". Det är faktiskt ganska skönt att känna så.

Och ibland är det ju dessutom så himla mysigt att komma hem. Ta av sig skorna, tvätta bort sminket, krypa ner i sängen och känna att man haft en fin kväll. Det är nästan lika härligt som själva utekvällen ibland.

 

På söndagen väntade jobb och jag hade en sådan där magisk kväll på jobbet. Ni vet när allting bara känns... helt jäkla perfekt? 🤎

 

Idag började jag dagen med att träffa en tjejkompis. Och det var precis en sådan förmiddag och lunch som jag älskar.

Vi gick runt och strosade i butiker, tittade på allt möjligt, pratade om livet och bara tog det lugnt. Ingen stress, inga måsten och ingen klocka som hela tiden påminde oss om att vi egentligen borde vara någon annanstans.

 

Sedan satte vi oss ner för en lång lunch och bara catchade up.

 

Och det är verkligen något speciellt med vänskap som känns enkel. Där man kan vara precis som man är. Där man kan prata om det djupa ena sekunden och skratta åt något fullständigt oviktigt nästa. Där man kan berätta om sina tankar och funderingar, men också bara sitta tyst en stund utan att det känns konstigt.

 

Det blev verkligen en underbar start på dagen. 🤎

 

Efter vår lunch åkte jag vidare till jobbet. Och nu ligger jag här i sängen och känner mig sådär härligt trött efter en lång dag, men samtidigt med ett leende på läpparna.

 

Det är en så fin känsla.

Ni vet när man kryper ner under täcket och plötsligt känner en sådan enorm tacksamhet? Inte för att allt i livet är perfekt, för det är det aldrig. Livet är verkligen en blandning av allt möjligt. Det finns dagar som är tunga och dagar som är lätta. Stunder när man känner sig stark och stunder när man tvivlar på precis allting.

 

Men just ikväll känner jag mig bara så tacksam.

Tacksam för mina vänner.

Tacksam för alla fina människor jag har omkring mig.

Tacksam för alla små stunder som blir till minnen.

Tacksam för att jag får skriva och dela med mig av mitt liv här.

Och tacksam för er som fortfarande finns här och läser. 🤎

 

Det är lätt att fastna i allt man saknar eller allt man önskar vore annorlunda. Jag gör det också ibland. Men ikväll försöker jag verkligen stanna i den här känslan. 

 

En dag fylld av vänskap, samtal, jobb och små otroliga ögonblick. Och mirakel ....

 

Vi hörs i morgon igen.

 

God natt mina fina läsare.

Kram 🤎