Nicci

Hej fina ni 🤎

Jag satt och funderade på en sak på vår långa morgonpromenad i morse, och det är en fråga jag verkligen är nyfiken på.
Pratar ni killar om tjejer lika mycket som vi tjejer pratar om killar?

För tro mig... vi pratar en hel del. Inte bara om vem som är snygg eller vem vi dejtar, utan om allt runt omkring. Om relationer, kärlek, besvikelser, framtidsdrömmar och om livet i stort. Vi analyserar, pratar om dejter, sms, blickar och ibland till och med ett enkelt "hur mår du?". Vi försöker förstå människor, känslor och varför vissa saker blir som de blir.
Och nästan varje gång vi ses kommer vi in på samma ämne.

Hur träffar man egentligen någon i dag?
Hur hittar man någon som faktiskt vill ha något seriöst? Någon som inte bara är ute efter att ha kul för stunden, utan som faktiskt vill bygga något tillsammans med någon annan.
Det känns som att det har blivit svårare än någonsin.

Många av mina tjejkompisar som är i relationer träffade sina partners för många år sedan. De har varit tillsammans i fem, tio eller kanske femton år. De hann lära känna varandra innan dejtingappar, ghosting, situationships och alla dessa oskrivna regler tog över dejtingvärlden.

Sedan har vi oss som är singlar....

Vi försöker. Vi dejtar. Vi är öppna. Vi ger människor en chans. Men ändå känns det som att man gång på gång stöter på personer som inte riktigt vet vad de vill. Eller kanske vet de vad de vill, men det är bara inte samma sak som man själv söker.

Jag kan inte låta bli att fundera.
Har dejting blivit svårare, eller är det bara jag som upplever det så?

I dag känns det nästan som att ordet "situationship" har blivit mer vanligt än ordet "förhållande". Man träffas, hörs varje dag, beter sig nästan som ett par, men ingen vill sätta en etikett på det. Ingen vill riktigt ta ansvar eller lova något.

Allt ska vara avslappnat.
"Inga krav."
"Vi får se vart det leder."
"Jag vill inte stressa fram något."
Och visst, det är inget fel i att ta saker i sin egen takt. Men ibland känns det som att människor använder det som en ursäkt för att slippa investera på riktigt.

Man vill ha närheten.
Man vill ha tryggheten.
Man vill ha någon att skriva till.
Man vill ha någon att träffa när det passar.
Men man vill inte ta steget till att faktiskt välja någon.
Det känns nästan som att vi lever i ett samhälle där allt ska vara tillgängligt hela tiden. Nästa person finns bara ett svep bort på mobilen. Om något känns lite jobbigt är det lättare att gå vidare än att försöka lösa det.

Har vi blivit för rädda för att binda oss?
Eller har vi bara blivit bortskämda av alla valmöjligheter?
Ibland känns det nästan som att gräset alltid verkar grönare på andra sidan. Att det alltid finns någon som kanske är lite roligare, lite snyggare eller lite mer spännande. Och då blir ingen riktigt tillräcklig.

Det gör mig faktiskt lite ledsen.
För jag tror fortfarande på den där kärleken som växer fram över tid.

Jag tror på att lära känna någon på djupet.
På långa samtal sent på kvällen.
På trygghet.
På lojalitet.
På att välja varandra, även de dagar då allt inte är perfekt.

Jag undrar också hur ni killar pratar med varandra.
Pratar ni om kärlek?
Pratar ni om tjejer ni verkligen tycker om?
Pratar ni om framtiden, om familj och om att hitta rätt person?
Eller handlar snacket mest om något helt annat?
Finns det killar där ute som också längtar efter något äkta?
Någon som också är trött på spel, otydlighet och människor som aldrig riktigt vågar satsa?

För ibland kan det kännas som att man nästan är ensam om att vilja ha ett vanligt förhållande.
Någon att vakna bredvid.
Någon att skratta med.
Någon att resa med.
Någon att bygga ett liv tillsammans med.
Någon som faktiskt stannar kvar när den första förälskelsen lagt sig.

Jag kanske romantiserar det lite.
Kanske var det inte bättre förr.
Det fanns säkert hjärtesorg, otrohet och komplicerade relationer då också.

Men det känns ändå som att människor var mer beredda att kämpa för varandra. Att man inte gav upp lika snabbt. Att man såg relationer som något man byggde tillsammans, inte något man bytte ut så fort det blev lite svårt.
I dag känns allt så snabbt.
Snabba möten.
Snabba känslor.
Snabba avslut.
Ghosting.
Situationships.
Och sedan vidare till nästa.

Ibland undrar jag vart det djupa har tagit vägen.
Vart tog de där långa samtalen vägen?
Vart tog romantiken vägen?
Vart tog omtanken vägen?
Vart tog den där känslan av att verkligen vilja lära känna en människa på riktigt vägen?
Kanske finns den fortfarande.
Kanske letar vi bara på fel ställen.
Kanske finns det fortfarande människor som vill älska på riktigt, som vill bygga något långsiktigt och som inte ser relationer som något tillfälligt.

Jag hoppas verkligen det...

För innerst inne tror jag fortfarande att den stora kärleken finns.
Den kanske bara tar lite längre tid att hitta än man önskar.
Men jag är nyfiken.
Hur tänker ni, både tjejer och killar?
Är det bara jag som upplever att dejting har förändrats så mycket?
Finns romantiken fortfarande kvar, eller har vi fastnat i en värld där allt handlar om tillfälliga möten och där ingen riktigt vågar välja någon fullt ut?

Kram.