Nicci

Hej mina fina läsare.

I går hade jag en sådan där dag som inte alls var planerad, men som ändå blev precis vad jag behövde. Ni vet när man vaknar utan några större planer, känner sig lite rastlös och bara får ett ryck? Exakt så var det.

En av mina närmaste vänner bor bara fem minuters promenad från mig, vilket är något jag är väldigt tacksam för. Ibland räcker det med ett snabbt meddelande för att förvandla en helt vanlig dag till något riktigt mysigt. Så jag skrev till henne och frågade om vi inte skulle ta oss ner till havet, sätta oss på klipporna och bara prata om allt mellan himmel och jord. Lite klassiskt tjejsnack, skratt, funderingar och kanske en och annan livsanalys.

Och så blev det.

Vi packade ihop lite mat, fyllde väskorna med dricka och begav oss iväg. För min del fick det bli sushi, vilket alltid känns som ett säkert kort när man ska sitta ute en hel dag. Solen sken från en klarblå himmel och havet låg nästan spegelblankt framför oss. Det är något speciellt med att sitta vid vattnet. All stress och alla måsten känns plötsligt väldigt långt borta.

Vi slog oss ner på klipporna och timmarna bara flög förbi. Ni vet när samtalen aldrig riktigt tar slut? När man hoppar mellan seriösa ämnen, minnen, framtidsdrömmar, relationer, jobb, skvaller och fullständigt meningslösa saker som ändå känns väldigt viktiga just där och då. Det är sådana stunder som ger energi på riktigt.

Albert var naturligtvis med också. Först gick han runt och nosade på precis allt som gick att nosa på. Varje liten sten, varje buske och varje förbipasserande människa verkade vara otroligt intressant. Men efter en stund bestämde han sig för att det var dags att ta semester från sitt eget upptäckande. Han hittade en skuggig plats och la sig bekvämt tillrätta medan han njöt av havsluften. Jag tror faktiskt att han hade det minst lika bra som vi hade.

Det var verkligen en sådan där dag där man känner att man bara får vara. Ingen stress, inga tider att passa och inga krav. Bara sol, hav, god mat och fint sällskap.

Men självklart lyckades jag med något mindre smart också.
Jag brände mig.
Och inte på det där snygga, gyllene sommarbrännan som man hoppas på. Nej då. Jag lyckades istället skapa något som mest kan beskrivas som en blandning mellan skidglasögonbränna och någon som glömt bort hur solkräm fungerar.

Ni vet när området runt ögonen förblir kritvitt medan resten av ansiktet får färg? Exakt så. Jag såg mig själv i spegeln när jag kom hem och började faktiskt skratta. Det var inte mycket att göra åt saken.

Och eftersom universum verkar ha en fantastisk känsla för humor så händer ju alltid samma sak.
När man känner sig som allra minst attraktiv, då dyker det självklart upp någon man tycker är söt...

Varför är det alltid så?

När man har håret perfekt, sminket sitter som det ska och man känner sig snygg händer absolut ingenting. Men så fort man ser ut som ett vandrande katastrofprojekt med märkliga solränder, rufsigt hår och en allmänt förvirrad uppsyn, då står man plötsligt och småpratar med någon man gärna hade velat ge ett lite bättre första intryck till....

Där stod jag bakom mina solglasögon och försökte se normal ut medan jag egentligen bara ville sjunka genom jorden och försvinna. Samtidigt försöker man låtsas som att allt är helt naturligt och att man absolut inte alls funderar på hur röd man är i ansiktet.

Hopplöst.

Men samtidigt är det väl lite det som är livet också. De där små pinsamma ögonblicken som man först vill glömma bort och sedan skrattar åt i efterhand. Förmågan att alltid göra bort sig. Den har jag...

Har ni också haft någon riktigt spontan sommardag på sistone som blev mycket bättre än ni hade tänkt er? 

Kram.