Nicci

Hej mina fina läsare.

Oj, har det verkligen redan gått fem dagar sedan vi hördes sist? Tiden har sprungit iväg i en sådan fart att jag knappt hunnit reflektera över dagarna som passerat. När jag försöker tänka tillbaka på vad jag gjort känns allt nästan som en enda lång rörelse framåt, där den ena dagen har avlöst den andra utan att jag riktigt stannat upp. Kanske är det ett tecken på att livet har varit fullt, både av måsten, känslor och fina stunder.
Den här dagen har i alla fall varit en dag som kommer att stanna kvar hos mig länge.

I förmiddags tog jag avsked av en huvudman som jag har haft i fyra års tid. Fyra år är en lång tid när man arbetar nära en människa. Även om relationen ser annorlunda ut än till familj eller vänner så skapas ändå ett band. Man lär känna personen, vardagen, vanorna, historierna och de små detaljerna som gör varje människa unik. Därför blir det också speciellt när den dagen kommer då man måste säga farväl.
Begravningen var väldigt fin och värdig. Det var en sådan där stund då tiden nästan stannar upp och allt oviktigt försvinner för en stund. Prästen läste både ord från den avlidnes bror och de minnesord som jag hade skrivit, vilket berörde mig mer än jag hade trott. Att höra sina egna tankar och minnen läsas upp inför andra människor blir på något sätt väldigt starkt. Det gjorde att alla år, alla möten och alla stunder tillsammans kändes så närvarande.

Sådana dagar påminner en verkligen om livets skörhet. Hur snabbt allting kan förändras och hur lite vi egentligen kan ta för givet. Vi lever ofta som om tiden är oändlig, som om människorna vi älskar alltid kommer att finnas där. Men sanningen är ju att ingen av oss vet hur lång tid vi får tillsammans.

Det låter kanske vemodigt, men för mig väcker sådana här stunder också en stark känsla av tacksamhet. Tacksamhet över människorna jag har i mitt liv just nu. Över familjen, vännerna och alla de där personerna som gör vardagen rikare bara genom att finnas. Det får mig att vilja prioritera rätt saker. Att faktiskt ringa det där samtalet. Skriva det där meddelandet. Ta den där fikan. Krama lite längre. Lyssna lite mer. För i slutändan är det relationerna som betyder något. Tiden vi delar med varandra är utan tvekan det mest värdefulla vi har.

Det blev med andra ord en väldigt känslosam förmiddag.

Efter begravningen väntade något som också fyllde hjärtat med värme, jag fick hem Albert igen. Och nu väntar en lång sommar tillsammans med honom. Inte bara våra vanliga veckor här och där, utan han ska vara hos mig ända fram till slutet av juli. 

Ni som har följt bloggen ett tag vet ju hur mycket han betyder för mig. Bara att få öppna dörren och se honom komma in gör mig glad. Det är något särskilt med hundars sätt att leva i nuet. De bryr sig inte om stress, måsten eller morgondagens planer. De är bara här, precis där de är, och påminner oss om att göra detsamma.

Jag ser verkligen fram emot de kommande veckorna. Planerna är många och listan på saker vi ska hitta på tillsammans är lång. Vi ska göra utflykter, upptäcka nya promenadstråk, besöka favoritplatser och förhoppningsvis njuta av många härliga sommardagar. Och samtidigt vet jag att det ofta är de enklaste stunderna som blir de allra bästa, de långa promenaderna, frukosten på balkongen medan Albert ligger bredvid, eller de där lugna kvällarna när man bara är tillsammans.

Under eftermiddagen träffade vi min bror. Först tog vi en tur genom delar av Hammarby Sjöstad, som fortfarande är en av mina absoluta favoritplatser i Stockholm. Jag tycker så mycket om kombinationen av stad, vatten och natur där. Det finns något lugnt över området trots att det är fullt av liv. Att promenera längs kajerna, titta på båtarna och bara njuta av omgivningarna ger mig alltid energi.

Vädret var dessutom perfekt för att vara ute och strosa omkring. Inte för varmt och inte för kallt, bara sådär behagligt.

Efter vår lilla upptäcktsfärd åkte vi vidare till en stor, grönskande hundrastgård. Där fick Albert springa av sig ordentligt, nosa runt på allt som verkade intressant.. Jag tror att han hade kunnat stanna där betydligt längre än vi gjorde. Det är så roligt att se honom när han får springa fritt med öronen fladdrande och hela kroppen fylld av glädje.

Efter en mysig eftermiddag tillsammans var det dags att skiljas åt. Min bror åkte åt sitt håll och jag och Albert gick hemåt igen. 

Kvällen avslutades sedan på bästa sätt med en lång powerwalk. Vi väntade tills den värsta värmen hade lagt sig och gav oss ut när luften blivit svalare och skönare. Det är något speciellt med sommarkvällar. Ljuset dröjer sig kvar länge, tempot känns lite lugnare och det finns ett lugn som är svårt att hitta någon annan tid på året.

Albert verkade lika nöjd som jag över promenaden, och när vi kom hem kände jag den där sköna tröttheten som kommer efter att man har varit ute mycket under dagen.

Nu väntar resten av kvällen i soffan framför serien "Tills jag hittar dig", som jag har blivit fullständigt besatt av. Jag började titta utan några större förväntningar men nu är jag helt fast. Ni vet när man tänker att man bara ska se ett avsnitt till och plötsligt har flera timmar passerat? Precis så. Den är så spännande att det är svårt att slita sig.

Trots att sommaren känns som att den precis har börjat är kalendern fortfarande ganska full fram till onsdag nästa vecka. Det är många saker inplanerade, men bara sådant som jag faktiskt ser fram emot. Det känns lyxigt att ha en vecka fylld av trevliga möten, utflykter och människor man tycker om.

Redan i morgon väntar en långlunch med två tjejkompisar, vilket ska bli så mysigt. Jag ser fram emot flera timmar av prat, skratt och att få uppdatera varandra om allt som hänt sedan sist. Sådana stunder ger mig så mycket energi.

Men nu börjar ögonen bli lite tunga efter dagens alla intryck och känslor. Så nu tänker jag krypa ner i sängen, fortsätta titta på serien en stund och sedan försöka få en riktigt god natts sömn.
Ta hand om er, och glöm inte att uppskatta människorna omkring er lite extra.

Godnatt och kram