Nicci

I går hade jag en riktigt närvarande dag med min vovve. Det var en sån där dag där allt bara fick ta sin tid, där varje steg kändes lite lugnare och varje intryck lite starkare. Tidigt på morgonen begav vi oss ut på en långpromenad. Luften var krispig, staden fortfarande lite sömnig, och det kändes som att vi hade gatorna nästan för oss själva.
Vi gick genom hela Hammarby Sjöstad och vidare mot Södermalm. Det är något speciellt med att röra sig genom platser som bär på ens historia. Att gå längs sina gamla kvarter på Söder väcker minnen på ett sätt som nästan känns fysiskt.

“Där cyklade jag mycket.”
“Bageriet som jag handlade frukostbröd i när jag var fyra år är kvar – och jag köpte faktiskt bröd där i går.”
“Där bodde en av mina bästisar.”
“Där gick jag i skolan.”

Det är som att varje hörn viskar små fragment av ens barndom. Små ögonblick som man kanske inte tänker på i vardagen, men som plötsligt blir så levande igen när man passerar platsen där de en gång hände.

Jag älskar Söder. Det finns en värme där som är svår att beskriva, en blandning av nostalgi, trygghet och liv. Jag märker att jag ofta går samma runda när jag är där, som om kroppen automatiskt söker sig till det välbekanta. Men nu har jag bestämt mig för att göra tvärtom, att utforska varenda del av Söder, ta nya gator, upptäcka nya små pärlor och samtidigt låta gamla minnen få dyka upp oväntat.

Söder kommer alltid att vara en stor del av mitt liv. En grund. Ett hem, på något sätt. Jag spenderade ändå mina första tio år där, och det sätter sina spår , på det finaste sättet.

Medis var verkligen en central plats i min barndom. Där hade jag mina aktiviteter, där lärde jag mig att simma, där stod jag på scen och spelade teater, där snurrade jag runt i balettsalen. Där bodde jag också ett tag. Det var där jag köpte mitt lördagsgodis, en sån där självklar tradition som kändes enormt viktig då. När matsalen i skolan renoverades gick vi dit och åt lunch. Och det var där jag köpte mina klistermärken som jag sedan bytte med kompisar i skolan, och mina kulor som vi spelade med på rasterna.

Alla de där små sakerna,  de bygger något större. Söder är, på många sätt, början på mitt liv. En plats fylld av första minnen, första vänskaper, första känslor av frihet.

Promenaden i går blev därför mer än bara en promenad. Det blev en resa genom tiden, tillsammans med min hund som nyfiket upptäckte allt i nuet, medan jag rörde mig mellan då och nu. Det var otroligt mysigt, lugnt och fint på ett sätt som är svårt att fånga helt i ord.

I dag har tempot varit ännu lugnare. En riktig mysdag. Några jobbsamtal som smugit sig in mellan stunderna av vila, flera sköna promenader i solen där våren verkligen börjar kännas nära, och en sushilunch med en väninna. En sån där dag som inte behöver vara märkvärdig för att kännas bra, den bara är.
Och kanske är det just det jag tar med mig mest från de här dagarna, hur värdefullt det är att vara närvarande. Att gå lite långsammare, att minnas, att känna, och att låta både det som varit och det som är få ta plats.

Kram.