Nicci

Jag har aldrig varit med om något liknande, det känns nästan overkligt att skriva det här, men jag måste få sätta ord på det som händer just nu.

Jag har aldrig, verkligen aldrig, haft så här många läsare på min blogg. 

Det är något som fortfarande är svårt att ta in. När jag tittar på siffrorna känns det som att jag tittar på någon annans statistik, inte min egen. Som att det måste vara ett misstag. Men det är det inte. Det är på riktigt.
Och det väcker så många tankar och känslor inom mig.
För det första...Hur har ni ens hittat hit?

Det är nog det jag tänker mest på. För jag har inte gjort något stort, inget dramatiskt, inget som jag själv kan peka på och säga “det där var anledningen”. Jag har bara skrivit. Inlägg efter inlägg. Tankar, känslor, vardag, det som rör sig inom mig.
Och ändå... Så är ni här. Fler än någonsin tidigare.

Att mina ord på något sätt har letat sig fram till er. Att ni har klickat er in, stannat kvar, kanske läst vidare.
Kanske känner ni igen er. Kanske blir ni berörda. Kanske är ni bara nyfikna.

Oavsett vilket så betyder det mer än ni anar.
För när jag började skriva gjorde jag det mest för mig själv. Det var ett sätt att sortera tankar, att förstå mig själv lite bättre, att få ur mig sådant som annars bara snurrade runt inuti. Mycket, men inte allt om mig. 

Jag tänkte aldrig att så här många skulle läsa. Inte ens i närheten. Det är inte bara siffror. Det är människor.

Människor som av någon anledning har hittat just min blogg, bland alla andra som finns där ute. Och det är det som gör mig så ödmjuk inför det här. För internet är oändligt stort, fullt av röster, berättelser och perspektiv.
Och ändå har ni hittat hit.Till mina ord. Till mina tankar. Till mig.

Hej. Och stor kram.