Nicci

Hej fina ni 

För det första vill jag bara skriva hur otroligt trött jag är på att människor förstör världen på olika sätt. Jag blir så less på att läsa nyheter, på att höra om konflikter, hat och maktspel. Varför kan vi inte bara leva ett så jäkla bra liv som möjligt? Utan förtryck. Utan att någon annan ska bestämma vem man får älska eller gifta sig med. Utan rädsla. Bara få leva i frihet och fred.

Jag fattar verkligen inte problemet. Varför inte välja kärlek? Varför inte välja att bygga upp istället för att bryta ner? Tänk om vi la all den energi som går åt till hat på att skapa något fint istället. Tänk om vi fokuserade på att älska, skratta, mysa, resa, drömma, skapa familjer och vänskaper, m.m.

Ibland känner jag mig nästan maktlös inför allt som händer i världen. Som att det är så mycket större än en själv. Och det kanske det är. Men samtidigt tänker jag att det lilla vi kan göra är att vara snälla. Vara öppna. Vara kärleksfulla. Sprida värme där vi står. För om inte annat så gör det i alla fall vår lilla del av världen lite mjukare.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer om det… Förutom att jag blir så jäkla trött. Trött på hat. Trött på begränsningar. Trött på att människor inte bara får vara. Och ha det så jäkla bra....

Men mitt i allt det där finns också det fina. Det nära. Det varma. Och det är där jag landar.
Jag har haft så otroligt mysiga dagar här hemma. Såna där dagar som liksom bäddar in en i lugn och tacksamhet. I lördags var vi ett stort gäng som kollade hockey tillsammans. Det var skratt, kommentarer som flög genom rummet, och den där speciella känslan av att vara många i samma stund. Jag gick hem lagom till tredje perioden så jag har faktiskt ingen aning om vilka som vann men det spelade liksom ingen roll. Det var inte resultatet som var det viktiga, utan känslan av gemenskap. Att få sitta där tillsammans och bara vara.
I söndags jobbade jag och hade en så mysig kväll. 

Och igår kom min älskade pudel Albert till mig. Alltså lilla hjärtat. Vi gick en lång eftermiddagspromenad i det helt otroliga vädret tillsammans med min bästis,  tre timmar bara sådär. Solen värmde ansiktet, luften kändes lättare och det doftade nästan vår. Vi pratade om allt och ingenting, Albert studsade runt som om han också kände att något är på väg att förändras.

Idag har vi också varit ute mycket. Och jag känner bara hur myset har satt sig i hela kroppen. Det är som att hela jag pirrar av tanken på vår och sommar. Ljuset. Sena kvällar. Bara ben. Glass i solen. Uteserveringar. Den där känslan av frihet som nästan är fysisk.
Jag känner mig så otroligt tacksam. För det jag har. För människorna runt mig. För de små stunderna som egentligen är de största. För en väldigt mysig vecka. För att få känna pirr. För att få älska. För att få leva mitt liv på mitt sätt.
Och kanske är det just där någonstans jag hittar hoppet. I det lilla. I att vi fortsätter välja värme, även när världen känns kall.
Ta hand om er. Sprid kärlek. Det behövs mer än någonsin...