Nicci

Hej fina ni 🪻
Hur kan dagarna gå så fort egentligen? Jag förstår verkligen inte vart tiden tar vägen ibland. Det känns som att man precis vaknat till tisdag och blinkar, så är det redan kväll igen. Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att det kanske är ett fint tecken också. Att livet faktiskt är fyllt av saker, människor och stunder som betyder något. För när dagarna känns tomma brukar tiden snarare gå långsamt. Men ändå… jag önskar ibland att man kunde pausa vissa ögonblick lite längre.

Min helg avslutades i alla fall på absolut bästa sätt,  med en riktig familjehelg .

I fredags blev det fotboll och bara den där känslan av att helgen precis börjat. Ni vet när man fortfarande har hela helgen framför sig. Det är något speciellt med fredagskvällar ändå.

I lördags mötte jag sedan upp min bror och vi gick till mitt barndomshem. Bara det gav mig så mycket nostalgi och trygghet i kroppen. Vissa platser kommer nog alltid kännas som hemma oavsett hur gammal man blir eller vart livet tar en. Vi satte oss ute på altanen och bara hängde i flera timmar. Åt chips och dipp, pratade om livet, skrattade åt gamla minnen och fastnade i sådana där djupa samtal som man nästan bara kan ha med människor som känt en hela livet.
Fler i familjen var där, bland annat min lillasyster.Och alltså… jag är så tacksam över att ha syskon som också är mina bästa vänner. Det är verkligen ingenting jag tar för givet. Att kunna ringa varandra om precis allt, skratta tills magen gör ont ena sekunden och nästa sekund prata om livet på djupet. Det är en sådan trygghet att ha människor omkring sig där man aldrig behöver förklara vem man är. Där man bara får vara.

Jag tror faktiskt att sådana stunder betyder mer för mig nu än någonsin tidigare. Förr tänkte man kanske att de stora händelserna var det viktigaste i livet. Resor, planer, mål och allt man skulle uppnå. Men ju äldre jag blir desto mer inser jag att det egentligen är de här små stunderna man bär med sig, med människorna i sitt liv. En kväll på en altan. Ljudet av familj som skrattar i bakgrunden. Någon som fyller på chips-skålen. En sommarkväll som aldrig riktigt verkar ta slut.

I söndags hann jag även hänga lite med min pappa innan det var dags för mig att gå till jobbet. Det blev också en sådan där enkel men fin stund som man lätt glömmer bort att uppskatta mitt i vardagen. Jag tror att jag blivit bättre på att verkligen stanna upp i sådana ögonblick nu. Att förstå hur värdefull tid faktiskt är.

I går började jag min mattevecka med en långpromenad tillsammans med en tjejkompis och Albert innan jobbet. Det var så skönt att bara gå och prata om allt mellan himmel och jord. Jag tror verkligen promenader är terapi ibland. Man tänker klarare när man går. Och speciellt nu när sommaren börjar smyga sig på och kvällarna blir ljusare, det finns nästan inget mysigare.

Och idag har vi varit långt ute i skärgården hela dagen tillsammans med min lilla guddotter och hennes familj, Så himla mysigt. Det var en sådan där dag där man bara känner lugn i hela kroppen. Den friska luften, barnskratt och bara känslan av sommar. Jag älskar verkligen skärgården. Det finns något läkande med havet tycker jag. Som att allt får bli lite tystare där ute.

Nu sitter jag hemma och åskan mullrar utanför. Och ärligt talat passar det perfekt för en riktig myskväll. Det är något väldigt rogivande med oväder när man själv får vara inne, tända ljus och bara landa efter dagen. 

Det var verkligen jättelänge sedan jag skrev ett lite djupare inlägg här inne. Jag märker att jag lätt fastnar i att bara skriva vad jag gör om dagarna, och ibland kan jag nästan känna att det blir för ytligt. Men samtidigt är ju detta lite som min dagbok också. Ett sätt att spara minnen, känslor och små glimtar från livet. Och egentligen behöver kanske inte allt vara så perfekt eller genomtänkt hela tiden.

Men jag saknar ändå att skriva mer från hjärtat. Inte bara vad jag gjort, utan också hur jag känner, tänker och reflekterar kring livet. För jag tror att det är där jag känner mest kontakt, både med mig själv och med er som läser.

Mitt mål är egentligen fortfarande att skriva både ett djupare inlägg och ett mer vardagligt inlägg varje dag. Men jag vet verkligen inte vad som händer med tiden!? Och då har jag inte ens barn... Hur får människor ihop allt? Jobb, relationer, träning, hem, sömn, egentid och samtidigt försöka vara närvarande i livet? Ibland känns det som att dygnet borde ha fler timmar.

Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att man inte måste hinna allt hela tiden. Att livet kanske inte handlar om att vara produktiv varje sekund utan om att faktiskt leva också. Att umgås med familjen lite längre än planerat. Ta den där promenaden. Sitta kvar ute på altanen medan solen går ner. Sådant som egentligen ser litet ut, men som betyder allt.
Och vet ni? Trots att tiden springer iväg känner jag ändå väldigt mycket tacksamhet just nu. För människor omkring mig. För sommaren som sakta närmar sig. För alla små stunder som fyller hjärtat lite extra.
En otroligt fin start på denna vecka...

Kram.