Nicci

Hej fina ni 🫶

 

Det finns händelser i livet som delar upp ens tillvaro i ett före och ett efter. Ögonblick som etsar sig fast så djupt i kroppen och själen att man aldrig riktigt blir densamma igen. För mig är det dagen då jag förlorade min mamma. Dagen då min värld rasade samman och ingenting någonsin blev som förut.

 

Ibland känns det faktiskt som att en del av mig dog den dagen också. Som att jag på något sätt lämnade kvar en bit av mig själv där på olycksplatsen. En del av mig som aldrig riktigt hittat tillbaka.

 

Jag minns allting. Och ibland önskar jag så innerligt att minnet inte vore så tydligt. Jag minns skriket jag skrek när jag såg mamma ligga där livlös. Ett skrik som kom någonstans långt inifrån, från en plats jag inte ens visste fanns inom mig. Jag minns paniken, rädslan och den fullständiga maktlösheten när ambulanspersonalen kämpade för att rädda hennes liv. Jag ville bara att någon skulle säga att allt skulle bli bra. Att hon skulle resa sig, öppna ögonen och vara precis som vanligt igen.

 

Men det gjorde hon inte.

 

Bara en timme tidigare hade hon varit livs levande. Hon hade funnits där, precis som hon alltid hade gjort. En självklar del av mitt liv. Min mamma. Jag hade ingen aning om att det var en av de sista gångerna jag skulle få se henne levande. Vi hade planer, framtid och en massa vardag framför oss. Sådant man aldrig tänker på att man borde ta vara på, eftersom man någonstans tror att det alltid kommer fler dagar.

 

Man tror att det finns mer tid.

 

Tid att ringa det där samtalet. Tid att åka förbi. Tid att berätta något man tänkt på. Tid att skratta tillsammans, irritera sig på varandra, prata om allt och ingenting. Tid att ge en extra kram eller bara säga att man älskar någon.

 

Och plötsligt finns inte den tiden längre.

 

Det är nästan omöjligt att förstå hur livet kan förändras så brutalt på bara några sekunder. Hur en helt vanlig dag kan förvandlas till den värsta dagen i ens liv. Hur någon som nyss fanns bara några meter bort plötsligt är någonstans mellan liv och död. Hur man själv står där och försöker förstå vad som händer, samtidigt som hela ens inre skriker att det inte får vara sant.

 

Mamma överlevde olyckan i fyra dagar på sjukhuset men vaknade aldrig. Fyra dagar av väntan, hopp, rädsla och en förtvivlan som är svår att beskriva med ord. Fyra dagar där en liten del av mig fortfarande hoppades. Kanske skulle hon vakna. Kanske skulle hon öppna ögonen. Kanske skulle jag få höra hennes röst igen.

 

Men hon vaknade aldrig.

 

Jag fick aldrig det där sista samtalet. Aldrig säga hej då på det sätt man föreställer sig att man ska få göra när någon man älskar ska lämna livet. Det blev inget riktigt avslut, inga sista ord, inget sista samtal där jag fick berätta hur mycket hon betydde för mig.

 

När respiratorn skulle stängas av fick jag hålla hennes hand. Jag minns känslan av att sitta där, så nära henne, och samtidigt vara så fruktansvärt långt ifrån allt jag önskade. Jag ville hålla kvar henne. Om det bara hade gått att hålla lite hårdare, lite längre. Som om mina händer kunde hindra det oundvikliga.

 

Hon tog sitt sista andetag med min hand i hennes.

 

Det är en mening jag fortfarande har svårt att skriva utan att känna hur det knyter sig i bröstet.

 

Det var första gången jag såg en människa dö. Första gången jag på riktigt förstod att livet tar slut. Att en människa kan finnas här ena stunden och sedan aldrig mer komma tillbaka. Jag hade aldrig tidigare behövt förhålla mig till döden på det sättet. Inte till den där totala tystnaden som uppstår när någon man älskar inte längre andas.

 

Jag minns hur overkligt allt var. Hur världen fortsatte utanför sjukhusets väggar. Människor gick till jobbet, handlade mat, skrattade, planerade helger och levde sina helt vanliga liv. Samtidigt hade mitt liv stannat.

 

Hur kunde solen fortsätta skina? Hur kunde människor prata om vardagliga saker när min vardag precis hade gått sönder?

 

Det är något märkligt med sorg. Man kan vara omgiven av människor och ändå känna sig fullständigt ensam. Man kan skratta, arbeta, träffa vänner och leva ett liv som på utsidan ser ganska vanligt ut, samtidigt som det finns ett tomrum på insidan som aldrig riktigt försvinner.

 

För det är inte bara personen man förlorar. Det är också allt som skulle ha blivit.

 

Alla födelsedagar hon inte får vara med på. Alla framtida samtal. Alla gånger jag skulle ha velat ringa henne och berätta något. Alla små och stora händelser där jag fortfarande tänker att jag skulle vilja ha just hennes perspektiv. Alla gånger jag önskar att jag kunde få vara hennes dotter en liten stund till.

 

Ibland saknar jag henne i de allra minsta sakerna. Inte bara vid stora högtider eller speciella tillfällen, utan mitt i en helt vanlig tisdag. När något roligt händer. När jag har haft en jobbig dag. När jag vill berätta något som kanske inte ens är särskilt viktigt för någon annan, men som jag vet att hon hade velat höra.

 

Det är nog en av de märkligaste delarna av att förlora sin mamma. Att världen fortsätter att skapa nya minnen, men att hon inte längre finns med och delar dem.

 

Och så finns alla frågor. Tänk om. Om jag bara hade vetat. Om jag hade fått en chans till. Om jag hade kunnat säga något mer. Om jag hade förstått att den där dagen skulle bli vår sista tillsammans.

 

Men livet ger oss sällan förvarningar. Det skickar inte ut någon liten påminnelse om att vi borde stanna upp, titta lite extra på människorna vi älskar och verkligen förstå hur värdefulla de är.

 

Vi lever med föreställningen om att det kommer en morgondag. Och oftast gör det ju det. Men ibland gör det inte det.

 

Jag har tänkt mycket på hur den här förlusten har förändrat mig som människa. Hur jag ser på relationer, kärlek, närhet och tid. Hur viktigt det har blivit för mig att människor faktiskt menar det de säger. Att visa uppskattning medan någon finns kvar. Att inte skjuta upp en kram, ett samtal eller de där orden som ibland känns så självklara att man glömmer bort att säga dem.

 

Jag tror också att jag bär med mig en rädsla som inte alltid syns. En medvetenhet om hur skört livet är. Hur snabbt allting kan förändras. Att man aldrig riktigt kan ta någon för given, oavsett hur självklar personen känns i ens vardag.

 

Och kanske är det därför jag tycker så mycket om de där långa kramarna. De som inte behöver ta slut efter tre sekunder. De där man får stanna kvar en stund, känna närheten och bara vara. För ibland är det just närheten som säger allt det som orden inte räcker till för.

 

Jag önskar att jag kunde få krama mamma en enda gång till. Bara en enda gång. Jag skulle inte behöva säga särskilt mycket. Jag skulle bara vilja få känna hennes armar omkring mig, höra hennes röst och veta att hon finns där.

 

Tänk vad mycket man skulle ge för fem minuter till med någon som inte längre finns.

 

Idag har det gått många år, men sorg fungerar inte som en kalender. Den följer inga regler och den har inget bäst före-datum. Vissa dagar känns minnena mjuka och fina. Andra dagar kan en enda tanke, en doft eller en liten detalj kasta mig tillbaka till den där dagen. Till skriket, sjukhuset, väntan och handen som höll hennes när hon tog sitt sista andetag.

 

Jag har lärt mig att leva vidare, men det betyder inte att jag har slutat sakna henne. Att leva vidare är inte samma sak som att gå vidare från någon man älskar. Jag kommer alltid att vara hennes dotter. Och hon kommer alltid att vara min mamma.

 

Det finns en del av mig som fortfarande önskar att allt var annorlunda. Att jag kunde ringa henne. Att hon kunde svara. Att jag kunde berätta om mitt liv, om allt som hänt och allt som fortfarande händer. Jag undrar ibland vad hon hade tyckt om den jag är idag. Vad hon hade sagt, vad hon hade skrattat åt och vad hon hade varit stolt över.

 

Jag hoppas att hon hade känt igen mig. ❤️

 

Om det är något jag önskar att fler människor kunde förstå så är det att vi aldrig vet hur mycket tid vi har tillsammans. Vi vet inte vilken kram som blir den sista, vilket samtal som blir det sista eller när vi för sista gången får se någon vi älskar.

 

Så ring. Hälsa på. Säg att du älskar någon. Stanna kvar i kramen lite längre. Lägg undan telefonen och var närvarande. Försök att inte låta småsaker komma emellan det som faktiskt betyder något.

 

För i slutändan är det inte alla saker vi äger, alla pengar vi tjänar eller alla måsten vi hinner med som kommer att betyda mest.

 

Det är människorna. Känslorna. Närheten. Alla de där små ögonblicken som vi kanske inte ens förstår är värdefulla förrän de bara finns kvar som minnen.

 

Jag kan inte få tillbaka min mamma. Jag kan inte ändra den där dagen och jag kan inte få det avslut jag så innerligt hade önskat mig.

 

Men jag kan bära henne med mig. I mina tankar, i mitt hjärta och i allt det hon har lämnat kvar i mig.

 

Och ibland känns det faktiskt som att jag fortfarande väntar på henne. Som att en liten del av mig fortfarande tror att hon ska komma tillbaka, öppna dörren och vara precis som vanligt.

 

Kanske är det så kärleken fungerar. Den slutar inte bara för att någon dör.

 

Mamma, om jag bara hade vetat att det var sista gången. Då hade jag stannat lite längre. Kramat dig lite hårdare. Sagt lite fler gånger hur mycket jag älskar dig.

 

Du fattas mig. Inte bara ibland, utan på sätt som ord aldrig riktigt kommer att kunna beskriva.

 

Och om jag har lärt mig någonting av den värsta dagen i mitt liv så är det just detta:

 

Allt vi har är nu. Inte imorgon, inte nästa vecka och inte någon gång när livet har lugnat ner sig. Nu.

 

Var rädda om varandra, fina ni. Och glöm aldrig att berätta för människorna ni älskar att ni gör just det. ❤️

 

Kram.