Nicci

Hej fina ni! ❤️

 

Vet ni vad jag har börjat fundera ganska mycket på den senaste tiden? Hur man förändras genom åren, hur ens syn på kärlek, relationer och närhet kan skifta och hur man plötsligt kan komma till ett stadie i livet där man inte längre har samma brådska som kanske tidigare.

 

Jag tror faktiskt att jag har hamnat där nu. I ett stadie där jag hellre vill lära känna en människa på riktigt än att skynda fram någonting. Där jag hellre vill sitta uppe i flera timmar och prata om livet, skratta åt ingenting, ställa tusen frågor och upptäcka vem personen framför mig faktiskt är, än att känna att allting måste leda någonstans direkt.

 

För mig har det blivit så mycket viktigare att få lära känna människan bakom det första intrycket. Vem är han när ingen annan ser? Vad får honom att skratta så där riktigt innerligt? Vad drömmer han om? Vad har format honom till den han är i dag? Hur ser han på livet, kärlek, familj, vänskap och framtiden? Vad gör honom lycklig och vad kan få honom att ligga vaken om nätterna?

 

Jag vill veta sådant. Jag vill vara nyfiken. Jag vill upptäcka någon, bit för bit, utan att känna att vi måste skynda oss till nästa steg.

 

Jag vill helt enkelt att själva lärandet känna ska få vara en del av det fina.

 

Det finns någonting väldigt fint i att vara två människor som precis har börjat upptäcka varandra. När man fortfarande har massor av frågor, när man kommer på sig själv med att tänka på något personen har berättat och när man nästa gång vill följa upp just den där saken. Att komma ihåg små detaljer. Att fråga hur någonting gick. Att faktiskt lyssna på svaret och vara genuint intresserad.

 

En blick som dröjer sig kvar lite längre än vanligt. Eller den där känslan av att man faktiskt skulle kunna fortsätta prata i flera timmar till.

 

Jag tror att jag uppskattar sådant mer och mer.

 

Någonting jag har tänkt mycket på är hur det ibland känns som att vi lever i en tid där allting ska gå så fort. Man träffas, skriver några meddelanden, bestämmer träff och förväntas kanske ganska snabbt veta om det finns en attraktion, om man ska bli ett par eller om man ska gå vidare till nästa person.

 

Och någonstans däremellan kan man nästan glömma bort att det faktiskt finns en människa att lära känna.

 

Jag menar inte att det är något fel med att känna attraktion eller att bli förälskad snabbt. Absolut inte. Kärlek kan uppstå på de mest oväntade sätt och ibland vet man kanske ganska tidigt att det finns någonting speciellt.

 

Men jag vill inte längre känna att jag behöver skynda fram känslor, närhet eller fysisk intimitet bara för att det är så det förväntas fungera.

 

Jag vill kunna känna mig trygg med någon först. Jag vill veta att vi tycker om varandras sällskap även när det inte händer någonting särskilt. Att vi kan sitta mittemot varandra och prata, att tystnaden inte känns obekväm och att vi faktiskt är intresserade av varandra som människor.

 

Och när det gäller sex känner jag nog ännu tydligare så.

 

Jag vill hellre vänta tills det känns rätt. Tills det finns en trygghet, en närhet och en känsla av att vi faktiskt känner varandra. Jag vill inte att sex ska bli ett sätt att försöka skapa en relation eller ett sätt att få någon att stanna kvar. Jag vill att det ska komma naturligt när båda känner sig redo.

 

För mig handlar det inte om att vara gammaldags, svårflörtad eller att sätta upp en massa regler. Det handlar om att jag har börjat uppskatta min egen takt och vad som faktiskt känns bra för mig.

 

Jag vill inte ge någon tillgång till alla delar av mig innan jag ens vet vem personen är.

 

Jag har funderat på varför dejtingappar aldrig riktigt har känts som min grej. Och kanske har jag börjat förstå det lite bättre.

 

Det är någonting med själva upplägget som inte riktigt tilltalar mig. Att sitta och titta på bilder, läsa några rader om en person och sedan försöka avgöra om man vill lära känna någon utifrån ett ganska begränsat första intryck.

 

Svepa åt höger eller vänster. Några meddelanden fram och tillbaka. Kanske en snabb bedömning av om personen är tillräckligt intressant för att man ska fortsätta skriva.

 

Jag förstår absolut att det fungerar för många och att människor träffar kärleken där. Det är jättefint! Men jag tror att jag själv längtar efter någonting annat.

 

Jag tycker om när människor kommer in i ens liv lite mer naturligt. När man kanske börjar prata utan att det finns någon uttalad förväntan. När man stöter på varandra, börjar ställa frågor, upptäcker gemensamma intressen och sakta blir nyfiken på varandra.

 

Jag tycker om att få upptäcka en person genom vardagen. Genom samtal, små möten och de där spontana stunderna som man inte har planerat.

 

För mig är det någonting väldigt attraktivt med en människa som är genuint nyfiken. Någon som inte bara väntar på sin tur att prata utan faktiskt vill veta vem jag är. Som ställer följdfrågor, kommer ihåg vad jag har berättat och själv vågar bjuda på sina tankar och erfarenheter.

 

Det är där jag tror att mycket av attraktionen kan börja växa.

 

En annan sak jag har funderat på är skillnaden mellan att tycka om uppmärksamhet och att faktiskt tycka om en människa.

 

Det är klart att det är härligt att få ett meddelande, en komplimang eller känna att någon tycker att man är fin. Vem uppskattar inte det?

 

Men jag tror att jag har kommit till en punkt där det inte räcker för mig.

 

Jag vill veta vem personen är när den inte försöker imponera på någon. Hur behandlar han andra människor? Hur pratar han om sina vänner? Hur hanterar han motgångar? Kan han skratta åt sig själv? Är han omtänksam även när ingen förväntar sig det?kan han vara ärlig? Kan han kommunicera när någonting känns jobbigt?

 

Jag vill se hur en människa är i vardagen, inte bara hur han är under de första romantiska veckorna.

 

För mig är det så mycket mer värdefullt än fina ord som kanske låter fantastiska men inte alltid följs av handling.

 

Jag vill att det ska finnas en ömsesidighet. Att båda är nyfikna, båda tar initiativ och båda vill fortsätta lära känna varandra. Att man inte behöver fundera över om man stör, om man är för på eller om den andra egentligen är intresserad.

 

Jag vill känna att det finns ett genuint intresse från båda håll.

 

Och vet ni? Jag tycker faktiskt att det är ganska romantiskt att låta någonting få växa långsamt.

 

Att inte veta precis allt om varandra efter två träffar. Att fortfarande ha saker kvar att upptäcka. Att se fram emot nästa samtal och nästa promenad. Att sakta börja förstå hur den andra människan tänker och fungerar.

 

Det behöver inte vara komplicerat.

 

Bara för att jag inte har bråttom betyder det inte att jag inte längtar efter kärlek.

 

Tvärtom.

 

Jag längtar absolut efter att träffa någon. 

 

Jag längtar efter närhet. Efter långa kramar, pussar i förbifarten, att somna bredvid någon och känna att man hör ihop. Efter att ha någon som är ens självklara person och som man själv får vara den självklara personen för.

 

Men jag vill inte ha det till vilket pris som helst.

 

Jag har varit själv i flera år nu och hunnit lära känna mig själv ganska ordentligt. Jag har mitt liv, mina rutiner, mitt hem, mina intressen och min lilla familj. Jag trivs med så mycket av det jag har byggt upp.

 

Därför vill jag inte släppa in någon bara för att fylla ett tomrum eller för att det känns som att man borde vara två.

 

Jag vill släppa in någon för att just den människan tillför någonting fint till mitt liv. För att vi tycker om varandra, respekterar varandra och vill åt samma håll.

 

Och jag vill att han ska få lära känna mig också. Inte bara den glada, pratglada eller sociala sidan, utan även den lite försiktiga sidan. Den som ibland behöver tid för att känna sig bekväm. Den som kan bli nervös när någon faktiskt börjar betyda någonting. Den som tycker om djupa samtal men också kan skratta åt de allra fånigaste sakerna.

 

Jag vill att det ska få finnas utrymme för båda två.

 

Det fina ligger kanske i allt som händer innan

Jag tror att vi ibland underskattar hur mycket det faktiskt går att upptäcka om en människa innan man ens har kommit till den där romantiska delen.

 

En promenad kan säga mycket. Ett samtal kan säga ännu mer. Hur någon lyssnar, hur han ställer frågor, hur han reagerar när man berättar någonting personligt och om man känner sig avslappnad i hans sällskap.

 

Jag vill kunna vara nyfiken utan att känna att jag måste veta vart allting leder.

 

Kanske blir det vänskap. Kanske utvecklas det till någonting romantiskt. Kanske upptäcker man efter ett tag att man inte alls passar ihop. Allt det är faktiskt okej.

 

Det viktiga är att man ger varandra möjligheten att upptäcka det.

 

Jag vill inte bygga upp en hel framtid kring någon jag knappt känner. Jag vill inte bli förälskad i en föreställning om hur någon skulle kunna vara. Jag vill lära känna den verkliga människan, med både fina egenskaper, egenheter, styrkor och svagheter.

 

För det är väl ändå det en relation ska bygga på?

 

Att man tycker om varandra på riktigt. Inte bara den där pirriga känslan i början, utan människan som finns kvar när vardagen kommer.

 

Jag vill inte stressa fram någonting som faktiskt skulle kunna bli väldigt fint om det bara får växa i sin egen takt.

 

Jag vill fortfarande tro på den där kärleken som börjar med nyfikenhet. Som växer genom samtal, skratt, trygghet och små stunder tillsammans. Där man först blir intresserad av människan, sedan kanske förälskad och så småningom vågar släppa in varandra på riktigt.

 

Och tills dess tänker jag fortsätta vara precis som jag är. Lite försiktig, så nyfiken, romantisk i hjärtat och med en stor längtan efter någonting äkta.

 

För jag vill inte bara träffa någon.

 

Jag vill lära känna någon. ❤️

 

Stor kram.