Nicci

Hej fina ni 🪻

 

Att få arbeta med människor är verkligen det absolut bästa jag vet. Det är något alldeles speciellt med att få gå till jobbet, träffa härliga kollegor, samarbeta, skratta tillsammans och känna att man faktiskt gör skillnad för andra människor. Jag har alltid tyckt om det där mänskliga i mitt yrke, alla små möten, samtal och stunder som kanske kan verka ganska vardagliga men som betyder så mycket. För mig är det viktigt att trivas på jobbet, och när man dessutom får arbeta tillsammans med människor som sprider värme, glädje och positiv energi blir en arbetskväll så mycket mer än bara ett arbetspass. 

 

I går hade jag verkligen en toppenkväll på jobbet! Det var en sådan där kväll när teamworket fungerade utmärkt, kollegorna var härliga och man gick runt med en bra känsla i kroppen. Jag uppskattar verkligen mina fina kollegor och hur mycket det betyder att ha människor omkring sig som hjälps åt, ställer upp och bidrar till en trevlig arbetsmiljö. Det är verkligen en av de saker jag tycker allra mest om med mitt arbete inom vården.

 

Efter en sådan kväll var jag såklart inställd på att få komma hem, ta av mig arbetskläderna, landa i soffan och bara njuta av en lugn kväll. Ni vet när man har jobbat klart, känner sig ganska nöjd med dagen och bara längtar efter att få komma hem till sitt eget lilla krypin? Den känslan hade jag verkligen i går. Jag såg framför mig en mysig kväll hemma, kanske någon bra serie, lite gott att äta och tända lite ljus.

 

Men ibland blir livet verkligen inte alls som man har tänkt sig. 

 

I stället för en mysig kväll hemma slutade det med en kväll och natt på akuten på SÖS.

 

När jag skulle gå hem efter jobbet upptäckte jag att jag hade fått flera blåmärken på benet. Eftersom jag har min sällsynta blodsjukdom behöver jag vara extra uppmärksam på nya blåmärken och andra tecken på blödning. När blåmärkena dessutom blev fler ville jag inte chansa, utan behövde åka in och kontrollera mina värden.

 

Min bror var världens finaste och hämtade upp mig för att köra mig till sjukhuset. Jag är så tacksam för att ha människor omkring mig som ställer upp när det behövs, särskilt i situationer när man själv är rädd och helst bara vill att allt ska vara som vanligt. Så ett otroligt tack till mina fina kollegor som väntade kvar med mig på jobbet.

 

Och rädd, det var precis vad jag var.

 

Det är svårt att förklara för någon som inte själv har varit med om det, men när man tidigare har gått igenom en allvarlig sjukdomsperiod kan kroppen nästan reagera innan man själv hinner tänka klart. Jag har varit med om att mina trombocyter rasat till noll och vet hur snabbt situationen kan förändras. Därför kom oron tillbaka direkt när jag såg blåmärkena.

 

Tänk vad mycket känslor som kan rymmas i en enda kväll. Bara några timmar tidigare hade jag haft en fin arbetskväll med kollegorna och sett fram emot att komma hem. Plötsligt satt jag i stället på akuten, skakade av rädsla och väntade på besked om hur mina blodvärden såg ut.

 

Jag försökte förstås hålla mig lugn, men det är lättare sagt än gjort när tankarna börjar snurra. Tänk om det är ett nytt skov? Tänk om mina värden har börjat sjunka igen? Tänk om jag behöver gå igenom allt det där en gång till? Tänk om det är nu min mjälte ryker?

 

Det är sådana tankar som dyker upp trots att man egentligen inte vill tänka dem. Jag önskar verkligen att jag kunde se ett blåmärke och bara tänka att det är ett blåmärke, men med min sjukdomshistoria fungerar det tyvärr inte riktigt så. Jag behöver ta det på allvar och kontrollera att allt står rätt till.

 

När jag väl kom in fick jag lyckligtvis svar på trombocyterna ganska snabbt. Och alltså, vilken lättnad! 

 

Att få veta att jag fortfarande är stabil är en känsla som nästan inte går att beskriva med ord. Det är som om hela kroppen släpper taget om all oro som har byggts upp under väntan. Jag blev så otroligt glad och tacksam när jag fick beskedet.

 

De andra proverna tog däremot lite längre tid, så det blev många timmar på sjukhuset innan jag äntligen kunde åka hem. Klockan hann bli halv tre på natten innan jag var hemma igen.

 

Jag var trött, känslomässigt helt slut och hade nog behövt en rejäl kram, en varm dusch och en lång natts sömn redan flera timmar tidigare.

 

Samtidigt var jag så lättad över att trombocyterna såg bra ut att det nästan vägde upp för hela den jobbiga kvällen. Det är verkligen märkligt hur snabbt känslorna kan växla. Från att vara livrädd för vad provsvaret skulle visa till att känna en sådan enorm glädje och tacksamhet.

 

Ibland behöver man nog också påminna sig själv om att det är okej att vara rädd, även när det sedan visar sig att det inte var något allvarligt. Oron försvinner inte automatiskt bara för att ett provsvar är bra. Kroppen har varit med om mycket, och vissa situationer väcker minnen och känslor som man kanske inte ens visste att man fortfarande bar på. Förra gången jag var där på akuten för ett betydligt mindre blåmärke slutade det med ett traumarum och fem veckor på sjukhus med så mycket blod och ovisshet.

 

Men den här gången fick jag åka hem med ett besked som jag verkligen behövde. Och det tänker jag försöka fokusera på.

 

En annan liten sak som hände under natten var att jag faktiskt bokade en Uber för allra första gången i mitt liv!

 

Alltså, varför har jag inte gjort det tidigare? 

 

Jag har ju hört andra prata om hur smidigt det är, men av någon anledning har det aldrig blivit av för min del. När jag väl skulle ta mig hem efter alla timmar på akuten kände jag bara att jag ville komma hem så fort och enkelt som möjligt. Jag hade inte direkt någon lust att börja fundera på alternativa färdsätt mitt i natten efter en sådan känslomässig berg- och dalbana.

 

Jag öppnade appen, bokade en bil och fick vänta i ungefär tre minuter. TRE MINUTER! Hur smidigt är inte det?

 

Resan kostade ungefär 200 kronor. Att bara kunna boka en bil i mobilen och sedan få åka hem utan att behöva krångla var verkligen guld värt just då.

 

Jag älskar när man upptäcker något nytt som faktiskt gör livet lite enklare. Det behöver inte vara några stora saker, ibland är det de allra minsta upptäckterna som gör en glad. Så nu har jag i alla fall testat Uber för första gången, och det lär jag säkert göra igen när det behövs. En liten positiv upplevelse mitt i en annars ganska jobbig kväll. 

 

När jag till slut kom hem var det inte mycket annat att göra än att försöka varva ner. Jag tror att jag behövde landa både fysiskt och mentalt efter allt som hade hänt. Det tar på krafterna att sitta på sjukhus, vänta på provsvar och samtidigt försöka hantera alla tankar som far genom huvudet.

 

På fredag ska jag tillbaka till SÖS igen för ett möte med min hematologöverläkare. Det känns bra att få träffa min läkare och prata vidare, särskilt med tanke på att jag har haft en sådan lång och komplicerad resa med min sjukdom. 

 

Jag hoppas förstås att det blir ett bra möte och att jag kan fortsätta känna mig trygg med mina värden. 

 

Och i dag då? I dag har jag bestämt mig för att göra precis så lite som möjligt! 

 

Jag är ledig och efter gårdagens alla känslor känns det nästan som att kroppen själv har beställt en vilodag. Jag köpte sushi och har parkerat mig i soffan framför serier. Där tänker jag faktiskt stanna resten av dagen.

 

Inga måsten, inga krav och inga planer på att vara särskilt produktiv. Ibland är det bästa man kan göra att låta dagen vara precis så lugn som man behöver att den ska vara.

 

Jag tycker verkligen om sådana dagar när man får vara hemma i sin egen lilla bubbla. Hemmet är ju min plats för återhämtning, där jag kan gå runt i mjukiskläder, äta det jag är sugen på och titta på precis vad jag vill utan att behöva anpassa mig efter någon annan. Det är en sådan lyx att kunna uppskatta de små stunderna i vardagen.

 

Jag vet inte hur det är med er, men ibland kan jag längta efter en helt oplanerad dag mer än efter något stort eller speciellt. En dag där man inte behöver passa tider, skynda sig någonstans eller känna att man borde göra en massa saker. Bara få vara.

 

Det är så lätt att känna att man borde passa på att göra saker när man väl är ledig, men återhämtning är också något man behöver prioritera. Särskilt efter perioder som är känslomässigt påfrestande.

 

Så i dag blir det helt enkelt sushi, serier, soffhäng och lugn och ro. Exakt vad jag behöver!

 

När jag tänker tillbaka på gårdagen känner jag framför allt en enorm tacksamhet. Tacksamhet över att ha fina kollegor, en bror som ställer upp, vårdpersonal som tar hand om mig och möjligheten att få åka hem med ett lugnande provsvar.

 

Jag vill inte att min sjukdom ska få definiera hela mitt liv, även om den förstås är en del av min historia och något jag behöver förhålla mig till. Jag vill fortsätta leva mitt liv, arbeta med det jag tycker om, umgås med människor som ger mig energi, hitta glädje i vardagen och uppskatta allt det fina som faktiskt finns omkring mig.

 

För livet består ju inte bara av de stora händelserna. Det består också av alla små ögonblick däremellan. En fin kväll på jobbet. Ett skratt med en kollega. En omtänksam bror. En smidig hemresa. Sushi som smakar extra gott. En serie som får en att glömma tiden. Och känslan av att äntligen kunna slappna av efter en orolig natt.

 

I går var det en riktig känslostorm, men i dag känner jag mig framför allt lättad och tacksam. Jag är fortfarande stabil, och det är något jag verkligen tänker försöka glädjas åt.

 

Heja min kropp och mina blodplättar.

 

Stor kram.