Nicci

Hej fina ni 💜

 

Vilka otroliga dagar jag har haft på jobbet. Ni vet sådana där dagar när man kommer hem och känner att , wow vilken kväll. Den där känslan av att man hör ihop, hjälps åt och faktiskt tycker om att arbeta tillsammans.

Jag fick en fråga här om dagen. 

”Vilken avdelning är skönast att vara på?”

Och mitt svar blev:

”Det beror på vem man jobbar med.”

Och jag tycker verkligen att det ligger så mycket sanning i det.

För egentligen tror jag inte att det alltid är avdelningen, arbetsuppgifterna, lokalerna eller ens arbetstiderna som avgör om en arbetsplats känns bra. Det är människorna. Det är energin man möter när man kommer till jobbet. Det är kollegan. 

 

Herregud vilka magiska kvällar jag har haft. TACK💜

 

Det har varit så mycket teamwork. Ett sådant där teamwork där man verkligen känner att vi gör det här tillsammans. Ingen behöver stå ensam med allt. Alla bidrar med någonting. Alla har olika styrkor, olika personligheter och olika sätt att arbeta men tillsammans blir det någonting väldigt fint.

Wow.

Jag älskar verkligen när det är så.

 

Jag tror dessutom att jag har ganska lätt för att se det positiva hos människor. Jag är inte den som går omkring och letar efter minsta lilla fel hos någon. Min grundinställning är att försöka se människan framför mig.

 

Och tänk vad mycket enklare det blir att arbeta tillsammans när man utgår från det istället för att hela tiden leta efter det som är fel.

 

Jag älskar människor. Jag älskar olika personligheter, olika historier, olika sätt att tänka. Jag tycker att det är fascinerande hur människor fungerar och hur olika vi kan vara och ändå hitta ett sätt att fungera tillsammans.

Och kanske är det också därför som vården passar mig så bra.

För även om vården kan vara stressig, tung och ibland väldigt krävande så handlar den i grunden om människor.

Och det är ju människor som jag alltid har brunnit för.

 

 

I morse satt jag och tittade på Instagram och fick syn på böckerna ”Äppel, päppel, piron, paron” och plötsligt kastades jag rakt tillbaka till låg- och mellanstadiet.

Ni vet den där känslan när någonting så litet kan öppna en hel låda av minnen?

 

Plötsligt kan man nästan känna doften av ett klassrum.

Man minns skolbänkarna, böckerna, pennorna, rasterna, kompisarna, lärarna och alla de där små sakerna som man inte tänkte var viktiga då men som i efterhand blir små tidskapslar från ens barndom.

 

Det är lite märkligt hur minnet fungerar.

 

Vi glömmer så mycket, men så kan man se en gammal bok, höra en låt eller känna en viss doft och plötsligt kommer någonting tillbaka som man inte ens visste att man hade kvar inom sig.

Och det fick mig att tänka på min egen skoltid och på vägen jag har gått.

 

Jag gick ut gymnasiet med väldigt bra betyg. Sedan fanns det förstås ämnen som jag var betydligt bättre på än andra. Jag har alltid varit sådan. När någonting intresserar mig kan jag verkligen gå all in, medan sådant som inte fångar mitt intresse… ja, då blir det lite svårare att hålla motivationen uppe. Haha.

 

Jag fick jobb direkt efter gymnasiet på Wallmans Nöjen.

Och sedan började livet ta lite olika vägar.

 

Jag valde att plugga vidare när jag kom in på utbildningen jag hade sökt, interaktionsdesign.

Det var faktiskt väldigt roligt att lära sig kodspråket och förstå hur allting fungerade bakom det man ser på en skärm. Jag gjorde min långa praktik på Bahnhof och fick verkligen prova på hur det var att arbeta inom den världen.

Och jag är väldigt glad att jag gjorde det.

För ibland behöver man faktiskt prova någonting för att förstå vad man inte vill göra.

Ganska snabbt märkte jag att det här nog inte var mitt framtida liv.

 

Det betyder inte att utbildningen var bortkastad. Tvärtom.

Jag lärde mig massor, utvecklades och fick med mig erfarenheter som jag fortfarande har nytta av. Och jag gick faktiskt klart utbildningen och tog min examen.

 

För det var egentligen när jag började fundera på vad jag verkligen ville göra som jag förstod vad som hade funnits där hela tiden. Egentligen hela livet.

 

Jag ville arbeta med människor.

Jag ville hjälpa människor.

Jag ville finnas där när någon behövde lite extra stöd, trygghet, värme eller bara någon som såg dem.

Och därför utbildade jag mig till undersköterska.

Det är ganska häftigt när man tänker på hur olika saker kan se ut på papper.

Interaktionsdesign.

Kreativt skrivande.

Undersköterska.

Det låter nästan som tre helt olika personer.

Men för mig hänger allt faktiskt ihop.

För jag älskar att förstå människor.

Jag älskar kommunikation.

Jag älskar ord.

Jag älskar kreativitet.

Och jag älskar att hjälpa.

Det finns en röd tråd genom alltihop.

Mitt intresse för text gjorde också att jag tog en examen i kreativt skrivande. Och skrivandet har verkligen alltid funnits i mig.

 

Det är ett sätt för mig att tänka.

Ett sätt att sortera känslor.

Ett sätt att förstå livet.

Och ett sätt att kommunicera med andra.

Jag kan sitta och tänka på någonting och plötsligt känna, 

Det där måste jag skriva om.

Och så blir det ofta ett blogginlägg av det. 

 

Ibland börjar jag skriva om en sak och hamnar någon helt annanstans.

 

Precis som nu.

 

Jag började med jobbet och hamnade plötsligt i lågstadiet, utbildningar, kreativt skrivande och mitt livsval.

 

Skrivandet är dessutom någonting jag har fått med mig från min mamma.

Hon och jag hade mycket gemensamt.

Bland annat det här med att uttrycka oss.

Och även det där med människor.

Att vara karismatisk, social och ha en stark vilja att ge energi till andra.

Jag tror att jag har ärvt mycket av det från henne.

Jag vill att människor omkring mig ska känna värme.

Jag vill att människor ska känna sig sedda.

Jag vill kunna säga någonting som gör att någon känner sig lite starkare.

Och jag vill verkligen vara en människa som ger energi snarare än tar den.

Det är viktigt för mig.

Samtidigt är jag verkligen ingen perfekt människa.

Långt ifrån. 

Jag är faktiskt väldigt mycket en öppen bok.

Ibland kanske lite för öppen.

Mina känslor syns.

Om jag tycker om någon så märks det.

Om jag blir glad så märks det.

Om någonting gör mig ledsen så märks det.

Och om någon har ett beteende som jag verkligen inte gillar…

Ja, då kan jag säga så här:

Det syns också.

Jag är inte särskilt bra på att låtsas.

Man kan nästan se på hela mitt ansikte vad jag tänker.

Och ibland önskar jag att jag var lite bättre på att dölja det, haha.

Men samtidigt tror jag att det också är en del av att vara genuin.

Jag vill inte gå runt och spela en roll.

 

Och när jag tänker tillbaka på alla olika vägar jag har tagit i livet så känns det faktiskt ganska fint.

Jag har provat olika saker.

Jag har utbildat mig inom flera områden.

Jag har haft olika jobb.

Jag har varit nybörjare.

Jag har varit osäker.

Jag har tänkt ”vad sjutton håller jag på med?” fler gånger än jag kan räkna.

Men allt har lett någonstans.

Och idag står jag här och känner:

Jag tror faktiskt att jag hamnade ganska rätt.

Jag behöver människor omkring mig.

Jag behöver känna att det finns ett sammanhang.

Jag behöver känna att jag bidrar.

Och jag älskar den där känslan efter en arbetskväll när man vet att man tillsammans har gjort ett riktigt bra jobb.

När man går hem lite trött, kanske helt slut, men samtidigt varm inombords.

När man tänker:

Fan vad bra vi var ikväll.

Det är en speciell känsla.

Och kanske är det precis den känslan jag har saknat ibland i andra sammanhang.

För jag tror att vi människor mår bra av att känna oss behövda.

Inte på ett sätt där hela ens värde bygger på vad man presterar, utan på det där mänskliga sättet.

Att känna:

Jag gör skillnad.

Jag behövs här.

Jag hör hemma här.

Och det är en väldigt fin känsla.

Så ja…

 

För när man tittar tillbaka ibland kan man se den röda tråden mycket tydligare än när man står mitt i livet.

Då kanske man tänker att man bara hoppar från det ena till det andra.

Men efteråt ser man att allting har format den man blivit.

Alla utbildningar.

Alla jobb.

Alla människor.

Alla misstag.

Alla skratt.

Alla sorger.

Alla möten.

Alla gånger man tänkt ”det här vill jag aldrig göra igen”.

Och alla gånger man tänkt:

”Det här vill jag ha mer av.”

Det är väl det livet handlar om lite.

Att prova sig fram.

Att våga ändra riktning.

Att förstå sig själv lite bättre för varje år.

Och att till slut våga säga:

Det här är jag.

Jag är en person som älskar människor.

Som älskar ord.

Som älskar att skriva.

Som vill hjälpa.

Som vill skratta.

Som vill ge värme.

Som kan vara alldeles för känslosam.

Som ibland tänker alldeles för mycket.

Som inte alltid kan dölja vad jag känner.

Men som framför allt vill vara äkta.

 

Nu ska jag fortsätta njuta av den här känslan efter några riktigt fina dagar på jobbet.

 

Och vara tacksam för bra kollegor, skratt, teamwork och alla de där små ögonblicken som gör att man känner,

 

Herregud, vad jag älskar mitt liv. 💜

 

Fina ni, ta hand om varandra. Var generösa med beröm. Se människan bredvid er. Säg tack. Fråga hur någon mår, och lyssna faktiskt på svaret.

För ibland är det de allra enklaste sakerna som betyder allra mest. ❤️

 

Kram.