Nicci

God morgon mina fina läsare 🌸

Jag hoppas att ni mår bra och att ni låter denna lördag omsluta er i ett lugn och kanske lite mys under filten. Själv sitter jag här med hjärtat i halsgropen och en kopp iste, jag kan inte riktigt sluta tänka på det där mejlet jag fick...

Det "hemliga" dejtingprogram som kontaktade mig...

Det låter galet, jag vet. Och någonstans inom mig vill jag skrika JA!  springa rakt in i äventyret, kasta mig ut, känna pulsen slå av förväntan och låta universum bestämma vart jag ska landa. För tänk om det faktiskt är där det händer? Tänk om den där personen som jag drömt om, den som jag ibland nästan tror att jag redan känner fast vi aldrig mötts, sitter och väntar på mig, just där, i det där programmet?

Men så kommer den andra rösten.

Den som viskar: "Var försiktig. Du vet hur ont det kan göra." Och jag vet ju. Jag vet precis.

För när man en gång har fått sitt hjärta krossat, på riktigt, då känns det som att man förlorar en bit av sig själv. Man blir försiktigare, lite mer vaksam. Man ler fortfarande, men innerst inne finns alltid den där lilla rädslan som viskar "inte igen, snälla inte igen." 

Men det är ju priset man får ta om man vill uppleva kärlek. Att kanske bli sårad på ett brutalt sätt. Tyvärr... Jag kommer aldrig att förstå varför man inte lämnar någon innan. Så att det inte gör lika ont som att få höra lögner, och vara med om otrohet.  

Det här är faktiskt inte första gången jag stått inför en chans att få vara med i ett program. 

För många år sedan kom jag med i Deal or No Deal. Jag minns exakt hur det kändes , det där pirret, adrenalinet, och sen… fegheten. Jag tackade nej i sista sekunden. Och jag ångrade mig. Inte för pengarna, utan för att jag inte ens gav mig själv chansen, när jag lät fegheten ta över. 

Och sen, tro det eller ej... Paradise Hotel kontaktade mig för massor av år sedan. Jag trodde aldrig att de skulle vilja ha med en tjej som inte festar, inte dricker, inte skriker högst. Men det var just det de gillade. Jag tackade artigt nej. Jag tänkte att det inte var min plats. Och kanske hade jag rätt. Men samtidigt, tänk om varje nej jag sagt varit ett litet steg bort från något jag egentligen behövde uppleva?

Och nu sitter jag här igen. Med samma känsla. Samma tvekan. Samma hjärta som både vill och inte vågar.

För om jag ska vara ärlig, jag är livrädd.

\nRädd för att släppa in någon som kanske inte stannar. Rädd för lögner, för svek, för att stå där en dag och känna att jag var dum nog att tro på något vackert igen. Men också, rädd för att inte våga. För att stänga dörren till något som faktiskt kunde ha blivit början på det jag längtat efter så länge.

Jag pratar ju alltid om kärlek. Om hur jag vill hitta den, men inte jaga den. Om hur jag vill bli hittad, snarare än att hitta. Och nu, när livet nästan serverar mig en möjlighet på silverfat, sitter jag ändå här och håller andan. Varför?

Kanske är det just därför jag borde säga ja.

\nFör det som skrämmer en mest och samtidigt ger det där pirret, är ofta det som betyder allra mest.

Jag vet inte hur jag ska göra. Hjärtat och hjärnan är i krig. Men ibland måste man våga trots att man darrar. För tänk om... bara tänk om...

Tänk om min drömprins faktiskt sitter någonstans just nu, och gör sig redo inför samma program.

Tänk om han är där och väntar.

På mig...

Jag ska sluta tjata om detta och ta ett beslut i veckan. Så här kan jag ju inte hålla på.

kram.