80 tals fest och den stora frÄgan...
Ibland kĂ€nns livet som en tunn trĂ„d, eller som en porslinstallrik man balanserar pĂ„ fingertoppen, det rĂ€cker med en liten knuff och poff, allt förĂ€ndras. IgĂ„r blev jag pĂ„mind om just det dĂ€r sköra. PĂ„ en sekund kan allt vĂ€nda, och nĂ„gon kan mista sitt liv. Jag ringde runt till mina nĂ€ra och kĂ€ra som jag visste var i stan, bara för att höra deras röster och försĂ€kra mig om att de var okej. Men nĂ„gon annans anhörig⊠Var inte okej. NĂ„gon annans liv slĂ€cktes. TvĂ„ busskurer, mĂ€nniskor som bara stod och vĂ€ntade pĂ„ att fĂ„ Ă„ka hem. Och sĂ„ hĂ€nder det som inte fĂ„r hĂ€nda. Liv som slutar, liv som skadas och liv som förĂ€ndras för alltid. Jag kĂ€nner sĂ„ mycket med er som drabbats đŻ
Efter en sÄdan dag kÀnns det nÀstan mÀrkligt att prata om nÄgot annat, men samtidigt Àr det ju just det som Àr livet, kontraster. För min kvÀll spenderades med mina tjejkompisar, och var fem tjejer. Vi Ät middag, dansade, körde musikquiz och pratade och skrattade tills kÀkarna vÀrkte.
Temat för kvĂ€llen var 80-tal, och snĂ€lla nĂ„n vad mycket fĂ€rg det blev. Jag hade pĂ„ mig ett par rosa tights som nĂ€stan lös i mörkret, pannband i neon och en trĂ€ningsjacka som absolut hade kunnat platsa i vilken aerobicsvideo som helst. Det blev en sĂ„n dĂ€r kvĂ€ll man vill pausa, hĂ„lla fast vid, dra ut pĂ„. Stanna i skrattet lite lĂ€ngre. Livet gĂ„r sĂ„ fort, sĂ„ nĂ€r man Ă€r i en fin stund vill man liksom krama ur den all glĂ€dje den har. Och det gjorde vi. Jag Ă€r sĂ„ tacksam. â€ïž
Och den hÀr veckan? HERREGUD vad mycket som hÀnder. Tre av mina sex syskon fyller Är. AlltsÄ⊠tre. Samma vecka. Vad Àr oddsen? Jag och min bror fyller dessutom med fyra dagars mellanrum, sÄ nÀr vi var smÄ körde vi alltid dubbelfirande, tvÄ tÄrtor, dubbla paket, dubbelt kaos. Och nu i veckan fyller min minstasyster tjugo. TJUGO! Hon kliver liksom rakt in i vuxenvÀrlden nu. Jag förstÄr ingenting. Nyss var hon fem Är och sprang runt med glass i hela ansiktet? Men nu blir det middag, firande och kÀrlek i massor.
Och sen en aw i veckan ocksÄ, ser fram emot att hÀnga med mina fina kollegor.
Och ja⊠Vi mĂ„ste prata om dejtingprogrammet ocksĂ„. Den dĂ€r förbaskade frĂ„gan jag fortfarande inte bestĂ€mt mig om. Jag vet, jag vet, hur svĂ„rt kan det vara? Ni fĂ„r stĂ„ ut med mitt eviga prat om kĂ€rlek hĂ€r pĂ„ bloggen, pĂ„ Instagram, i varenda middagskonversation jag nĂ„gonsin Ă€ter med min familj och vĂ€nnerâŠOch Ă€ndĂ„, nĂ€r dörren till en möjlighet stĂ„r dĂ€r vidöppen, vad gör jag? Jo, jag stĂ„r utanför och knackar försiktigt och undrar om jag verkligen vĂ„gar gĂ„ in. Helt logiskt och normalt. Japp.
Men sanningen Àr, jag Àr en person som blir attraherad av personlighet. En genuin, fin mÀnniska. Jag vill liksom kÀnna in, förstÄ, se vem personen Àr innan mitt hjÀrta vÄgar öppna sig. Visst, utseendet kan ge ett första pirr, men i slutÀndan Àr det personligheten som gör att jag fÄr kÀnslor. Det Àr nÀr jag lÀr kÀnna en mÀnniska som det börjar pirra mer och mer. Valen, moralen, vÀrderingarna, hur de behandlar andra⊠det Àr sÄnt som fÄr mitt hjÀrta att kÀnna. PÄ djupet.
Kram.
