Tio sekunder på Tinder...
Och frågan som blev kvar...Hur hittar man egentligen någon idag? ❤️
Jag gjorde något nyss som jag aldrig gör.
Jag gav Tinder en chans.
Okej… tio sekunder.
Det kanske låter löjligt. Tio sekunder är ju knappt ens en chans. Det är ungefär tiden det tar att öppna appen, titta på några bilder, läsa några ord och känna... Nej. Det här är verkligen inte för mig.
Men ändå tänkte jag att jag skulle prova.
För någonstans inom mig finns ju fortfarande den där lilla rösten som säger:
Men hur ska du annars träffa någon?
Och det är faktiskt en ganska jobbig fråga.
För jag vill ju träffa någon.
Jag vill ha kärlek. Jag vill ha närhet. Jag vill ha någon att längta efter och någon som längtar efter mig. Jag vill ha någon att skicka ett helt meningslöst meddelande till bara för att jag saknar honom. Någon att gå en promenad med, äta middag med, skratta med och prata med långt efter att man egentligen borde ha gått och lagt sig.
Jag vill ha det där självklara.
Det där "vi".
Men jag vill inte nödvändigtvis ha vägen dit som Tinder erbjuder.
Och kanske är det där mitt problem.
Jag gav Tinder tio sekunder...
Jag öppnade appen och började titta.
Ansikten.
Bilder.
Någon med en hund.
Någon på en båt.
Någon framför en spegel.
Någon med ett glas vin.
Någon på gymmet.
Någon som skrivit "älskar att resa, träna och laga mat".
Någon som bara hade skrivit sitt namn.
Och någon som verkade ha tagit sin profilbild ungefär 2009.
Och jag tänkte:
Hur ska jag kunna känna någonting för en människa på det här sättet?
Jag vet att det fungerar för massor av människor. Jag vet att människor träffar sin partner på Tinder. Jag känner till och med människor som träffat fantastiska personer där.
Så det är absolut inget fel på Tinder.
Det är bara något som inte riktigt passar mig.
För jag vill inte välja en människa på samma sätt som jag väljer vilken serie jag ska titta på Netflix.
Jag vill inte sitta och svepa vänster och höger och försöka avgöra om någon är intressant baserat på tre bilder och en kort presentation.
Jag vill träffa en människa.
Inte en profil.
Jag vill veta hur han skrattar...
Det låter kanske romantiskt och lite gammaldags.
Men jag vill veta hur någon låter när han skrattar så mycket att han nästan tappar andan.
Jag vill se hur han behandlar människor som inte kan ge honom någonting tillbaka.
Jag vill höra hur han pratar om sina vänner.
Jag vill se hans ansiktsuttryck när han berättar något han verkligen brinner för.
Jag vill se hur han reagerar när någonting går fel.
Jag vill upptäcka hans humor.
Hans små egenheter.
Hans blick.
Hans sätt att säga mitt namn.
Jag vill känna den där konstiga lilla nervositeten när man plötsligt inser:
Oj… jag tycker verkligen om den här personen.
Och det är svårt att hitta det i en app.
För kärlek är så mycket mer än attraktion.
Det är energi.
Kemi.
Personlighet.
Trygghet.
Humor.
Doft.
Röst.
Blickar.
Samtal.
Och framför allt...Känslan man får när man är tillsammans.
Men hur träffar man någon då?
Det här är frågan jag ställer mig själv ganska ofta.
För om man inte vill använda dejtingappar…
hur gör man då?
Vi lever i en ganska märklig tid när det kommer till kärlek.
Vi har aldrig haft så många möjligheter att kontakta andra människor.
Vi kan skriva till vem som helst.
Vi kan följa människor vi aldrig träffat.
Vi kan matchas med människor flera mil bort.
Vi kan prata med någon på andra sidan jorden på några sekunder.
Och samtidigt känns det ibland som att det aldrig varit svårare att faktiskt träffa någon på riktigt.
För många av oss sitter med mobilen i handen hela tiden.
Vi jobbar.
Vi handlar.
Vi går hem.
Vi tränar.
Vi träffar våra vänner.
Vi går ut med hunden.
Vi tittar på Netflix.
Vi scrollar Instagram.
Och så går dagarna.
Veckorna.
Månaderna.
Åren.
Och plötsligt tänker man:
"Var träffar man egentligen någon?"
Kanske måste vi börja titta upp...
Jag tror faktiskt att en del av svaret finns där.
Vi måste börja titta upp från våra telefoner.
Inte för att mobilen är dålig.
Inte för att Tinder är dåligt.
Utan för att vi kanske har blivit så vana vid att människor ska komma till oss digitalt att vi glömmer att människor fortfarande finns precis framför oss.
På caféet.
På jobbet.
På promenaden.
På gymmet.
Hos vänner.
På middagar.
På konserter.
På hundpromenaden.
I kön på mataffären.
På resan.
På den där festen man egentligen inte ville gå på.
Kanske sitter framtidens stora kärlek två bord bort.
Och du tittar ner på mobilen.
"Men ingen vågar prata med någon längre"
Det här hör man ganska ofta.
Och jag tror att det ligger mycket i det.
Vi är rädda för att göra bort oss.
Rädda för att bli avvisade.
Rädda för att verka påträngande.
Rädda för att någon ska tänka:
"Vad håller den där människan på med?"
Så vi låter bli.
Vi tittar.
Vi ler kanske.
Vi tänker:
Han verkar trevlig.
Och sedan går vi hem.
Och han kanske tänkte exakt samma sak.
Och där tog historien slut innan den ens hann börja.
Det är nästan lite sorgligt.
Jag tror fortfarande på det där oväntade...
Jag tror på att träffa någon när man minst anar det.
Jag tror på långa samtal som börjar helt spontant.
Jag tror på att någon kan fånga ens uppmärksamhet utan att ens försöka.
Jag tror på blickar.
Jag tror på nervositet.
Jag tror på att känna...
"Varför känns det som att jag har känt dig mycket längre än jag faktiskt har?"
Jag tror på att gå från främlingar till bekanta.
Från bekanta till vänner.
Från vänner till någonting mer.
Eller kanske att träffa någon och direkt känna att det finns någonting där.
Jag vet att det låter som en romantisk film.
Men någonstans måste man väl få vara lite romantisk fortfarande?
Samtidigt måste jag vara ärlig...
Jag kan inte sitta hemma och vänta på att kärleken ska ringa på dörren.
Det fungerar tyvärr inte riktigt så.
Och det är kanske det viktigaste jag själv behöver påminna mig om.
Att inte vilja använda Tinder betyder inte att jag kan luta mig tillbaka och tänka:
"Någon hittar väl mig."
Nej.
Om jag vill träffa någon måste jag också leva ett liv där jag faktiskt kan träffa någon.
Jag måste säga ja till saker.
Gå på middagar.
Träffa nya människor.
Våga prata med människor jag inte känner.
Vara öppen.
Våga visa intresse.
Våga stanna kvar i ett samtal istället för att snabbt hitta en ursäkt att gå.
Och kanske framför allt...
sluta vara så rädd för att det ska bli fel.
För man kan inte hitta rätt person utan att först riskera att möta några fel personer.
Kanske börjar det med en fika
Det behöver inte vara en dejt.
Det kan vara:
"Ska vi ta en fika någon dag?"
En promenad.
En middag.
En konsert.
En hundpromenad.
En gemensam vän.
En arbetskollega som man aldrig pratat med på det sättet tidigare.
En granne.
Någon man träffar på en resa.
En person man råkar börja prata med i en helt vanlig situation.
Det behöver inte börja med:
"Jag söker en seriös relation."
Det kan börja med:
"Hej."
Och kanske är det just det som är så fint.
Vi vet aldrig vad ett enkelt hej kan leda till.
För tänk om...
Tänk om kärleken faktiskt finns någonstans där man inte letar.
Tänk om man träffar honom på en plats man aldrig hade tänkt på.
Tänk om det börjar med ett samtal som egentligen inte betyder någonting.
Tänk om man först tänker:
"Han är trevlig."
Och några veckor senare:
"Varför tänker jag på honom hela tiden?"
Tänk om man plötsligt sitter bredvid någon och inser att man känner sig hemma.
Tänk om man skrattar åt samma saker.
Tänk om samtalen aldrig tar slut.
Tänk om man får den där känslan i magen som man nästan hade glömt existerade.
Tänk om…
det är så kärlek börjar.
Inte med en matchning.
Utan med ett möte.
Och kanske måste vi också sluta jaga kärleken
Det här är någonting jag funderat mycket på.
När man längtar efter kärlek är det lätt att börja känna att man måste hitta någon.
Som om det finns ett projekt som måste genomföras.
"Nu ska jag träffa någon."
Och plötsligt börjar man analysera varje person.
Är han singel?
Är han intresserad?
Kan det bli något?
Varför skrev han inte?
Varför tittade han så?
Varför frågade han inte?
Och kärleken blir nästan ett arbete.
Men jag vill inte att det ska kännas så.
Jag vill leva.
Jag vill skratta.
Jag vill resa.
Jag vill promenera.
Jag vill umgås med människor jag tycker om.
Jag vill skriva.
Jag vill fylla mitt liv med saker som gör mig lycklig.
Och om någon kommer in i det livet…
så vill jag att det ska kännas som att livet blev ännu större.
Inte som att han kom för att fylla ett tomrum.
Så nej, Tinder blev inte min grej
Jag gav det tio sekunder.
Kanske var jag orättvis.
Kanske borde jag ha gett det tio dagar.
Kanske tio veckor.
Kanske hade jag kunnat träffa någon fantastisk där.
Det kan jag förstås aldrig veta.
Men känslan jag fick när jag satt där var väldigt tydlig.
Det är inte så jag vill hitta kärleken.
Jag vill inte säga att Tinder är fel.
Det är bara fel för mig.
Jag vill fortfarande tro på det där lite mer gammaldags sättet.
Att möta någon.
Se någon.
Prata med någon.
Lära känna någon.
Och långsamt upptäcka att den där personen betyder mer och mer.
Men var finns alla singlar?
Det är fortfarande frågan.
För ibland känns det som att alla redan är upptagna.
Man tittar runt omkring sig och tänker:
"Var är alla?"
Men de finns.
De finns på jobbet.
På gymmet.
I mataffären.
På restauranger.
På konserter.
På resor.
I vänners bekantskapskretsar.
På promenader.
På kurser.
På olika aktiviteter.
Och ja..Även på Tinder.
Det gäller bara att våga möta dem.
Kanske är det dags att börja leva lite mer offline
Kanske ska vi våga prata med människor igen.
Kanske ska vi lägga undan telefonen på caféet.
Kanske ska vi gå på den där middagen även om vi egentligen tänkte stanna hemma.
Kanske ska vi tacka ja när en vän säger:
"Jag känner faktiskt en kille som du skulle gilla."
Kanske ska vi våga gå på en aktivitet ensam.
Kanske ska vi resa.
Kanske ska vi börja göra sådant vi faktiskt tycker om...Inte för att hitta någon, utan för att vi trivs där.
För det fina är att när man gör saker man älskar så hamnar man också bland människor som tycker om liknande saker.
Och där kan någonting börja.
Jag vill fortfarande bli vald
Och kanske är det egentligen det allt handlar om.
Jag vill inte bara hitta någon.
Jag vill hitta min någon.
Jag vill att någon ska se mig och känna:
"Där är hon."
Inte:
"Hon verkar okej, jag swipar höger."
Jag vill bli vald för den jag är.
För min humor.
För mina konstigheter.
För mitt stora hjärta.
För mina drömmar.
För mina dåliga skämt.
För mina långa samtal.
För alla mina sidor.
Jag vill kunna vara mig själv utan att behöva försöka vara den perfekta versionen av mig själv för att få någon att stanna.
Och jag vill göra samma sak tillbaka.
Se någon.
På riktigt.
Inte bara hans bästa bilder.
Så hur hittar man någon år 2026?
Jag har inget magiskt svar.
Och kanske är det det som är så frustrerande.
Det finns ingen knapp att trycka på.
Ingen garanti.
Ingen algoritm som kan lova att "den här personen är din livspartner."
Men jag tror att man kan öka chanserna.
Man kan vara ute i världen.
Man kan säga ja lite oftare.
Man kan träffa nya människor.
Man kan våga prata.
Man kan visa intresse.
Man kan låta vänner introducera en.
Man kan gå på aktiviteter.
Man kan resa.
Man kan använda dejtingappar om man vill.
Och man kan låta bli om man inte vill.
Det finns inget rätt sätt.
Men jag tänker fortsätta tro på kärleken.
Trots alla gånger det gjort ont.
Trots besvikelser.
Trots ensamhet.
Trots att jag ibland undrar om den där personen ens finns.
Jag vill fortfarande tro att det finns någon som jag ännu inte har träffat.
Någon som jag inte känner.
Någon som just nu lever sitt liv någonstans.
Kanske tänker han samma sak.
Kanske undrar han också var jag är.
Och kanske kommer våra vägar korsas på det mest odramatiska sätt.
Inte med ett pling från en app.
Inte med en matchning.
Inte med ett perfekt fotografi.
Utan med ett helt vanligt:
"Hej."
Och kanske räcker det.
För ibland behöver man faktiskt inte mer än tio sekunder för att veta att Tinder inte är vägen.
Men man kan behöva en hel livstid för att hitta personen man faktiskt vill dela tiden med. ❤️
Kram
