Nicci

Hej fina ni 🍂

Hur mår ni? Jag hoppas att ni mår bra och att ni har haft en fin vecka. Här är det faktiskt riktigt bra. Ni vet när man plötsligt stannar upp lite och tänker herregud, vad jag älskar mitt liv? Precis den känslan har jag haft flera gånger den här veckan. ❤️

Det är egentligen inga stora, spektakulära saker som har hänt. Inga fantastiska resor, inga stora livsförändringar eller något sådant. Utan det är de där små sakerna. En lång promenad med Albert. En lunch med människor man tycker om. Ett jobbpass som lämnar en alldeles varm inombords. Minnen från Thailand. Höstluften. Och känslan av att livet faktiskt är väldigt fint just nu.

Veckan har gått i rasande fart och jag förstår knappt hur det redan är torsdag. Men när jag tittar tillbaka på dagarna så inser jag att jag faktiskt hunnit med en hel del. Och framför allt har jag hunnit njuta. Det är något jag försöker bli bättre på – att inte bara längta efter nästa sak hela tiden, utan faktiskt stanna upp och tänka: det här är ju livet.

I måndags kom Albert hem till mig. Och ni som känner mig vet ju att en vecka med Albert alltid börjar på bästa möjliga sätt. ❤️

Vi gav oss ut på en riktigt lång promenad, ungefär två timmar blev det. Det är något speciellt med våra promenader. Jag kan gå hur långt som helst med honom och ändå känna att jag hade kunnat fortsätta lite till.

Hösten börjar verkligen kännas nu också. Luften är sådär krispig och frisk och det är något med september som jag tycker så mycket om. Jag älskar den här tiden på året. När sommaren börjar släppa taget, kvällarna blir mörkare och man får börja plocka fram mysiga tröjor och tända lite fler ljus hemma. 

Efter promenaden skulle vi möta upp en kollega och vän för att hjälpa henne med en sak. Och den här gången innebar det att jag fick vara chaufför.
Jag saknar faktiskt att ha egen bil ibland!
Även om jag absolut klarar mig utan bil i vardagen så finns det stunder då jag saknar friheten. Bara kunna sätta sig, starta bilen och åka dit man vill. Ingen tidtabell, inga byten och ingen planering.

Så när jag väl får möjlighet att köra någonstans så tar jag den. Haha. Jag tycker ju dessutom att det är ganska mysigt att köra bil.

Så måndagen blev lite av en liten roadtrip och efter allt fixande avslutade vi dagen med en lång sushilunch.
Och alltså… sushi. 
Finns det något bättre än att efter några timmar på språng bara slå sig ner vid ett bord, äta gott och prata om allt och inget?

Det blev verkligen en sån där enkel men väldigt mysig måndag. 

I tisdags var det dags för jobb och jag hade en sån där kväll som verkligen boostar självförtroendet.
Wow.

Ibland behöver man verkligen få känna att man gör ett bra jobb. Att man behövs. Att det man gör faktiskt betyder någonting. och att då höra orden "skönt att du är här" betyder aå mycket.

Jag har arbetat inom vården i många år nu och det finns såklart både bra och mindre bra dagar. Det är ett arbete som kan vara intensivt, känslomässigt och ibland ganska slitigt. Men så kommer de där passen när allting bara känns rätt.
När man går hem och känner:
Det här kan jag faktiskt.
Och den känslan är så himla härlig.

Jag tror att man ibland glömmer bort att ge sig själv beröm. Man gör bara sitt jobb, löser situationer, hjälper människor, springer vidare till nästa sak och tänker kanske inte så mycket på det.
Men ibland händer något som gör att man stannar upp och känner sig lite stolt.
Och precis så var det i tisdags.
Jag gick hem med en riktigt härlig känsla i kroppen. Ni vet den där känslan när självförtroendet fått sig en liten skjuts och man nästan går lite rakare? Haha. 
Sådana kvällar lever man länge på.

Igår blev det lunch på en indisk restaurang tillsammans med familjen.
Det var länge sedan jag åt indisk mat och jag insåg ganska snabbt hur mycket jag faktiskt tycker om det. Alla dessa kryddor, dofter och smaker. Det är verkligen mat som känns som en hel upplevelse.
Och medan jag åt kom jag att tänka på Thailand.
Jag minns så väl när jag var där. Vi var i Ao Nang och mitt i alltihop, bland restauranger, människor och hela den där härliga semesterkänslan, fanns en indisk restaurang som vi verkligen älskade.
Vi blev stammisar.
Ni vet när man är på semester och hittar ett ställe som man bara fortsätter gå tillbaka till? Precis så var det. Vi gick dit, åt gott och köpte ibland med oss mat tillbaka till hotellrummet.
Det är sådana minnen jag verkligen älskar.

Inte nödvändigtvis de största sevärdheterna eller de mest spektakulära upplevelserna, utan de där små ögonblicken som på något sätt fastnar.

En middag på ett hotellrum.
En varm kväll.
Sandaler på fötterna.
Semestertröttheten.
Doften av mat.
Och känslan av att inte behöva vara någon annanstans än precis där.
Thailand är så mycket mer än Thailand för mig 
Thailand har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Det är inte bara ett resmål för mig.
Thailand är familj. Thailand är barndom. Thailand är mamma.
Det är så otroligt många minnen samlade på en och samma plats.

Det var ju där jag och mamma gick tillsammans på stranden Klong Nin på Koh Lanta när hon sa:
"Hjärtat, du borde skriva en bok."
Jag glömmer aldrig det.
Tänk att en så enkel mening kan stanna kvar i en människa i så många år.

Vi gick där på stranden och pratade och hon såg någonting i mig som jag kanske inte riktigt såg själv då. Och idag kan jag fortfarande tänka på de orden.

Det var också Thailand som hela familjen åkte till på semester. Det var Thailand mamma återvände till om och om igen. Ett av hennes absoluta smultronställen på jorden.
Och jag förstår henne.
Det är något med Thailand som är svårt att förklara om man inte själv varit där. Värmen, människorna, dofterna, maten, havet, färgerna och den där känslan av att livet får vara lite enklare.

Jag tror att vissa platser blir en del av ens historia.
Och Thailand är definitivt en sådan plats för mig.
Kanske är det därför jag alltid blir lite extra nostalgisk när jag tänker på det.
Det är inte bara minnen från resor.
Det är minnen från ett liv där mamma fortfarande fanns.
Och ibland känns det nästan som att jag kan kliva tillbaka in i ett sådant ögonblick för en liten stund när jag tänker på det tillräckligt tydligt.
Jag kan nästan se stranden framför mig.
Och höra hennes röst.
Hjärtat, du borde skriva en bok.

Annars då?
Jo, just nu sitter jag här hemma och väntar på att några ska komma och hämta min gamla soffa.
Min soffa ska alltså flytta till en annan familj.

Så när den nu ska flytta vidare hoppas jag verkligen att den får det bra hos sin nya familj. Haha. 
Jag hoppas att den kommer förgylla deras liv lika mycket som den har förgyllt mitt.
Det är nästan lite fint ändå.
Att något man själv älskat får fortsätta användas och bli en del av någon annans hem och historia.
Och ja…
Efter idag är jag alltså sofflös.
Haha!
Det känns lite småknasigt.
Jag kommer sitta där med mitt vardagsrum och tänka: jaha… här brukade det stå en soffa.
Men det är bara tillfälligt.
För snart kommer min nya soffa. 
Och som jag längtar!

Jag ser verkligen fram emot att få in den i vardagsrummet och börja göra höstmysigt igen. Jag har så mycket tankar kring hemmet just nu och tycker att det ska bli så roligt att få in den nya soffan tillsammans med resten.
Jag älskar verkligen den här känslan av att göra om lite hemma.
Inte för att allt måste vara perfekt, utan för att hemmet ska kännas som jag.
Varmt.
Mysigt.
Ombonat.
En plats där man kan landa.

Och efter att soffan är hämtad är det dags att gå vidare med dagen.
Då blir det jobb.

Önskar er en riktigt fin torsdag.
Kram från mig och Albert