Fina ord fastnar i hjärtat. Men också elaka ord!
Hej fina ni 🪻
Hur mår ni? Jag hoppas att ni mår bra och att ni har haft en fin start på veckan.
Jag har faktiskt haft en så himla mysig vecka hittills.
I måndags hade vi reflektion på jobbet och det var verkligen otroligt intressant och viktigt. Jag tycker så mycket om sådana tillfällen när man får möjlighet att stanna upp lite, prata med sina kollegor och faktiskt diskutera sådant som man kanske inte hinner prata om mitt i allt annat som händer under en arbetsdag.
Det blev många intressanta diskussioner och jag kände verkligen att man kom ännu lite närmare varandra som kollegor.
Det är något speciellt med att få lära känna människorna man arbetar med även på ett lite djupare plan. Att få höra hur andra tänker, vad de tycker, hur de upplever olika situationer och samtidigt få dela med sig av sina egna tankar.
Jag tror verkligen att sådant bygger ett bra arbetsklimat.
För mig är det viktigt att känna att man kan vara sig själv på jobbet. Att man kan skratta tillsammans, prata om allvarliga saker, fråga när man inte vet, säga vad man tycker och framför allt känna att man är en del av ett team.
Och på måndagskvällen, när vi skulle skiljas åt, fick jag en kommentar som verkligen fastnade hos mig.
En sådan där kommentar som kanske bara tar några sekunder att säga, men som kan stanna kvar väldigt länge hos den som får höra den.
"Nicci, du är så himla snäll, jag tycker om dig jättemycket."
Alltså...
De orden gick verkligen rakt in i hjärtat.
Och jag har tänkt på dem flera gånger sedan dess.
Det är nästan lite fascinerande hur några få ord kan påverka ens humör så mycket. Jag gick därifrån med ett leende. Det kändes så genuint.
Och varje gång jag tänker på det nu så ler jag igen.
Det fick mig också att tänka på motsatsen.
Tänk då hur mycket skada elaka ord kan göra i en människas hjärta.
Usch!
För fina ord stannar kvar.
Men det gör elaka ord också.
Man kan få höra hundra fina saker om sig själv, men ibland är det den där enda negativa kommentaren som hjärnan väljer att spela upp om och om igen.
"Du är för mycket."
"Du är inte tillräcklig."
"Du borde vara annorlunda."
"Varför är du sån?"
Eller bara ett kallt eller nedvärderande ord från någon man faktiskt bryr sig om.
Det är så lätt att glömma att våra ord faktiskt kan lämna spår i andra människor.
Vi vet aldrig vad någon annan bär på när de möter oss.
Någon kan komma till jobbet med ett leende men samtidigt ha haft en fruktansvärd morgon. Någon kanske känner sig ensam. Någon kanske tvivlar på sig själv. Någon kanske redan känner att de inte räcker till.
Och så kan man säga något fint.
Något så enkelt som:
"Vad fin du är idag."
"Vad bra du gjorde det där."
"Jag tycker om att jobba med dig."
"Du är viktig."
"Jag är glad att du finns."
Eller bara:
"Du är så himla snäll."
Man kanske själv glömmer bort att man sa det efter fem minuter.
Men personen som fick höra det kanske tänker på det resten av dagen.
Kanske resten av veckan.
Kanske ännu längre.
Det tycker jag är ganska fint att tänka på.
Vi har faktiskt möjlighet att göra varandras dagar lite bättre, bara genom hur vi väljer att prata med varandra.
Och jag tror verkligen att vi behöver bli bättre på det.
Inte på ett överdrivet eller falskt sätt, utan på ett genuint sätt.
Menar du något fint, säg det.
Tänker du att någon gör ett bra jobb, säg det.
Tycker du om någon, säg det.
Blir du glad av en människa, låt personen få veta det.
För varför ska vi gå runt och hålla inne med alla fina saker vi tänker?
Livet är alldeles för kort för det.
I går hade jag en riktigt mysig dag hemma.
En sådan där ganska vanlig vardagsdag som ändå känns väldigt härlig.
Jag tvättade, städade och plockade lite hemma. Det kanske inte låter som världens roligaste sysselsättning, haha, men jag tycker faktiskt om känslan efteråt.
När tvätten är klar, hemmet är undanplockat och man kan sjunka ner i soffan och känna:
"Åh, vad skönt."
Det är nästan lite terapi i det.
Sedan blev det soffmys framför Svenska fall. Jag vet inte vad det är med sådana program, men jag kan verkligen fastna.
Och efter lite hemmafix var det dags att komma ut.
Jag tog en långpromenad med min bästis i skogen.
Och ja...
Vi gick vilse.
Det var kanske inte riktigt planen från början, men det slutade faktiskt bara i en massa skratt.
Ni vet när man kommer till den där punkten där man inser att:
"Eh... var är vi egentligen?"
Och ingen av oss riktigt vet åt vilket håll vi ska gå?
Då kan man antingen bli stressad eller bara börja skratta.
Vi valde det senare.
Och tur var väl det.
Det blev verkligen ett sådant där härligt skrattanfall som man nästan får ont i magen av.
Jag älskar sådana stunder.
Efter promenaden blev det sushi till middag.
Hur gott?!
Jag skulle kunna äta sushi väldigt, väldigt ofta.
Och nästa vecka ska jag faktiskt gå till ett av mina absoluta favoritsushiställen i stan, vilket jag ser fram emot jättemycket.
Det händer faktiskt en hel del roligt nästa vecka också, så jag känner mig lite sådär härligt förväntansfull.
Jag tycker om den känslan.
När man har saker att se fram emot.
Förväntan behöver inte vara något jättestort. Ibland räcker det att veta att man ska träffa någon man tycker om, äta något gott, gå någonstans man gillar eller bara göra något som bryter av vardagen lite.
Så, jag tänker faktiskt försöka bli ännu bättre på att säga de fina sakerna högt.
För vi behöver dem.
Jag behöver dem.
Du behöver dem.
Vi behöver alla få känna ibland att vi betyder något för någon annan.
Så om du tänker något fint om någon idag, säg det.
Skicka meddelandet.
Ge komplimangen.
Säg tack.
Ge kramen.
Berätta att du uppskattar personen.
Det kanske tar tio sekunder av ditt liv.
Men för någon annan kan det betyda så mycket mer.
Nu ska jag fixa det sista här hemma innan jag ska bege mig till jobbet.
Jag hoppas att ni får en riktigt fin dag, fina ni.
Och glöm inte...
Var lite snällare än du behöver vara. Man vet aldrig hur mycket det kan betyda för någon.
Kram på er!
