Orden har inte kommit ut.
Hej fina ni đ
Nu var det verkligen ett tag sedan vi hördes hÀr inne. Jag vet inte riktigt var dagarna tog vÀgen, men de senaste dagarna har varit intensiva pÄ sÄ mÄnga sÀtt. Ni vet sÄdana perioder nÀr allt bara hÀnder pÄ en och samma gÄng, bÄde det som Àr planerat och det som bara⊠dyker upp. Men nu börjar saker landa igen, och det kÀnns faktiskt otroligt skönt. Jag Àr klar med det jag skulle göra.
Samtidigt har det varit nĂ„got konstigt med orden. Jag har liksom inte riktigt fĂ„tt fram det jag velat sĂ€ga. SĂ„ mĂ„nga gĂ„nger jag har satt mig ner för att skriva, börjat, suddat ut, skrivit om, kĂ€nt ânej, det hĂ€r Ă€r inte rĂ€ttâ, och sĂ„ raderat allt igen. Det hĂ€nder vĂ€ldigt sĂ€llan för mig. Jag menar, jag har ju Ă€ndĂ„ bloggat i stort sett varje dag i tjugo Ă„r. Det Ă€r helt sjukt nĂ€r man tĂ€nker pĂ„ det. Orden brukar alltid finnas dĂ€r Men ibland Ă€r det som att de bara⊠gömmer sig.
PÄ tal om tjugo Är, jag kom att tÀnka pÄ en helt annan sak hÀromdagen. Mitt körkort. NÀsta Är Àr det tydligen dags för tjugoÄrsjubileum. Hur Àr det ens möjligt? I mitt huvud var det typ fem Är sedan jag tog det. Okej⊠nitton dÄ. Men Àrligt, det kÀnns verkligen som nyss. Jag minns fortfarande kÀnslan nÀr jag klarade uppkörningen, friheten, nervositeten, allt. Och nu Àr det snart dags igen, för tredje gÄngen att förnya det. Herregud. Tiden alltsÄ⊠den bara springer ivÀg.
Men mitt i allt det dÀr sÄ har nÄgot annat ocksÄ börjat smyga sig pÄ rejÀlt, den dÀr kÀnslan av vÄr. Ni vet den dÀr pirriga, kÀnslan i kroppen som nÀstan inte gÄr att sÀtta ord pÄ. Jag kÀnner mig sÄ lugn pÄ ett sÀtt som jag inte gjort pÄ lÀnge. otroligt glad. Och samtidigt vÀldigt pirrig. Som att nÄgot fint Àr pÄ vÀg.
Jag ser fram emot sÄ enkla men ÀndÄ sÄ vÀrdefulla saker. Som planer med mina tjejkompisar, spontana kvÀllar, skratt som gör ont i magen, att bara fÄ vara tillsammans. Jag lÀngtar efter att sitta ute, insvept i en gosig filt, med solen som sakta gÄr ner och vÀrmer sÄdÀr lagom mycket. Kanske pÄ en uteservering med nÄgot riktigt gott att Àta, ett glas cola i handen och den dÀr kÀnslan av att man inte vill att kvÀllen ska ta slut.
Jag ser ocksĂ„ fram emot att fortsĂ€tta utvecklas, bĂ„de pĂ„ jobbet och som person. Att utmana mig sjĂ€lv lite mer, vĂ„ga ta steg som kanske kĂ€nns lite lĂ€skiga men som innerst inne kĂ€nns rĂ€tt. Och samtidigt ge mig sjĂ€lv utrymme att bara vara, utan att alltid behöva prestera pĂ„ topp. fast det kommer jag ju alltid att göra.. I allt jag gör..Â
Och sÄ har vi min lÀgenhet. Alla smÄ projekt som vÀntar. Ni vet nÀr man har en vision i huvudet om hur man vill att det ska kÀnnas, inte bara se ut. Jag lÀngtar efter att fÄ fixa klart, göra det dÀr lilla extra, skapa en plats som verkligen kÀnns som hemma pÄ riktigt.
Det Àr som att jag Àr i en fas dÀr mycket hÄller pÄ att falla pÄ plats, Àven om allt inte Àr fÀrdigt Àn. Och kanske Àr det just det som Àr sÄ fint, att vara mitt i processen, mitt i livet, med allt vad det innebÀr.
Jag hoppas ni mÄr bra, var ni Àn Àr just nu. Och att ni ocksÄ kan kÀnna av den dÀr lilla vÄrkÀnslan.
kram.
