Hon, henne, nörden 🩷
Hej fina ni! 🩷
Har ni någon gång känt att ni är den där tjejen som liksom aldrig riktigt passar in i mallen? Hon som kanske inte är den mest högljudda i rummet, inte den som alla vänder sig om efter när hon kliver in, inte den som har ett helt gäng killar omkring sig eller som verkar veta exakt hur man ska bete sig för att få uppmärksamhet.
Utan hon som står lite vid sidan av. Som kanske skrattar åt sina egna små skämt, som har lite andra intressen, som kan bli alldeles för engagerad i något hon tycker om och som faktiskt hellre sitter hemma en fredagskväll med en mysig film än springer runt på de där ställena där alla verkar vilja synas och höras.
Den där nörden.
Tjejer som aldrig riktigt varit de där självklara coola tjejerna som killarna verkar dras till. Tjejer som kanske inte har haft den där naturliga platsen i centrum, utan som fått titta på medan andra blivit uppvaktade, valda och bekräftade.
Det finns något märkligt i hur tidigt man lär sig vilka tjejer som anses vara attraktiva. Redan när man är ganska ung verkar det finnas en oskriven mall. Man ska vara snygg, självsäker, social, rolig på rätt sätt, ha rätt kläder, rätt stil och helst kunna ta plats och ha attityd. Skinn på näsan.
Och så finns det vi andra.
Vi som kanske är lite mer försiktiga. Lite blyga. Lite nördiga. Vi som inte alltid vet vad vi ska säga när en snygg kille kommer fram. Vi som kan tänka igenom en konversation fem gånger efteråt och undra om vi sa något konstigt. Vi som kanske blir lite generade när någon visar intresse och inte alltid lyckas spela oberörda.
Och ibland känns det faktiskt som att det är just sådana tjejer som killarna inte ser.
Jag tror att många känner igen den där känslan av att vara i ett rum där vissa tjejer nästan automatiskt får uppmärksamhet. De behöver knappt göra någonting. De skrattar, pratar, flirtar och verkar så självklara.
Killarna söker deras blickar. De hittar anledningar att prata med dem. De skickar meddelanden, frågar om de ska ses och verkar nästan tävla om deras uppmärksamhet.
Och så sitter man där och tänker: Vad är det egentligen de har som inte jag har?
Är det utseendet? Självförtroendet? Sättet de pratar på? Att de vågar vara lite kaxiga och svåra att få?
Man börjar jämföra sig, trots att man kanske egentligen inte vill.
Man tittar på hur de klär sig, hur de rör sig, hur lätt de verkar ha för att få kontakt med människor. Och någonstans där kan man börja känna att det är något fel på en själv.
Som om man måste förändra sin personlighet för att någon ska tycka att man är intressant.
Men varför ska man egentligen behöva bli någon annan för att bli omtyckt?
Jag tror att det finns en särskild sorts ensamhet i att vara den där tjejen som inte riktigt blir vald.
Inte nödvändigtvis för att man aldrig träffar människor, inte för att man saknar vänner eller ett liv att fylla dagarna med, utan för att man ibland längtar efter att någon ska se en på just det sättet.
Att någon ska tycka att ens små egenheter är charmiga. Att någon ska uppskatta ens humor. Att någon ska vilja lyssna när man pratar om något man brinner för, även om det inte är världens mest spännande ämne.
Att någon ska tycka om att man är lite nördig.
För det är faktiskt ganska fint att vara en människa som kan bli genuint glad över små saker. Som kan prata länge om något man tycker om. Som har ett stort hjärta och kanske känner lite mer än man alltid visar.
Det är fint att vara den som kommer ihåg små detaljer. Den som frågar hur någon mår och faktiskt vill veta svaret. Den som inte behöver spela ett spel för att få uppmärksamhet.
Men ibland önskar man ändå att någon kunde upptäcka allt det där utan att man behöver stå och vifta med armarna för att synas.
Att någon kunde titta på en och tänka: Henne vill jag lära känna.
Det kanske låter lite sorgligt, men jag tror att det finns tjejer som har gått genom stora delar av livet med känslan av att vara andrahandsvalet.
Den som killen pratar med när den coola tjejen inte är där. Den som är trevlig att ha omkring sig, men som ingen riktigt verkar vilja ta steget mot.
Man kan vara snäll, omtänksam, rolig, lojal och ha massor av kärlek att ge. Ändå kan det kännas som att man inte riktigt har det där som gör att någon blir nyfiken på en.
Och det kan faktiskt göra ont.
För även om man är vuxen, även om man har lärt sig att stå på egna ben och även om man vet att ens värde inte sitter i någon annans bekräftelse, så försvinner inte alltid längtan efter att bli vald.
Vi vill också bli någons favoritperson.
Vi vill också få ett oväntat sms. Vi vill också att någon ska längta efter att träffa oss. Vi vill också känna det där pirret när telefonen plingar till och man hoppas att det är just den personen.
Vi vill också bli omtyckta för den vi är, inte för någon roll vi lyckats spela.
Vet ni vad jag har kommit fram till?
Jag vill faktiskt inte vara den coola tjejen om priset är att jag måste sluta vara mig själv.
Jag vill inte behöva låtsas vara ointresserad när jag egentligen är nyfiken. Jag vill inte behöva spela svår, svara efter exakt rätt antal timmar eller låtsas att jag inte bryr mig.
Jag vill inte behöva vara den som tar över ett helt rum för att någon ska lägga märke till mig.
Jag vill kunna vara lite blyg. Jag vill kunna skratta åt något fånigt. Jag vill kunna prata om sådant jag tycker om utan att fundera på om det verkar töntigt. Jag vill kunna visa att jag faktiskt tycker om någon utan att känna mig svag för det.
Någon som tycker om det lugna. Det trygga. Det genuina.
Någon som inte behöver en tjej som spelar ett spel, utan som hellre vill ha en kvinna som menar det hon säger.
Kanske är det dags att sluta använda ordet nörd som något negativt.
För vad är det egentligen för fel på att vara lite annorlunda?
Att ha intressen som inte alla förstår. Att vara lite barnslig ibland. Att tycka om nostalgi, romantik, gamla minnen och sådant som andra kanske inte ens tänker på längre.
Att hellre uppskatta en lång promenad, en mysig hemmakväll och ett riktigt samtal än att försöka vara någon man inte är.
Jag tycker att det finns något väldigt fint i människor som inte har byggt hela sin personlighet kring att bli bekräftade av andra.
Människor som vågar vara sig själva även när de inte passar in i den där perfekta mallen.
Och kanske är det just där vi behöver börja. Inte med att försöka bli mer som de andra, utan med att förstå att vi inte är mindre värda för att vi är annorlunda.
Om du också är den där lite nördiga tjejen som ibland känner att killarna väljer alla andra före dig, så vill jag säga en sak.
Du behöver inte bli coolare.
Du behöver inte bli mer högljudd, mer utmanande, mer svårflörtad eller ha mer attityd.
Du behöver inte förändra ditt utseende, dina intressen eller ditt sätt att vara för att förtjäna kärlek.
Och du behöver definitivt inte tävla med någon annan kvinna om att vara värd att älskas.
Det betyder inte att alla kommer att falla för dig. Det gör de inte. Precis som du själv inte faller för alla.
Men det finns människor som kommer att uppskatta sådant som någon annan kanske inte ens lagt märke till.
Någon som tycker att ditt skratt är det finaste som finns. Som tycker om att du kan prata i timmar om något du älskar. Som tycker att din blyghet är charmig och som aldrig får dig att känna att du måste anstränga dig för att duga.
Någon som inte bara tycker att du är trevlig att prata med, utan som faktiskt vill lära känna dig på djupet.
Och vet ni vad jag hoppas på?
Att vi alla någon gång får uppleva den där känslan av att slippa undra om vi är tillräckliga.
Att slippa jämföra oss med andra tjejer. Att slippa analysera varje blick, varje ord och varje uteblivet meddelande.
Att någon faktiskt visar att den vill vara där.
För i slutändan handlar det kanske inte om att vara den coolaste tjejen i rummet. Det handlar om att träffa någon som får en att känna sig som den mest självklara personen i världen.
Jag kanske inte är allas drömtjej. Men jag vill heller inte vara allas drömtjej.
Jag vill vara någons.
Någons självklara val. Någons favoritperson. Någon som får ett meddelande bara för att någon tänkte på henne. Någon som blir saknad, uppskattad och omtyckt även de dagar då hon inte gör någonting särskilt.
Och kanske är det den finaste kärleken av alla.
Att någon ser den där nörden som andra kanske gick förbi och tänker:
Precis henne har jag letat efter. ❤️
Kram.
