Ett år sedan nu 🙏🩷
Hej fina ni 🪻
Hur mår ni? Jag hoppas att ni mår bra och att ni har en fin helg. Själv mår jag bra. Ni vet den där känslan när man känner att livet, trots allt som varit, är ganska så fantastiskt? Precis så känner jag.
Jag hade en helt fantastisk dag och kväll tillsammans med hälften av min familj. Och jag säger hälften eftersom vi är en ganska rejäl skara. Vi var 3 syskon som träffades den här gången (vi är fem på denna sida) men sju totalt. De flesta av oss har dessutom respektive, så när hela familjen samlas blir det minst sagt livat.
Och jag älskar det. Det är min barndom.
Vi började dagen med hockey tillsammans med några av Djurgårdsfamiljen. Det är något speciellt med att sitta tillsammans, titta på hockey, kommentera matchen, skratta, bli engagerad och bara vara. Sedan fortsatte kvällen hemma i vårt gamla barndomshem med tacomiddag.
Tacos, familj och timmar av prat.
Kan det bli mycket bättre?
Vi satt där och åt, pratade om allt och ingenting, skrattade så där riktigt mycket och hamnade i den ena diskussionen efter den andra.
Och någonstans mitt i allt stannade jag upp.
Jag tittade på människorna runt omkring mig och tänkte:
Wow. Vad jag älskar min familj.
Mina syskon är verkligen mina bästisar. Det är en sådan otrolig rikedom i livet som jag tror att man lätt glömmer bort när man är mitt uppe i vardagen. Man tänker inte alltid på hur fantastiskt det faktiskt är att ha människor som känner en sedan man var liten. Människor som minns ens barndom, ens konstiga perioder, ens misstag, ens skratt och alla de där små historierna som bara familjen förstår.
Och kanske är det just därför gårdagen betydde lite extra mycket.
För om jag backar bandet ungefär ett år så såg livet väldigt annorlunda ut.
I oktober 2025 avslutade jag min sista behandling för min allvarliga form av blodsjukdomen ITP.
Det är fortfarande lite svårt att skriva den meningen.
Inte för att jag inte vet vad som hände. Jag vet exakt vad som hände. Jag var där. Jag levde igenom det.
Men ibland känns det nästan som att jag berättar om någon annans liv när jag tänker tillbaka på den perioden.
Året innan hade jag långa sjukhusvistelser. Jag var inlagd i många veckor. Jag hade allvarliga blödningar. Mina trombocyter försvann helt och jag hamnade i situationer där det faktiskt handlade om att få kontroll över min kropp igen.
Tre gånger på ungefär ett år fick jag kämpa mig tillbaka.
Tre gånger.
Och det är svårt att förklara för någon som inte varit där hur det känns att vara frisk ena stunden och sedan plötsligt bli väldigt allvarligt sjuk.
Det var inte bara själva sjukdomen som var skrämmande.
Det var ovissheten.
Att inte veta om behandlingen skulle fungera.
Att ligga på sjukhus och vänta.
Att försöka hålla hoppet uppe när dagarna bara gick.
Att se kroppen kämpa och samtidigt försöka få huvudet att förstå vad som hände.
Och någonstans under den där sista sjukhusvistelsen började mitt hopp ta slut.
Efter ungefär fem veckor på sjukhuset var jag så otroligt trött på att vara sjuk. Jag var trött på sjukhusmiljön. Trött på behandlingar. Trött på prover. Trött på att inte veta när och om jag skulle få komma hem.
Och samtidigt fanns det en rädsla där som är svår att beskriva.
Jag var en dag från en svår operation.
En enda dag.
Och då vände det.
Min kropp svarade på behandlingarna.
Det som hade känts så hopplöst började plötsligt gå åt rätt håll.
En vecka senare fick jag komma hem.
Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna förklara den känslan för någon som inte varit med om något liknande. Att få lämna sjukhuset efter veckor och åka hem till sitt eget hem. Till sin egen säng. Till sin egen dusch. Till sitt eget kök.
Till livet.
Det var som att världen plötsligt fick tillbaka färgerna.
Och nu har det gått ett år sedan jag blev helt medicinfri.
Ett år.
Det är ganska häftigt när jag tänker på det.
Jag står här nu och lever mitt liv. Jag promenerar. Jag jobbar. Jag träffar familj och vänner. Jag skrattar. Jag äter tacos. Jag tittar på hockey. Jag längtar efter saker. Jag planerar framtiden.
Jag gör allt det där som man gör när man är frisk och som man kanske inte tänker på när man faktiskt är frisk.
Man förstår värdet i det lilla
Jag får fortfarande höra från mina hematologer att jag kan bli sjuk när som helst igen. Att ITPn kan komma tillbaka.
Det är såklart en tanke som finns någonstans i bakhuvudet.
Jag kan inte kontrollera det.
Och kanske är det just därför jag försöker att inte låta rädslan ta över.
För jag har verkligen fått ett annat perspektiv på livet.
Jag tror att många av oss går runt och väntar på det stora.
Den stora resan.
Det stora jobbet.
Det stora huset.
Den stora kärleken.
Den stora förändringen.
Och självklart ska man få drömma stort. Jag älskar själv att drömma och längta.
Men sjukdom lär en något väldigt viktigt:
Livet händer under tiden.
Det händer en helt vanlig tisdag.
Det händer när man sitter och äter middag med sina syskon.
Det händer när någon skickar ett meddelande och frågar hur man mår.
Det händer när Albert kommer och lägger sig bredvid mig.
Det händer när man tar en lång promenad.
Det händer när man skrattar så mycket att magen gör ont.
Det händer när man sitter uppe alldeles för länge och pratar med någon man tycker om.
Det händer i en kram.
Det händer när man får vara frisk nog att gå ut genom sin egen dörr.
Och jag tror att jag värdesätter sådant på ett helt annat sätt idag.
Mina människor betyder allt
För mig är livet väldigt mycket människor.
Jag har blivit ännu mer sådan efter allt jag gått igenom.
Jag vill vara nära dem jag älskar.
Jag vill träffa mina syskon. Jag vill träffa mina vänner. Jag vill höra av mig. Jag vill fråga hur någon mår. Jag vill ses även om vi bara har en timme över.
Jag umgås otroligt mycket med mina bästisar. Varje vecka. Jag tror faktiskt att det bara är ungefär en dag i veckan som jag inte har någonting inplanerat med någon annan.
Och jag älskar det.
Det kanske låter mycket för vissa, men för mig är det precis tvärtom.
Efter att ha legat på sjukhus och varit så sjuk att världen krympte till ett sjukhusrum, massa läkare, sjuksköterskor och nästa provsvar, så är det en enorm frihet att kunna fylla kalendern med människor jag älskar.
Att kunna säga:
"Ska vi ses?"
Och faktiskt göra det.
Att kunna sitta tillsammans och prata i timmar.
Att kunna skratta.
Att kunna vara tyst.
Att kunna skicka ett helt meningslöst meddelande bara för att man vet att den andra personen förstår exakt vad man menar.
Det är lyx för mig.
Riktig lyx.
Och jag tror att vi ibland har fått det där med "lyx" lite om bakfoten.
Lyx är inte alltid en dyr väska eller en fantastisk resa.
Ibland är lyx att någon ringer och säger:
"Hur är det egentligen?"
Lyx är att ha någon att åka till när livet känns tungt.
Lyx är att ha någon att ringa när man har något roligt att berätta.
Lyx är en familj som sitter runt ett bord och skrattar.
Lyx är en vän som dyker upp.
Lyx är en hund som möter en i dörren som om man varit borta i tre veckor trots att man bara gick ut med soporna.
Och lyx är att få må bra.
Jag vill vara här och nu
Jag tror att jag tidigare kunde tänka ganska mycket på framtiden.
Vad händer sen?
När händer det?
Vad ska jag göra?
Vem ska jag träffa?
Hur kommer mitt liv se ut?
Och jag tänker fortfarande på framtiden. Såklart.
Jag vill fortfarande hitta kärleken. Jag vill resa. Jag vill uppleva nya saker. Jag har drömmar och planer och saker jag längtar efter.
Men jag har blivit mycket bättre på att faktiskt vara där jag är.
För tänk om man hela tiden väntar på nästa kapitel och missar det man befinner sig i?
Tänk om man sitter och längtar efter fredag och missar tisdagen?
Tänk om man väntar på den stora kärleken och glömmer bort alla människor som redan älskar en?
Tänk om man väntar på att livet ska börja och inte inser att det redan pågår?
Det vill jag inte göra.
Jag vill vara här.
I mitt liv.
Med mina människor.
Med min älskade Albert.
Med alla små och stora stunder.
Jag vill samla på minnen.
Inte saker.
Jag vill minnas kvällar som den här.
Jag vill minnas skrattet runt bordet.
Tacosmiddagen.
Alla samtal.
Alla kramar.
Alla gånger någon skickade ett meddelande precis när man behövde det.
För i slutändan tror jag att det är sådant man tar med sig.
Inte hur många timmar man jobbade.
Inte hur perfekt hemmet var.
Inte om man lyckades med allt man föresatt sig.
Utan människorna.
Känslan.
Skattet.
Kärleken.
Närvaron.
Jag vill aldrig ta det för givet igen
Jag önskar såklart att jag hade sluppit bli sjuk.
Jag önskar att jag hade sluppit vara rädd.
Jag önskar att jag hade sluppit ligga på sjukhus i veckor och undra hur det skulle sluta.
Men jag kan inte ändra det.
Det enda jag kan göra är att försöka ta med mig det jag lärde mig.
Och kanske är den största lärdomen att livet är mycket skörare än man tror.
Men också mycket vackrare.
För när man har varit nära att förlora något kan man uppskatta det på ett helt annat sätt när man får tillbaka det.
En vanlig dag kan kännas fantastisk.
En middag kan kännas stor.
En kram kan betyda allt.
Ett "jag älskar dig" kan landa lite djupare.
Och en helt vanlig kväll med familjen kan bli en kväll man aldrig glömmer.
Så när jag satt där igår i vårt barndomshem, med mina syskon omkring mig, skratt och mat på bordet, hockeyn bakom oss och timmar av prat framför oss, så kände jag bara en enorm tacksamhet.
Jag är här.
Jag får vara med.
Jag får skratta.
Jag får älska.
Jag får leva.
Och efter allt som varit är det faktiskt mer än nog.
För mig är livet människorna jag har omkring mig, min älskade Albert och jag själv.
Det är där mitt liv finns.
Och just nu vill jag bara vara precis här.
I morgon väntas massa prover igen, som jag nu tar varannan månad. Men från 1,5 år med prover varje vecka så är det stora framsteg. Håll tummarna för mig i morgon att proverna är stabila 🥰🙏
Ta hand om er och ta hand om era människor.
Ring den där personen ni tänkt på.
Skicka det där meddelandet.
Ge någon en extra lång kram.
Säg "jag älskar dig" om ni känner det.
För ibland tror vi att vi har all tid i världen.
Och kanske har vi det.
Men varför vänta med att visa någon vad de betyder när vi kan göra det idag?
Livet är här.
Och jag tänker njuta av det.
Kram,
