NĂ„gra kapitel ur mitt liv

Hej fina ni đŸȘ»

Trots att det var lĂ€nge sedan vi hördes nu, Ă€r ni fortfarande kvar. Hej, jag hoppas att ni mĂ„r bra? Jag vet inte vad jag ska blogga om dĂ„ jag kĂ€nner att allt jag skriver om bara blir fel. 

HÀr om dagen bytte jag miljö. Att gÄ i Gamla Stan och inte förstÄ ett ord om vad mÀnniskor pratar om, och de förstÄr inte mig kan vara sÄ skönt ibland, att "lossas" för en stund att man inte ens Àr i Sverige, att vara en av turisterna. Helt okÀnd. Ingen vet nÄgonting om mig, och jag vet inte nÄgonting om dom. Sen Àlskar jag att titta pÄ mÀnniskor och försöka lista ut deras historia, deras ryggsÀck, deras personlighet. Inget dömande, bara av ren nyfikenhet. En mÀnniskas historia, Àrr, trauman tillsammans med en bra personlighet gör en mÀnniska sÄ otroligt vacker.

Jag gillar inte att vara inne i smeten. Som lĂ€ngst strĂ€cker jag mig till Gamla Stan och Södermalm. Det var tio Ă„r sedan jag hĂ€ngde pĂ„ Stureplan, gick in som vip pĂ„ alla utestĂ€llen dĂ€romkring, hĂ€ngde med kĂ€nda personer, dejtade en kĂ€nd person. Dansade loss och var ute tre dagar i veckan. Ett helt annat liv Ă€n det jag lever idag. Jag, Nicci var en partypingla. I nĂ„gra mĂ„nader, ett kort kapitel, vĂ€ldigt kort, ett liv jag inte tyckte gav mig sĂ„ mycket. Men det Ă€r Ă€ndĂ„ en del av min historia. Tjejen som inte dricker har varit en partypingla pĂ„ Stureplans hetaste klubbar och aldrig behövt stĂ„ i kö. LĂ„ter som ett helt annat liv, och det Ă€r det ocksĂ„. 

Man finner sig sjĂ€lv mer och mer i alla kapitel man skriver i livet, vad man gillar att göra, vem man Ă€r och vill vara. 

Jag minns nĂ€r jag och min pappa gick hand i hand till Telefonplan och han satte mig pĂ„ tunnelbanan till Mariatorget och jag gick till Södermalmsskolan ensam, jag var bara 6 Ă„r gammal. Sen gick jag hem till mamma pĂ„ Wolmar Yxkullsgatan. Nu var detta hundra Ă„r sedan och pĂ„ den tiden inte sĂ„ "farligt" för barn att vara ute ensamma, Ă„ka tunnelbana sjĂ€lva m.m. Eller sĂ„ var det bara den synen man hade dĂ„?. Eller sĂ„ var det bara en södergrej. Det var sĂ„ pĂ„ söder, det kanske Ă€r sĂ„ Ă€n idag. Älskade Mariatorget. DĂ€r jag vĂ€xte upp och dĂ€r allt Ă€r nĂ€stan precis som dĂ„. Allt Ă€r kvar, förutom biografen. Min barndom. 

Min barndom pĂ„ söder var fylld med balett, teater och pianospelande. Jajjamensan, hon som hatade att stĂ„ framför klassen och redovisa och helst bara ville gömma sig har bĂ„de stĂ„tt pĂ„ scen i teatersyfte, varit med i en icareklam och varit manekĂ€ng och gĂ„tt manekĂ€ng pĂ„ massor av Stockholms teatrar, Scalateatern var den första, Globens köpcentrum den sista, dĂ„ var jag modell för Stadium. Satt snĂ€llt i stolen nĂ€r de fixade hĂ„r och smink, med ett leende pĂ„ lĂ€pparna, Ă€ven fast det kanske gjorde ont nĂ€r de satte toffsarna för hĂ„rt i hĂ„ret, man fick inte klaga. Man var bara, en modell. Oj vad pirrigt det var nĂ€r man gick ut pĂ„ scenen, gjorde sina vĂ€ndningar, gick tillbaka och bytte om, och bytte om gjorde man inte sjĂ€lv, det fanns mĂ€nniskor för det jobbet, och fort gick det, plötsligt hade jag en helt ny outfit, sen var det bara att ta ett djupt andetag, och gĂ„ upp pĂ„ scenen igen.

Herregud vad jag kĂ€nde mig som en prinsessa pĂ„ Scalateatern. Min första modevisning. Och jag fick vara hon i slutet, med den vackraste svarta stora prinsessklĂ€nningen ever. Och inte nog med det, hela teatern slĂ€cktes ner och min klĂ€nning som hade belysning i sig lös upp. DĂ€r gick jag, supernervös över om jag skulle snubbla pĂ„ kabeln i mina vĂ€ndningar, men jag klarade det. Alla aploderade och 13 Ă„riga Nicci har nog aldrig kĂ€nt sig sĂ„ vacker. SĂ„ hĂ€r sĂ„g mina helger ut i min tonĂ„r. Modevisningar, gĂ„ pĂ„ castings, fĂ„ diplom 4 gĂ„nger i rad för den person som har gjort störts framsteg pĂ„ modellskolan. NĂ€r min lĂ€rare sĂ€ger att "det Ă€r en tjej hĂ€r i gruppen som Stockholmsgruppen vill trĂ€ffa och skriva kontrakt med" Nicci. Ehh, jag? Sveriges största modellagentur vill ha , mig? Pressen pĂ„ mig sjĂ€lv blev för hög, dels tog min "modellkarriĂ€r" för mycket tid frĂ„n min vanliga skola, dĂ„ jag gick modellskola flera dagar i veckan, efter min skola, och helgerna bestod av allt en modell fĂ„r uppleva. Det blev för mycket och dĂ€r avslutade jag min modellkarriĂ€r, precis nĂ€r den skulle nĂ„ toppen. 

Pirret innan man gĂ„r ut pĂ„ scenen och ser alla tusentals mĂ€nniskor Ă€r sjukt nervöst, sen mĂ„ste man bara göra det, ta steget upp pĂ„ scen, tankarna snurrar, snubbla inte, gör inte bort dig, trilla inte, ramla inte av. För det skulle vara sĂ„ typiskt mig. Haha. 

Sminkkurser gick vi Ă€ven pĂ„, jag fick vara modellen dĂ€r och det gjorde mig absolut ingenting, Ă€lskar att bli sminkad. Jag fick lĂ€ra mig vilket smink som passar pĂ„ mig, naturligt smink och det kör jag pĂ„ Ă€n idag, dels tycker jag det Ă€r sĂ„ trĂ„kigt att sminka mig men vill Ă€ndĂ„ ha lite smink, 10 minuter lĂ€gger jag pĂ„ det som mest. Och lĂ€ppstift gĂ„r helt bort, dels blir det to much för mitt utseende, dels tycker jag bara att lĂ€pparna blir torra. Ibland kan jag leka med det, för nĂ„gon bild men tar snabbt bort det igen. Ett tips Ă€r att anvĂ€nda rött lĂ€ppstift till svartvita bilder. Det hade vi nĂ€r vi tog bilder. Oj vad jag babblar pĂ„ nu. Ett roligt och intressant kapitel i mitt liv. Hur kul vi hade bakom scenen, hur pirrigt det var att vara pĂ„ scenen. Böckerna man hade pĂ„ huvudet för att lĂ€ra sig balans med högklackat, hahaha. Och lĂ€ra sig att gĂ„ i det. I dag gĂ„r jag sĂ€llan i högklackat. Hemligheten Ă€r att det inte Ă€r sĂ„ bekvĂ€mt, och bilder man ser pĂ„ folk, tro mig, efter bilden byts det till bekvĂ€ma skor. Men ett par riktigt bekvĂ€ma högklackade har jag faktiskt Ă€gt i mitt liv, oj vad slitna dom var nĂ€r jag till slut insĂ„g att jag mĂ„ste kasta dom... Det var en sorg. 

Lite om nĂ„gra av mina kapitel hĂ€r i livet. Nu ska jag Ă€ta lite lunch, kolla pĂ„ en film och sedan bege mig till jobbet som undersköterska. Åh vad jag Ă€lskar att ta hand om mĂ€nniskor, bland det bĂ€sta kapitlet i mitt liv ❀

Kram. 




AllmÀnt | | Kommentera |
Upp