Så många tankar...
Hej mina fina läsare 🪻
Oj, vad jag har saknat er. Massor. Saknat att få skriva, få dela tankar, känslor och små glimtar av livet med er. Det har känts som om orden legat och väntat under ytan, redo att bubbla upp så fort jag vågade sätta mig ner och bara skriva...
Den här helgen har varit något alldeles speciellt. Jag har haft timmar nej, nästan dygn, av samtal med en av mina närmaste vänner. Ni vet, sådana samtal som börjar med något enkelt, men som snart blir djupa, och ärliga. Där man vågar skala av alla lager och bara vara. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord, kärlek, rädsla, drömmar, ensamhet, hopp.
Mellan våra samtal har jag tagit långa promenader med Albert vid havet. Det var något magiskt i luften, den där friska vinden, vågorna som slog mot stranden, himlen som skiftade i färger jag inte ens kan beskriva. Där, mitt i naturens stillhet, kände jag både lugn och längtan på samma gång...
Och mitt i allt har tankarna snurrat rumt.. Jag har funderat på om jag ska ansöka till det där dejtingprogrammet som jag nämnde i tidigare inlägg. En del av mig tänker: "Varför inte? Tänk vilken möjlighet, tänk om det faktiskt leder till något fint." Men en annan del skriker: "Nej! Tänk om jag blir sårad igen. Tänk om jag ångrar mig."
Jag står verkligen mitt i det där mellanrummet just nu, mellan ja och nej, hopp och rädsla, pirr och tvivel. Det är som att hjärtat och hjärnan för ett evigt samtal jag inte kan tysta.
För ibland undrar jag, är det här min sista chans att hitta en riktig kärlek? En kärlek som känns äkta, trygg och varm. Det var så länge sedan jag kände det där på riktigt. Ni vet, den där känslan när man ser någon i ögonen och allt bara faller på plats. Jag längtar så innerligt efter det. Samtidigt är jag livrädd. De svek jag varit med om har satt sina spår, som små ärr jag försöker täcka över men som ändå påminner mig om hur ont det kan göra att älska fel person. Det är en kamp, mellan att vilja skydda sig själv och att vilja kasta sig ut igen.
Kanske är det just det som är kärlekens paradox ,att man måste våga trots att man är rädd. Att man måste öppna sitt hjärta, även om det en gång gått sönder.
Så här sitter jag nu, med tusen tankar som snurrar. Jag vet inte vad jag kommer att göra ännu. Men jag vet att jag inte vill stänga dörren till kärleken. Jag vill tro på att det fortfarande finns någon där ute som kan möta mig i det äkta, i det sköra, i det vackra. Någon som håller hjärtat jag ger, någon som värdesätter mig.
Jag vill våga igen. Snart. Helst nu. Kanske....
Kram.
