Jag saknar dig! Alltid

God morgon!

Tog en lite bloggpaus i går då jag bröt ihop på kvällen innan, det var som att en mängd med känslor exploderade och saknaden efter min mamma blev för svår att stänga bort, jag grät hejdlöst av en stor saknad. Att förlora en människa som står en så nära i en olycka är för mig helt sjukt, att ena sekunden kramas (det var det sista vi gjorde och sen pussa hon mig på kinden) för att sedan höra henne skratta och allt och sen en halvtimme senare halkade hon i en trappa och kom aldrig tillbaka till livet, till mig. Jag kan än i dag inte förstå hur livet kan ändras så fort, den chocken man får uppleva, man hinner inte smälta och att fyra dagar på intensiven i koma gör att man lever i en sån overklig bubbla, man är mitt i en skräckfilm man inte kan fly från. Att hjälplöst se på hur maskiner och medicin håller en människa i liv men som ändå inte är där. Någonstans mittemellan liv och död. Det var som att någon drog en kniv genom mitt hjärta varje dag, att se tårar rinna från hennes kinder och att desperat trycka hennes hand mot min utan att känna att hon trycker tillbaka. Jag levde mellan hopp och förtvivlan, klart som fan hon skulle överleva, hon var ju ung liksom...

Allt runt omkring mig stängdes av och jag levde i en konstig form av verklighet i fyra dagar, varje kliv jag tog var fyra meter långa, adrenalinet var på max och smärtan var brutal. Att ena dagen höra från läkarna att hon bara hade hjärnskakning och att dom höll henne i koma för att hon skulle få vila och nästa dag höra att hon var hjärndöd, det var så sjukt, att ena dagen se henne livlös i en trappa, till glädjebesked till att höra att hon kommer att dö, en stor berg-och-dalbana av alla känslorna mellan total glädje och lättnad till en total sorg och hopplöshet. 

Att höra hur hon ensam kämpade mot fyra hjärtstopp (läkarna gjorde ingenting), vilken viljestyrka att vilja återkomma till livet. Hur hon sista dagen vrider huvudet mot mig för att sedan maktlös se på när de stänger av respiratorn och hon en timme senare somnade in med min hand i hennes. Jag kan ärligt talat säga att jag fortfarande lever med hoppet på att hon ska vakna upp, att hon ska komma hem till mig, komma och ge sin mammakram, så många gånger jag har upplevt det i mina drömmar, ibland kommer verkligheten ikapp och den smärtan är som att man går sönder i miljoner bitar, det är en brutal ångest. Sen måste man ta det där djupa andetaget, torka tårarna och fortsätta att leva med smärtan. Jag vet nu hur det känns att förlora den person som stod en närmast och vad som krävs för att själv överleva varje dag, trots miljoner känslor, trots att man vissa dagar inte orkar, trots denna ensamhet man känner, trots allt. 

Jag saknar dig. Alltid! 



Allmänt | | En kommentar |
Upp