I found me the day I lost You 🤍
Eller var det första dagen på civa när du låg där med alla slangar och du "sov" på ett konstgjort sätt försatt i koma, jag ville vara väcka dig men det gick inte, du vaknade inte.
Eller var det den dagen då vi stängde av din respirator och du somnade in med din hand i min och jag sprang ut i sjukhuskorridoren och bröt i hop.
Jag vet inte när exakt det var men jag vet att när jag förlorade dig, då hittade jag mig. Jag var tvungen att överleva och på något sätt hittade jag en kraft i att bygga upp mina trasiga bitar från din olycka och hittade mig. En ny bättre version. Det låter kanske sjukt men jag blev en ny bättre version av mig. Allt med mig blev djupare, mer äkta än någonsin tidigare. Jag kan gråta av lycka över småsaker. Jag tar verkligen ingenting för givet. För jag vet hur livet kan förändras på den där sekunden. Hur det känns att förlora den som står en närmast. Den personen man alltid trodde skulle finnas vid sin sida, för det hade alltid varit så. Sen när det sker helt oväntat och man står ensam kvar så förstår man ingenting.
Man går igenom så mycket känslor och sorgeprocesser och med det, hittade jag mig. Jag utvecklade mig genom detta. Lärde känna mig på nytt, som jag skrev tidigare. På ett djupare plan.
Världen blir vackrare för jag tar mig tid att se det vackra, jag utforskar livet och mig i varje steg jag tar. Jag öppnar ögonen och ser allt klarare än förut. Det är NU jag lever, det kan förändras på ett ögonblick. Jag blir lycklig när mina drömmar uppfylls men samtidigt blir jag otroligt lycklig bara över småsaker. Jag ler och jag har märkt att människor ler tillbaka. Ibland kommer sorgen ikapp och jag vänder bort min blick för jag vill inte att någon ska se mina sorgsna ögon, jag jobbar på det. Men min person fattas mig. Hon skulle dö när hon var gammal. Inte när hon var ung. Jag fick aldrig säga hej då till henne, inte ens vara beredd på att hon skulle dö.
Ett bra tag efter hatade jag trappor för det var en påminnelse av hennes fall som till slut kostade hennes liv. I dag går jag i trappor men kan inte längre tillåta mig själv att känna varken hat eller ilska som jag gjorde förut. För jag har inte tid med det. Jag vill känna kärlek och leva livet med de människor som jag har i mitt hjärta och som finns kvar. Du finns även kvar i mitt hjärta. Ta till vara på varenda sekund av det livet har att erbjuda mig. Sen finns det alltid "dom" människorna som inte kan unna andra kärleken, som ska förstöra på ett eller annat sätt och till er vill jag bara säga ursh. Sådana människor är jag noga med att hålla mig långt ifrån. Jag tål inte sådana typer alls. Inte ens människor som håller på med människor som är upptagna, människor som är otrogna och liknande.
Mitt stora issue i livet är tiden. Jag är livrädd för att någon ska leka med min tid på jorden då jag bara vill göra det bästa av min tid. Slösa aldrig bort någon annans tid. Gör inte det. Va inte otrogna. Lämna om ni inte vill vara med personen. Förstör aldrig någon annans lycka. Håll inte på med någon som är upptagen, ställ då ultimatumet till idioten, hon eller jag. Klarar inte människan av det. Lämna. Tiden är så jävla dyrbar. Fyll den med kärleken som du vill ha. Fyll livet med fina minnen och skapa bra vänskapsband. Välj personer väl. Skapa ditt absoluta drömliv. Lär känna dig själv på djupet, lär dig dina känslor och hur du på bästa sätt hanterar dom. Är dom skrämmande? Lär känna dom ändå. Utveckla dig till den bästa versionen av just dig. Bara du kan göra något åt dig själv.