Nicci

Hej fina ni 🪻

För 13 år sedan, när jag bodde i Hälsingland, närmare bestämt i Bollnäs, under två år, hände något som jag fortfarande tänker på än idag. Jag besökte ett hunddagis och där, mitt i allt stoj och spring, låg den vackraste skapelse jag någonsin sett. I en soffa låg en storpudel med långa ben, enorm personlighet och ett uttryck som bara gick rakt in i hjärtat. Han hette Gösta.

Det låter kanske märkligt för någon som aldrig träffat “sin” hundras, men jag tror att många djurmänniskor förstår precis vad jag menar när jag säger att något bara klickade den där dagen. Jag hade aldrig tidigare sett en hund med så mycket karisma. Han var elegant och fånig på samma gång, klok men samtidigt full av bus. Och från den stunden föddes en dröm i mig, drömmen om att en dag få ha en egen storpudel när tiden i livet var rätt.

Åren gick, livet förändrades och 2019 satt jag och mitt dåvarande ex och planerade bygget av vårt drömhus. Ni vet sådär när man målar upp framtiden tillsammans i detalj, huset, vardagen, livet man vill skapa. Och i alla de där framtidsplanerna fanns alltid samma sak med, en storpudel. Vi pratade om det länge. Om promenaderna, om livet med hund, om vilken sorts familjemedlem vi drömde om att få hem.

Sedan kom 2020.

Efter ett tips från en gammal jobbarkompis hittade vi en uppfödare i Huddinge. Och där började egentligen vår historia på riktigt. Jag minns hur jag satte mig i bilen en eller två gånger i veckan och körde dit för att hälsa på valparna när dom bara var en vecka gamla. Det blev som små utflykter fyllda av längtan och pirr.

Och där var de.

Sju små svarta, krulliga valpar. Så små, så mjuka och så otroligt kloka redan från början, trots att de bara var runt en vecka gamla, förstod de att man gjorde sina behov utomhus. De små tassade ut tillsammans, gjorde det de skulle och gick sedan in igen som om det vore det mest självklara i världen. Jag minns att jag bara stod där och skrattade. Hur kunde så små liv redan vara så smarta?

Jag blev förälskad direkt.

Inte bara i rasen längre, utan i just dem. I deras personligheter, deras blickar och deras sätt att vara. Men det finaste av allt är egentligen att det inte ens var vi som valde hund. Uppfödaren valde åt oss. Hon såg valparna varje dag, lärde känna deras personligheter och valde den hon trodde skulle passa oss bäst.

Och herregud vad rätt hon hade.

Det var Albert som skulle komma till oss.
Planen från början var att Albert skulle stanna hos uppfödaren tills huset var klart. Det var egentligen det mest logiska. Men jag kunde inte vänta. Jag var redan så förälskad i den där lilla hunden att varje dag utan honom kändes alldeles för lång. Så istället fick vi två veckor tillsammans i min lägenhet innan flytten till huset blev verklighet. Och de där två veckorna är fortfarande bland det mysigaste jag upplevt.
Albert var speciell från första stund.

Det känns nästan konstigt att säga, men det var som att han redan kunde allt. Han lärde sig saker direkt, förstod rutiner snabbt och hade en självklar trygghet i sig själv. Det var inte mycket jobb alls med honom, han bara var. Självlärd, klok och samtidigt full av personlighet. Han charmade alla han mötte och gör det fortfarande. Folk stannar fortfarande på gatan för att prata med honom, skratta åt honom eller bara säga hur otroligt fin han är. Och det är inte bara hans utseende. Det är energin han har. Den där värmen. Han vill att folk ska vara trygga med honom.

Idag ser livet annorlunda ut än vad vi en gång planerade.
Jag och mitt ex gick skilda vägar för några år sedan och Albert blev en varannan-vecka-hund. Men det viktigaste för oss båda var aldrig våra egna känslor, utan Alberts liv och trygghet. Vårt lilla troll älskar sina människor och djurkompisar och sina hem, och därför fick det fortsätta så.
Så varannan vecka bor han i huset med mitt ex och sin fantastiska bonusmatte. Och varannan vecka bor han med mig i lägenheten. Två helt olika liv, två olika vardagar och det fungerar faktiskt jättebra. Jag tror nästan att Albert älskar variationen.

När han är hos mig lever vi verkligen hundlivet fullt ut.
Vi spenderar timmar i hundrastgårdar där han får springa av sig och charma både hundar och människor. Vi går långa promenader i olika miljöer, upptäcker nya platser och tar bussen bara för att han älskar det så mycket. Han sitter där så stolt och tittar ut genom fönstret som om han vore huvudpersonen i en film. Vi har playdates, han följer med mig till jobbet och ligger lugnt som om han alltid gjort det. Vi äter långluncher på olika restauranger där personalen ofta blir lika förälskade i honom som jag är.
Det bästa med Albert är att han fungerar överallt, i alla miljöer.
Han anpassar sig, läser av människor och sprider ett lugn omkring sig. Och jag kan helt ärligt säga att han blivit min trygghet genom livet. Min bästa vän. Den där själen som alltid finns där oavsett hur livet ser ut.

Och idag är ingen vanlig dag.
Idag fyller min vackra pudel år.
I år firar han sin födelsedag med sin andra familj och på måndag börjar matteveckan igen. Då ska han få välja en present i djuraffären, vilket förmodligen kommer ta väldigt lång tid eftersom han ska nosa på exakt allt,  och sedan ska vi fortsätta upptäcka livet tillsammans. Mest genom hans ögon. För jag tror faktiskt att livet blir lite vackrare när man ser världen som en hund gör. 

Tack Albert för allt du är, och för livet med dig.
Jag älskar dig mest, Albert.