Nicci

Hej fina ni 🤎

 

I dag är det ingen vanlig dag, för i dag är det nämligen kladdkakans dag! Och finns det egentligen något bättre bakverk än en riktigt härlig, seg, kladdig kladdkaka med ett generöst lager florsocker och en rejäl klick grädde? Jag tror faktiskt inte det. Det är något alldeles speciellt med kladdkaka. Så enkel, så god och ändå förknippad med så mycket glädje, gemenskap och fina minnen. Men för mig har kladdkakan faktiskt en betydligt djupare betydelse än bara ett gott fika. Den påminner mig om en av de tuffaste perioderna i mitt liv, men också om en av de finaste stunderna av vänskap och kärlek. 

 

Jag kommer nämligen aldrig att glömma den här dagen för två år sedan.

 

Jag låg då inlagd på SÖS och hade redan varit där i flera veckor. Sex långa veckor på sjukhus, med allt vad det innebar. Dagar som ibland flöt ihop till en enda lång väntan. Provtagningar, läkarbesök, behandlingar, oro, ovisshet och en ständig längtan efter att få komma hem. Att leva med den allvarliga formen av ITP och plötsligt få se sina blodplättar rasa till noll är något som är svårt att beskriva för den som inte själv har varit där. Det är en sådan märklig känsla att kroppen, som man alltid har tagit för given, plötsligt blir något man inte riktigt kan lita på.

 

Jag minns hur trött jag var. Inte bara fysiskt, utan också mentalt. Hur mycket jag längtade efter mitt vanliga liv, mina rutiner, mitt hem och framför allt mina människor. Jag ville bara få vakna i min egen säng och slippa känna att hela tillvaron kretsade kring nästa blodprov, röntgen, benmärgsprover, sitta fast med droppstången och få mängder med medicin intravenöst plus 40 tabletter dagligen och vänstan på nästa besked.

 

Det fanns stunder då hoppet började kännas ganska långt borta. När man har varit sjuk länge och inte vet hur morgondagen kommer att se ut är det lätt att bli både rädd och uppgiven. Jag försökte vara stark, försökte hålla humöret uppe och försökte tänka positivt, men ibland orkade jag helt enkelt inte. Och det måste också få vara okej.

 

Men så dök mina fina vänner upp.

 

Precis den här dagen för två år sedan kom de till sjukhuset med kladdkaka och sprutgrädde. Alltså, bara den meningen gör mig alldeles varm i hjärtat. Tänk att något så enkelt kan betyda så otroligt mycket. Det var inte själva kladdkakan som var det stora, även om den smakade fantastiskt. Det var omtanken bakom. Att någon hade tänkt på mig, tagit sig tid, åkt dit och ville göra en ganska grå sjukhusdag lite ljusare.

 

Och vet ni? Det blev ett av mina allra finaste minnen från hela sjukhusvistelsen.

 

Där och då fick jag för en stund känna mig som vanligt igen. Inte bara som en patient i en sjukhussäng, inte bara som någon vars liv kretsade kring sjukdom och behandlingar, utan som jag. En vän, en människa och någon som fortfarande fick vara med om små, fina och alldeles vanliga saker i livet.

 

Jag minns fortfarande den där känslan. Hur mycket det betydde att få skratta, fika och umgås med människor som stod mig nära. Det blev en liten paus från allt det jobbiga. En stund där sjukdomen inte behövde ta all plats.

 

Det är märkligt hur vissa minnen etsar sig fast. Man kan glömma vad man åt en helt vanlig tisdag, men man glömmer inte den där kladdkakan som vännerna kom med när man låg på sjukhus och behövde lite extra kärlek.

 

Och tänk att det redan har gått två år sedan dess.

 

TVÅ ÅR!

 

Ibland känns det som alldeles nyss och ibland som ett helt annat liv. Så mycket har hänt sedan dess. Så mycket oro, så många tankar och så många gånger som jag har fått påminna mig själv om hur långt jag faktiskt har kommit.

 

Efter nästan tre år med ITP har jag lärt mig att aldrig riktigt ta hälsan för given. Jag har lärt mig att uppskatta sådant som tidigare kanske bara var en självklar del av vardagen. Att vakna och må bra. Att kunna gå till jobbet. Att ta en lång promenad. Att planera en helg utan att behöva fundera över nästa provtagning. Att kunna vara spontan och bara leva.

 

Och nu sitter jag här, två år senare, med betydligt stabilare värden. Efter decemberproverna är tanken att jag nästa år bara ska behöva lämna prover var sjätte månad. HALVÅRSVIS! Förstår ni hur stort det känns?

 

Det är nästan lite svårt att ta in.

 

Om jag fortsätter att vara stabil ytterligare något år kan jag dessutom vara på väg mot att inte längre behöva tillhöra hematologmottagningen som patient. Bara tanken gör mig både pirrig och lite rädd. För även om det är precis det jag har längtat efter, så är det också en märklig känsla att närma sig slutet på en period som har präglat så mycket av ens liv.

 

Man vänjer sig vid kontrollerna, vid att ha en mottagning att vända sig till och vid att alltid ha sjukdomen lite i bakhuvudet. Det blir nästan en del av ens vardag, trots att man egentligen bara vill slippa tänka på den.

 

Men tänk om jag faktiskt får lämna allt det där bakom mig mer och mer?

 

Tänk om jag kan få leva utan att hela tiden behöva fundera på om blodplättarna håller sig på rätt nivå?

 

Jag vågar knappt ropa hej, för jag vet hur snabbt saker kan förändras. Men jag tillåter mig ändå att känna glädje. Att vara stolt över min kropp. Att känna tacksamhet över att den har kämpat, även under perioder då jag själv knappt trodde att jag skulle orka.

 

Tack mitt blod. Tack kroppen. Tack för att vi klarade det. 

 

Och framför allt tack livet för att jag fortfarande får vara här.

 

Det är nog just det som sjukdomstiden har lärt mig allra mest. Att livet inte behöver vara perfekt för att vara fantastiskt. Att lycka inte alltid handlar om stora händelser, resor eller dyra upplevelser. Ibland är lycka en kladdkaka med sprutgrädde på ett sjukhusrum. Ibland är det ett fint provsvar. Ibland är det att få komma hem. Och ibland är det bara att få sitta i sitt eget vardagsrum en helt vanlig lördag och veta att man snart ska träffa människor man älskar.

 

Och apropå lördag ...

 

I dag sitter jag här hemma och är alldeles pirrig! Om bara någon timme väntar en sådan där dag som jag tycker så mycket om. En mysig lördag tillsammans med familjen i vårt barndomshem. Mina syskon kommer, deras respektive och även en och annan svärmor till någon. Det blir med andra ord ett härligt gäng!

 

Jag älskar verkligen sådana här dagar. När hemmet fylls av människor, röster, skratt och samtal som går lite huller om buller. När någon står i köket, någon annan sitter i soffan och någon kanske berättar en historia som alla redan har hört men ändå skrattar åt en gång till.

 

Familjen är verkligen något alldeles speciellt.

 

Eftersom vi är en ganska stor familj blir det oftast tacos när vi samlas. Det är liksom den perfekta maten när man är många. Alla kan plocka det de tycker om, fylla sina tallrikar precis som de vill och gå tillbaka för en andra omgång om magen tillåter. Dessutom slipper någon stå i köket och laga femton olika rätter.

 

Och jag klagar verkligen inte, för jag ÄLSKAR tacos!

 

Men nu kommer vi till den stora frågan ...

 

Är det bara jag som äter banan till tacos? Hahaha! Jag vet att det kanske låter lite märkligt för vissa, men jag tycker att det är så otroligt gott. Den där söta smaken tillsammans med allt det salta och kryddiga blir en alldeles perfekt kombination. Jag har svårt att förstå varför fler inte har upptäckt detta!

 

Jag är beredd att försvara min banan till tacos. Punkt. 

 

Det ska bli så mysigt att få vara samlade igen, även om vi ses ofta.

 

Jag vill bli bättre på att stanna i de där ögonblicken. Att faktiskt vara där. Lyssna på samtalen, skratta åt de dåliga skämten, njuta av maten och krama om dem jag tycker om lite extra länge.

 

För livet är ju faktiskt här och nu.

 

Och efter allt som har hänt känner jag en sådan enorm kärlek till att få leva. Till att få ha en vanlig lördag. Till att få längta efter familjemiddag, äta tacos med banan, skratta så att magen gör ont och sedan krypa upp i soffan hemma sedan.

 

Så i dag tänker jag fira både kladdkakans dag, livet, vänskapen, familjen och allt det där som jag en gång var så rädd att förlora.

 

Stor kram.