Nicci

Hej fina ni 🫶🏼

 

Är det bara jag som tycker att dejting har blivit allt svårare? Eller är det fler där ute som känner precis likadant? Ibland känns det nästan som att det borde vara enklare än någonsin att träffa någon i dagens samhälle. Vi har ju så många möjligheter som tidigare generationer aldrig ens kunde drömma om. Det finns dejtingsidor, dejtingappar, Facebook Dating, Instagram, dejtingprogram på tv, singelevent, Pitch Clubs och en hel värld av möjligheter att lära känna nya människor. Vi kan hitta någon att prata med med bara några knapptryckningar, komma i kontakt med människor vi aldrig annars hade mött och få en liten inblick i någon annans liv innan vi ens har sagt hej till varandra.

 

Ändå känns det som att det aldrig har varit svårare att faktiskt hitta någon att dela livet med. 

 

Eller så kanske det bara känns så för mig? Kanske är det inte själva dejtandet som har blivit svårare, utan snarare mina egna förväntningar, min rädsla och sättet jag ser på kärlek. För ibland måste man faktiskt våga rannsaka sig själv också och fundera över om det bara är omständigheterna runt omkring som står i vägen, eller om man själv bygger upp små murar utan att ens märka det.

 

För om jag ska vara helt ärlig med er så är jag inte direkt den som gör det särskilt enkelt för mig själv heller. 

 

Jag drömmer om att träffa någon, om den där speciella personen som får det att pirra lite extra i magen, som jag längtar efter att få berätta saker för och som jag kan krypa upp bredvid i soffan efter en arbetsdag. Någon att dela både de stora och små sakerna i livet med. Någon som blir min självklara person, min trygghet och min bästa vän.

 

Men samtidigt gör jag inte alltid särskilt mycket för att det faktiskt ska hända.

 

Jag är inte på dejtingappar, jag är inte särskilt aktiv med att söka efter någon och någonstans finns det väl en liten del av mig som fortfarande hoppas att Mr Right en vacker dag ska stå utanför min dörr. Helst med ett leende, ett varmt hjärta och en alldeles egen förmåga att förstå att det är just mig han har letat efter hela tiden. Hahaha! 

 

Tänk om livet ändå kunde vara lite mer som i romantiska filmer ibland? Att man råkar springa in i någon, tappar något på marken, möts av en blick och plötsligt börjar ett helt nytt kapitel. Inga appar, inga oändliga konversationer som rinner ut i sanden och inget grubblande över varför någon som verkade så intresserad plötsligt försvinner.

 

Bara två människor som möts, tycker om varandra och faktiskt vågar se vart det leder.

 

Men verkligheten fungerar ju inte alltid så. Och kanske är det dags för mig att inse att kärleken inte alltid kommer att knacka på dörren bara för att jag sitter hemma och hoppas. Även om jag gärna hade sett att den gjorde det. 

 

Har vi blivit rädda för att välja en enda person?

 

En sak som jag funderar väldigt mycket på är hur dejting verkar fungera i dag. Och jag vill verkligen poängtera att jag absolut inte drar alla män över en och samma kam. Det finns fantastiska män där ute, precis som det finns fantastiska kvinnor, och jag är övertygad om att det finns många som längtar efter samma sak som jag.

 

Men ibland får jag känslan av att vi har hamnat i ett samhälle där det alltid finns något mer att leta efter.

 

Någon som kanske är lite snyggare. Någon som verkar lite mer spännande. Någon som har ett lite roligare liv, fler gemensamma intressen eller som ger en ny sorts pirr i magen. Och när man väl har träffat någon som faktiskt är fin, omtänksam och intresserad, börjar man kanske ändå fundera på om det finns någon ännu bättre där ute.

 

Tänk om gräset faktiskt är grönare på andra sidan?

 

Tänk om det finns någon som passar mig ännu bättre?

 

Tänk om jag missar något genom att välja just den här personen?

 

Och medan man funderar på alla dessa tänk om, riskerar man att missa det som faktiskt skulle kunna bli något riktigt fint.

 

För kärlek handlar väl inte om att hitta en människa som är perfekt på alla sätt och vis? Det handlar väl snarare om att hitta någon vars brister man kan leva med, vars egenheter man lär sig att älska och som man själv vill fortsätta välja, även de dagar då livet inte är särskilt romantiskt.

 

Någon som man vill bygga någonting tillsammans med, i stället för att hela tiden stå med ena foten utanför dörren och fundera på vilka andra möjligheter som finns.

 

För mig är det just det som är så fint med kärlek. Att man inte behöver leta efter nästa bästa alternativ så fort vardagen blir lite mindre spännande. Att man faktiskt kan välja att stanna, prata, utvecklas och hitta tillbaka till varandra.

 

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Ibland blir det grönare där man faktiskt väljer att vattna det. 

 

Och det gäller väl inte bara kärlek, utan så mycket annat i livet också.

 

Alla dessa möjligheter, men varför känns det så svårt?

 

Vi har fler sätt än någonsin att träffa människor, men jag undrar ibland om alla dessa möjligheter också har gjort det svårare att känna sig nöjd med den man faktiskt möter.

 

När det alltid finns en ny profil att svepa vidare till, en ny person att följa på Instagram eller någon annan som kan dyka upp i inkorgen, blir det kanske lättare att hålla dörrarna öppna. Man behöver aldrig riktigt bestämma sig. Man kan fortsätta prata med flera, hålla några alternativ vid liv och se vad som händer utan att behöva vara särskilt tydlig med vad man egentligen vill.

 

Och någonstans där tror jag att många kan bli både osäkra och sårade.

 

För hur ska man våga öppna sitt hjärta för någon om man hela tiden känner att man konkurrerar med en massa människor som man inte ens känner till?

 

Hur ska man kunna slappna av och njuta av att lära känna någon om man samtidigt funderar på om han skriver med andra tjejer på nätterna, om det finns någon gammal KK som fortfarande finns kvar i bakgrunden eller om han egentligen bara väntar på att något bättre ska dyka upp?

 

Jag säger inte att det är fel att prata med flera människor när man är singel. Innan man har kommit överens om att dejta exklusivt har man förstås rätt att lära känna andra. Men jag tror att det finns en stor skillnad mellan att vara öppen för att träffa någon och att medvetet hålla människor kvar som alternativ för att aldrig behöva känna sig ensam eller välja bort andra möjligheter.

 

Det är skillnaden mellan att vara ärlig med sina avsikter och att låta någon annan tro att det finns en framtid tillsammans, samtidigt som man själv inte alls har tänkt sig något seriöst.

 

Och det är nog just den otydligheten jag tycker är så svår.

 

Jag vill inte behöva analysera varje meddelande, fundera över varför någon plötsligt svarar annorlunda eller försöka lista ut om jag är en av flera tjejer som han håller kontakten med. Jag vill kunna lära känna någon utan att känna att jag måste spela ett spel för att inte verka för intresserad.

 

Jag vill kunna visa att jag tycker om någon utan att vara rädd för att det ska användas emot mig.

 

Är det verkligen för mycket begärt? 

 

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att kasta mig in i någonting bara för sakens skull. För mig är det viktigt att lära känna en person på djupet innan jag släpper in honom i mitt liv på riktigt.

 

Jag vill veta vem han är när ingen annan ser på. Hur han behandlar människor som inte kan ge honom någonting tillbaka. Hur han pratar om sina vänner, hur han hanterar motgångar och om han faktiskt står för det han säger.

 

Jag vill veta vad som får honom att skratta så att han nästan tappar andan. Vad han drömmer om. Vad han är rädd för. Vad han längtar efter när han ligger vaken på kvällen och funderar över livet.

 

Jag vill höra om hans barndom, hans framtidsdrömmar, hans tokiga idéer och de där små sakerna som kanske inte verkar särskilt viktiga för någon annan, men som tillsammans berättar så mycket om vem han är.

 

Jag vill kunna sitta uppe alldeles för länge och prata om allt och ingenting. Jag vill skratta åt dåliga skämt, diskutera livets stora frågor och känna att jag kan vara precis den jag är utan att behöva tänka på hur jag uppfattas.

 

Jag vill lära känna hans humor, hans värderingar och moral, hans sätt att visa omtanke och hur han fungerar när livet inte går som planerat.

 

Och jag vill att han ska vara nyfiken på mig också såklart. Inte bara på hur jag ser ut, utan på vem jag är bakom allt det där som syns på utsidan.

 

För det är ju där det intressanta börjar, tänker jag.

 

Attraktion är absolut viktigt. Det ska finnas ett pirr, en längtan efter att få träffas och den där känslan av att man gärna vill komma lite närmare. Men för mig behöver det finnas någonting mer också. Någonting som gör att intresset växer ju mer man lär känna varandra, i stället för att bara handla om den första förälskelsens spänning.

 

Jag vill inte att någon ska tycka om mig enbart för att jag är ny och spännande. Jag vill att han ska tycka om mig även när han har lärt känna mina mindre perfekta sidor, när jag är trött efter jobbet, när jag har en dålig dag eller när vi sitter hemma i mjukiskläder och inte gör någonting särskilt alls.

 

För det är ju också livet.

 

Alla de där vanliga dagarna som inte innehåller romantiska middagar, stora överraskningar eller fantastiska upplevelser. Dagarna då man bara handlar mat, lagar middag, plockar undan hemma och undrar vad man ska titta på för serie innan man somnar i soffan.

 

Tänk att få dela just det med någon. Att det inte behöver hända någonting märkvärdigt för att man ska vara lycklig tillsammans.

 

Att det räcker med att vara nära. 

 

Men hur lär man känna någon i ett samhälle där allt ska gå så fort?

Det här är nog en av mina största funderingar.

 

Jag vill gärna ta det lugnt. Jag vill att känslor ska få växa fram naturligt, att tillit ska byggas upp och att man ska hinna känna efter om det faktiskt finns någonting mer än bara fysisk attraktion.

 

Jag vill lära känna personen innan jag hoppar i säng med honom och tar relationen till nästa steg. Inte för att jag tycker att det finns något fel i att andra väljer att göra annorlunda, utan för att det är så jag själv fungerar och vad som känns rätt för mig.

 

Jag vill att närheten ska betyda någonting mer än att två människor råkar tycka att varandra är attraktiva för stunden.

 

För mig hänger fysisk närhet ihop med trygghet, tillit och känslan av att faktiskt vilja släppa någon nära. Jag vill inte känna att jag måste skynda mig för att hålla kvar någons intresse, eller att jag behöver göra någonting jag inte är redo för för att han inte ska gå vidare till någon annan.

 

Om en man tappar intresset för att jag vill ta det lugnt och lära känna honom först, då kanske vi helt enkelt inte söker samma sak. Och även om det förstås kan kännas tråkigt, är det bättre att upptäcka det tidigt än att försöka vara någon annan för att passa in i hans förväntningar.

 

Men samtidigt undrar jag hur man ens ska komma dit i dagens dejtingklimat.

 

Hur många vill faktiskt lägga tid på att lära känna en annan människa utan att veta exakt vart det ska leda redan efter första eller andra dejten?

 

Hur många vill gå på promenader, ta en fika, prata i timmar och låta någonting växa fram utan att känna att allt måste bli intensivt och fysiskt på en gång?

 

Finns det fler som jag, som fortfarande tycker att det är charmigt att längta lite? Att få vänta på nästa träff, komma hem och tänka på vad personen sa och känna hur man sakta börjar bli nyfiken på någon på riktigt?

 

Jag tror faktiskt det. Jag hoppas åtminstone det.

 

För jag vill inte att långsamhet ska förväxlas med ointresse. Jag kan vara väldigt intresserad av någon och ändå vilja ta det steg för steg. Jag kan längta efter närhet och samtidigt vilja bygga en grund som håller när den första förälskelsen har lagt sig.

 

Det ena utesluter inte det andra.

 

Tvärtom tror jag att det kan vara väldigt fint att låta både känslor och attraktion växa tillsammans, i sin egen takt. 

 

 

Jag vill inte vara någons alternativ, jag vill vara någons självklara val

Kanske låter det gammaldags, men jag längtar efter en kärlek där man faktiskt väljer varandra.

 

Där man inte behöver undra om man är en av flera. Där man inte behöver tävla om uppmärksamhet eller försöka vara lite mer spännande, lite snyggare eller lite mer tillgänglig än någon annan.

 

Jag vill inte behöva vara den coola tjejen som låtsas att hon inte bryr sig, svarar sent med flit eller håller sina egna alternativ öppna för att inte riskera att bli sårad.

 

Jag vill kunna vara varm, omtänksam, kärleksfull och tydlig med vad jag känner. Jag vill kunna visa uppskattning utan att behöva fundera på om jag därmed har gett bort för mycket av mig själv.

 

Och jag vill träffa någon som uppskattar det.

 

Någon som inte blir rädd när det börjar kännas på riktigt. Någon som inte måste springa åt andra hållet så fort en relation börjar innebära känslor, ansvar och en vilja att faktiskt bygga någonting tillsammans.

 

Någon som kan säga: Jag tycker om dig. Jag vill fortsätta lära känna dig. Jag vill se vart det här kan leda.

 

Och sedan visa det i handling.

 

För det är så lätt att säga fina saker. Det är lätt att skicka gulliga meddelanden, ge komplimanger och säga att man saknar någon när man känner för det. Men det som verkligen betyder något för mig är om orden stämmer överens med handlingarna.

 

Hör han av sig för att han vill prata med mig? Tar han initiativ till att ses? Kommer han ihåg saker jag berättat? Är han nyfiken på mitt liv? Kan han vara tydlig med vad han vill, även om det innebär att han måste vara ärlig med att vi kanske inte passar ihop?

 

Jag tror att kärlek till stor del finns i de där små sakerna.

 

Att någon tänker på en när han ser någonting som får honom att le. Att han skickar ett meddelande bara för att fråga hur dagen har varit. Att han vill ses även när det inte finns någon särskild anledning. Att han gör plats för en i sitt liv, inte bara när det råkar passa mellan allt annat.

 

Att man känner sig omtyckt, inte för att man lyckas fånga någons uppmärksamhet för stunden, utan för att den personen faktiskt vill lära känna en.

 

Och vet ni vad? Jag vill vara precis likadan tillbaka.

 

Jag vill välja honom också. Visa honom att han är viktig för mig, finnas där när han behöver mig och vara någon han kan känna sig trygg med.

 

Jag vill inte ha en perfekt man. Jag vill ha en genuin man. En man med hjärtat på rätt ställe, som vet att kärlek inte bara är någonting man känner utan också någonting man visar. 

 

Och så har vi ju lilla jag mitt i allt det här...

Jag kan ju inte skriva ett helt blogginlägg om hur svårt det är att träffa någon utan att erkänna min egen del i det hela.

 

För hur ska jag egentligen kunna klaga på att jag inte träffar någon om jag inte ger mig själv möjligheten att göra det? 

 

Jag har ju ingen dejtingapp. Jag går inte omkring och försöker fånga någons blick på varje promenad och jag är inte direkt den som spontant går fram till en snygg kille och inleder ett samtal.

 

Jag är ganska lugn och lite blyg i nya sammanhang. Jag kan absolut vara social när jag känner mig bekväm, men att ta det där första steget mot någon jag tycker är attraktiv? Då kan det plötsligt bli betydligt svårare.

 

Tänk om han inte är intresserad? Tänk om det blir pinsamt? Tänk om jag missförstår situationen?

 

Och innan jag ens har hunnit göra någonting har jag kanske redan hunnit tänka ut tio olika scenarier i huvudet. 

 

Samtidigt är jag nog lite romantisk av mig. Jag tycker om tanken på att träffa någon naturligt, genom livet, genom gemensamma vänner eller på ett sätt som man inte hade kunnat planera i förväg.

 

Jag vill gärna att det ska kännas spontant och äkta.

 

Men kanske behöver jag också inse att ett möte kan vara spontant även om jag själv väljer att gå utanför min bekvämlighetszon för att det ska kunna hända.

 

Att gå på ett singelevent betyder ju inte att man måste hitta kärleken den kvällen. Att börja prata med någon betyder inte att man måste bli tillsammans. Och att ge en dejtingsida en chans behöver inte innebära att man måste acceptera ett dejtingliv som inte passar ens personlighet eller värderingar.

 

Kanske handlar det snarare om att öppna en liten dörr, utan att ha bestämt hur hela framtiden ska se ut.

 

Samtidigt kanske det är precis så man utvecklas. Inte genom att plötsligt bli en helt annan person, utan genom att våga göra lite mer av det man egentligen längtar efter.

 

Jag behöver ju inte sluta vara jag för att träffa någon. Jag behöver inte bli en person som älskar dejtingappar, flörtar med halva stan eller går på fem dejter i veckan.

 

Jag behöver bara fundera över om jag är beredd att ge kärleken lite fler möjligheter att hitta fram till mig.

 

För även om jag fortfarande gärna hade sett att Mr Right stod utanför dörren en dag, kanske jag åtminstone kan hjälpa honom lite på traven. 

 

Tänk att få komma hem till sin person

Det finns en sak jag ofta tänker på när jag föreställer mig hur det skulle vara att träffa någon.

 

Det handlar inte om dyra presenter, lyxiga resor eller stora romantiska gester. Visst är det mysigt med sådant också, men det är faktiskt inte det jag längtar mest efter.

 

Jag längtar efter vardagen tillsammans med någon.

 

Att komma hem efter jobbet och ha någon att berätta om dagen för. Att kunna skratta åt någonting som hände på arbetet, prata om allt möjligt och känna att någon verkligen lyssnar.

 

Att laga middag tillsammans, eller beställa hem någonting gott när ingen av oss orkar laga mat. Att krypa upp i soffan under en filt och se en serie som vi båda fastnar för. Att kunna vara tysta tillsammans utan att det känns konstigt.

 

Jag längtar efter spontana kramar i köket, pussar i förbifarten och ett meddelande som säger att han längtar hem till mig.

 

Att ha någon att planera helger med, upptäcka nya platser tillsammans med och göra små utflykter med när vädret är fint.

 

Men också någon att dela de mindre roliga delarna av livet med. För livet består ju inte bara av glädje, semester och mysiga fredagskvällar.

 

Det kommer dagar då man är trött, orolig, stressad eller ledsen. Dagar då man inte riktigt orkar vara sitt bästa jag. Och då tror jag att det betyder mycket att ha någon som inte försvinner bara för att livet inte är på topp.

 

Någon som vill vara kvar även när det inte är enkelt.

 

Och självklart vill jag vara den personen för honom också.

 

Jag vill att vi ska kunna vara ett team. Att vi ska kunna prata om saker som skaver, skratta tillsammans, stötta varandra och känna att vi står på samma sida även när vi inte tycker likadant.

 

Jag tror inte att en bra relation betyder att man aldrig bråkar eller blir besviken på varandra. Jag tror snarare att det handlar om hur man hanterar det som händer och om man faktiskt vill förstå varandra.

 

Att man inte hotar med att lämna så fort någonting blir jobbigt. Att man inte använder tystnad som vapen. Att man kan be om ursäkt när man gjort fel och försöka göra bättre nästa gång.

 

Det är kanske inte den mest dramatiska bilden av kärlek, men för mig låter det alldeles underbart.

 

Trygghet, humor, lojalitet, attraktion, respekt och en massa kärlek i det lilla. Vad mer behöver man egentligen? 

 

 

Män som tycker att det är fint att vara romantiska. Som vill hålla handen, planera framtiden och lära känna en kvinna på djupet. Som inte är rädda för att visa känslor och som förstår att sårbarhet inte är en svaghet.

 

Män som vill ha en relation där båda känner sig sedda, uppskattade och trygga.

 

Och jag hoppas verkligen att de männen inte har gett upp heller.

 

För jag tror att det finns många där ute som känner igen sig i det här, oavsett kön. Människor som är trötta på otydlighet, spel och kontakter som aldrig riktigt leder någonstans. Människor som vill hitta någon, men som kanske också har blivit lite rädda för att bli besvikna.

 

Kanske går vi omkring där ute allihop och väntar på att någon annan ska våga ta det första steget.

 

Kanske finns det en massa fina människor som skulle kunna passa ihop, men som aldrig möts eftersom vi håller oss till våra rutiner, går hem till oss själva och tänker att kärleken säkert dyker upp någon gång.

 

Det är faktiskt en ganska märklig tanke.

 

Att den person man en dag kanske kommer att älska kan finnas någonstans i samma stad, leva sitt liv, gå till jobbet, handla mat och fundera över precis samma saker som man själv gör.

 

Och så går dagarna, utan att man har en aning om varandra.

 

Tänk om man redan har gått förbi varandra någonstans utan att ens lägga märke till det? På väg hem från jobbet, i mataffären eller under en promenad.

 

Det är någonting både fint och lite frustrerande med den tanken. 

 

Samtidigt vill jag inte stressa fram någonting bara för att det har gått en tid eller för att andra människor runt omkring mig lever i relationer. Jag vill inte träffa någon bara för att kunna säga att jag har en partner.

 

Jag vill träffa rätt person för mig.

 

Och hellre vara singel ett tag till än att befinna mig i en relation där jag känner mig ensam, osäker eller ständigt måste undra var jag står.

 

För att vara två är inte automatiskt samma sak som att känna sig älskad. Och det är definitivt inte samma sak som att känna sig trygg.

 

Jag tror faktiskt att jag behöver påminna mig själv om att det går att vara både försiktig och modig på samma gång.

 

Jag kan vilja ta det långsamt och ändå våga dejta. Jag kan ha tydliga gränser och ändå vara öppen för nya människor. Jag kan längta efter en seriös relation utan att behöva veta redan från första dejten om personen är den jag ska leva med resten av livet.

 

Det kanske räcker att börja med att vara nyfiken.

 

Att träffa någon och se hur det känns. Att våga ställa frågor, visa lite av sig själv och ge personen en chans att visa vem han är, utan att redan från början förvänta mig vare sig det bästa eller det värsta.

 

Och kanske framför allt: att inte låta rädslan för att bli besviken bestämma allt åt mig.

 

För visst finns risken att någon inte känner samma sak. Att en dejt inte leder vidare. Att man hinner börja tycka om någon som sedan visar sig vilja något helt annat.

 

Det gör ont ibland, och det går inte att komma ifrån.

 

Men det finns ju också en annan möjlighet.

 

Att jag faktiskt träffar någon som känner igen sig i mina värderingar. Någon som tycker om att jag vill lära känna honom ordentligt. Någon som uppskattar att jag är lojal, varm och romantisk och som inte tycker att det är konstigt att vilja bygga upp någonting innan man ger sig in i en relation.

 

Någon som inte försöker övertala mig att nöja mig med mindre än jag behöver, utan som själv vill samma sak.

 

Och tänk om det faktiskt är värt att våga lite för den möjligheten?

 

Jag behöver inte sänka mina förväntningar på ärlighet, respekt och trohet för att passa in i dagens dejtingvärld. Jag behöver inte gå snabbare fram än jag vill eller acceptera en situationship när det egentligen är en seriös relation jag söker.

 

Men jag kanske behöver sluta vänta på att allt ska hända av sig självt.

 

Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag kan behålla min romantiska sida och samtidigt ta lite mer initiativ. Jag kan fortsätta tro på att det finns en person för mig utan att för den skull sitta helt still och hoppas att våra vägar ska korsas av ren magi.

 

Och om jag någon gång träffar den där mannen hoppas jag att vi båda känner att det är någonting vi vill ge en ärlig chans.

 

Inte för att vi måste. Inte för att vi är rädda för att vara ensamma. Utan för att vi genuint tycker om varandra och vill se vad vi kan bygga tillsammans.

 

Jag vill inte ha någon som väljer mig för att han inte lyckades hitta någon annan.

 

Jag vill ha någon som väljer mig för att det är just mig han vill vara med. 💜

 

Till er som också längtar efter kärleken...

Om ni har orkat läsa ända hit vill jag faktiskt ställa några frågor till er, för jag är så nyfiken på hur ni andra tänker kring det här.

 

Är det bara jag som tycker att dejting känns svårt i dag? Finns det fler som längtar efter en seriös relation, men som samtidigt drar sig för att ge sig in i dejtingvärlden eftersom det känns som att så många inte riktigt vet vad de vill?

 

Hur tänker ni kring att lära känna någon innan man tar nästa steg? Tycker ni att det är viktigt att låta känslorna växa fram i sin egen takt, eller föredrar ni att gå in med full fart från början?

 

Och till er som faktiskt har träffat någon på senare år: hur träffades ni? Var det genom vänner, jobbet, en dejtingsida, ett singelevent eller på det där helt oväntade sättet som man nästan inte tror händer i verkligheten längre?

 

Jag vill verkligen höra era historier, både de fina och de mindre lyckade. 

 

För även om jag ibland skojar om att Mr Right får ta och hitta hit på egen hand, så finns det förstås en del av mig som faktiskt längtar efter att träffa någon.

 

Någon att skratta med, mysa med, resa med och dela livet med. Någon som känns som hemma. Någon som gör att jag kan slappna av och vara mig själv, utan att behöva fundera på om jag är tillräcklig eller om han redan spanar efter nästa alternativ.

 

Någon som förstår att det finaste inte alltid är att ha flest möjligheter, utan att faktiskt hitta någon man inte vill byta ut.

 

För i slutändan vill jag inte vara den som någon nästan väljer. Jag vill inte vara en tillfällig lösning eller en person som hålls kvar tills någonting bättre dyker upp.

 

Jag vill vara älskad med både hjärtat och handlingarna.

 

Och jag vill kunna ge precis samma sak tillbaka.

 

Kanske är jag lite gammaldags. Kanske är jag för romantisk. Kanske behöver jag våga lite mer och sluta hoppas att kärleken ska ringa på dörren medan jag sitter hemma i soffan med Albert bredvid mig.

 

Men vet ni vad? Jag tänker faktiskt inte sluta tro på kärleken bara för att det ibland känns svårt att hitta den. 

 

Jag tänker fortsätta tro att det finns människor som vill vara lojala, som vill bygga någonting tillsammans och som förstår att en fin relation inte handlar om att ständigt leta efter någon bättre.

 

Den handlar om att hitta någon man tycker om, lära känna varandra på djupet och fortsätta välja varandra när den första förälskelsen har övergått i någonting ännu finare.

 

Någonting tryggt. Någonting äkta. Någonting som håller.

 

Och tills dess får jag väl försöka göra min del, våga öppna några dörrar och kanske vara lite mindre övertygad om att Mr Right ska stå utanför just min. 

 

Men om han nu ändå skulle råka stå där en dag, med ett leende och ett varmt hjärta, tänker jag förstås inte klaga. 

 

För hur svårt dejting än kan kännas, så vill jag fortfarande tro att det finns någon där ute som också längtar efter just det jag längtar efter.

 

En kärlek där man slipper spela spel. Där man får vara sig själv. Där man inte behöver undra om man är vald.

 

Utan där man helt enkelt väljer varandra. Om och om igen. 

 

Stor kram.