Nicci

Hej fina ni ❤️

 

Jag har tänkt mycket på kommunikation den senaste tiden. På hur vi pratar med varandra, hur vi uttrycker våra känslor, hur vi försöker förstå varandra, men framför allt på hur viktigt det faktiskt är att lyssna.

 

För visst är det märkligt egentligen?

Vi människor pratar hela tiden. Vi skickar meddelanden, ringer varandra, träffas över en fika, sitter bredvid varandra i soffan och berättar om våra dagar. Vi berättar vad vi tycker, vad vi känner, vad vi varit med om och vad vi behöver.

 

Men hur ofta lyssnar vi verkligen?

 

Inte bara hör orden.

Utan faktiskt lyssnar.

Lyssnar för att förstå.

Lyssnar utan att redan tänka på vad vi själva ska svara.

Lyssnar utan att avbryta.

Lyssnar utan att genast komma med en lösning.

Lyssnar utan att göra den andra människans känslor mindre.

Jag tror att det är en av de mest underskattade egenskaperna hos en människa.

 

Att vara en riktigt bra lyssnare.

 

Att höra är inte samma sak som att lyssna

Det går att höra någon prata utan att egentligen lyssna på personen.

Man kan sitta med mobilen i handen och säga:

"Mm."

"Precis."

"Jag förstår."

Samtidigt som tankarna är någon helt annanstans.

Och ibland gör vi det utan att ens vara medvetna om det.

Vi kanske är trötta. Stressade. Upptagna av våra egna problem. Tänker på jobbet, ekonomin, relationen, middagen eller allt annat som pågår i livet.

Men för den som sitter framför oss kan skillnaden vara enorm.

 

Att känna:

"Den här personen lyssnar faktiskt på mig."

är något helt annat än att känna:

"Den här personen väntar bara på sin tur att prata."

Och jag tror att många av oss har upplevt båda.

Ibland behöver man inte ett råd

Det här är något jag tror att vi behöver bli mycket bättre på.

När någon berättar något jobbigt för oss vill vi gärna hjälpa.

Och det är fint.

Vi vill säga:

"Du borde göra så här."

"Om jag vore du skulle jag..."

"Du måste släppa honom."

"Du måste säga ifrån."

"Varför gör du inte bara...?"

Vi vill lösa problemet.

Men ibland är det sista en människa behöver ett råd.

Ibland behöver man bara få säga:

"Det här gjorde faktiskt ont."

Och mötas av:

"Jag förstår."

Eller:

"Jag hör dig."

Eller kanske bara:

"Berätta."

Det kan vara så enkelt.

Man behöver inte alltid komma med den perfekta lösningen. Man behöver inte ha varit med om exakt samma sak. Man behöver inte veta vad personen ska göra härnäst.

Man kan bara finnas där.

 

Och lyssna.

 

Att lyssna är att visa: "Du är viktig för mig"

Jag tror faktiskt att lyssnande är en kärlekshandling.

Inte bara i romantiska relationer, utan i alla relationer.

Mellan vänner.

Mellan familjemedlemmar.

Mellan kollegor.

Mellan partners.

Mellan människor som precis håller på att lära känna varandra.

 

När vi verkligen lyssnar på någon säger vi egentligen:

"Det du känner är värt min tid."

"Det du berättar är viktigt för mig."

"Jag vill förstå dig."

Och kanske framför allt:

"Du behöver inte bära det här ensam just nu."

Det är ganska vackert, tycker jag.

Att inte avbryta är också respekt

 

En sak som kan göra mig väldigt ledsen i samtal är när någon hela tiden avbryter.

Man börjar berätta något.

Och innan man hunnit prata klart kommer någon med sin egen historia.

"Det där har hänt mig också!"

Och plötsligt handlar samtalet om den andra personen.

Eller så försöker man förklara hur man känner och blir avbruten med:

"Fast så kan du väl inte tänka?"

Eller:

"Det är väl inte så farligt?"

Och då kan man känna att man lika gärna kunde ha varit tyst.

För ibland behöver vi få prata färdigt.

 

Få formulera oss.

Få leta efter orden.

Få vara lite röriga.

Få säga saker som kanske inte ens är helt genomtänkta.

Att lyssna betyder inte att man måste hålla med.

Det är en viktig skillnad.

Man kan lyssna på någon och fortfarande tycka annorlunda.

Man kan säga:

"Jag ser det inte riktigt på samma sätt som du, men jag förstår varför du känner så."

Det är kommunikation.

Det är respekt.

Det är vuxenhet.

Att lyssna utan att döma.

 

Jag tror också att vi människor ibland är rädda för att berätta saker eftersom vi är rädda för vad den andra ska tänka.

"Vad kommer hon säga?"

"Kommer han tycka att jag är dum?"

"Kommer de förstå?"

"Kommer någon använda det jag berättat mot mig senare?"

 

Därför är trygghet så viktigt.

Att få känna att man kan berätta något utan att bli förminskad.

Utan att bli skrattad åt.

Utan att få sina känslor kastade tillbaka i ansiktet.

Utan att det man sagt i förtroende plötsligt blir samtalsämne för någon annan.

En bra lyssnare behöver inte vara perfekt.

Men en bra lyssnare försöker skapa ett tryggt rum.

Och ibland hör man mer än orden

Det här tycker jag är så viktigt.

För människor säger inte alltid exakt det de känner.

Någon kanske säger:

"Det är lugnt."

Men egentligen är det inte lugnt alls.

Någon kanske säger:

"Jag är bara trött."

När det egentligen handlar om sorg.

Någon kanske skämtar bort något som gjorde väldigt ont.

Någon kanske blir tyst.

Och ibland är det just där man behöver stanna upp.

Inte pressa.

Inte förhöra.

Utan kanske fråga:

"Är det verkligen okej?"

Och sedan ge personen tid att svara.

 

Vi pratar ofta om vikten av att kunna uttrycka sig.

Och absolut, det är viktigt.

Att kunna säga vad man känner.

Att kunna sätta gränser.

Att kunna säga ifrån.

Att våga vara ärlig.

Men kommunikation är tvåvägs.

Det räcker inte att vara bra på att prata om man aldrig tar in det den andra säger.

En relation där bara en person får prata om sina känslor blir till slut väldigt ensidig.

Och en relation där ingen lyssnar blir ensam, även om två människor sitter bredvid varandra.

"Hur mår du?" borde betyda något.

Jag tycker att vi använder den frågan väldigt ofta.

"Hur mår du?"

"Jo tack, bra."

Och sedan går vi vidare.

Men tänk om vi ibland stannade kvar lite längre?

"Nej men på riktigt,  hur mår du?"

"Vad har du på hjärtat?"

"Är det något du går och tänker på?"

"Vill du prata?"

Det kan vara skillnaden mellan ett ytligt samtal och ett verkligt möte mellan två människor.

Och ibland kanske man faktiskt behöver fråga två gånger.

Inte för att pressa personen, utan för att visa att man menar det.

 

Jag tror att det finns en föreställning om att vi måste vara problemlösare för att vara bra vänner eller partners.

Men tänk så skönt det måste vara att ha människor omkring sig där man inte behöver prestera.

Där man kan komma med hela sitt känsloregister.

Glad.

Ledsen.

Förvirrad.

Arg.

Rädd.

Överlycklig.

Osäker.

Och där någon kan säga:

"Jag finns här."

Inte:

"Nu ska jag fixa dig."

Utan:

"Jag är här medan du försöker hitta vägen själv."

Det är stor skillnad.

 

Lyssna även när du inte håller med..

Det här är kanske en av de svåraste delarna.

Det är enkelt att lyssna när man tycker likadant.

Men när någon säger något som går emot ens egna värderingar, erfarenheter eller åsikter krävs det mer.

Då behöver vi kunna skilja mellan:

"Jag förstår vad du menar."

och

"Jag håller med dig."

Det är inte samma sak.

Att förstå en annan människa innebär inte att man måste ändra sin egen uppfattning.

Men det innebär att man ger den andra personen möjligheten att bli förstådd.

Och ibland kan det faktiskt göra att konflikter aldrig behöver bli så stora.

Tänk om vi lyssnade lite mer innan vi reagerade?

Så många konflikter börjar med missförstånd.

Någon säger något.

Den andra tolkar.

Blir sårad.

Svarar.

Den första personen känner sig attackerad.

Svarar tillbaka.

Och plötsligt har två människor hamnat i en konflikt som kanske hade kunnat undvikas om någon bara hade sagt:

"Vad menade du när du sa det?"

Inte:

"Varför säger du alltid så där?"

Utan:

"Jag blev faktiskt ledsen när jag hörde det. Hur menade du?"

Det är en enorm skillnad.

Att vara nyfiken istället för anklagande.

Att fråga istället för att anta.

Att lyssna istället för att försvara sig direkt.

 

Det här låter kanske som en liten sak.

Men jag tror att det betyder mer än vi tänker på.

När någon berättar något viktigt för oss och vi samtidigt tittar på mobilen skickar vi,  även om vi inte menar det, signalen att något annat är viktigare.

Ibland kan det räcka att lägga bort mobilen.

Titta upp.

Möt blicken.

Vara närvarande.

Det är egentligen ganska enkelt.

Men i en värld där vi hela tiden blir distraherade har det nästan blivit något exklusivt att få någons fulla uppmärksamhet.

 

Ibland kan en förändring i en människas beteende säga mer än orden.

Den som alltid hör av sig kanske plötsligt slutar.

Den som alltid skrattar kanske blir tystare.

Den som brukar berätta allt kanske börjar hålla saker för sig själv.

Det betyder inte automatiskt att något är fel.

Men det kan vara värt att fråga.

"Jag har märkt att du verkar lite annorlunda på sistone. Hur är det?"

Och sedan faktiskt vara beredd att lyssna på svaret.

Jag tror att vi alla behöver bli bättre på det här

Ingen av oss är en perfekt lyssnare.

Inte jag heller.

Ibland är man trött.

Ibland är man stressad.

Ibland blir man känslomässigt påverkad och börjar försvara sig.

Ibland vill man så gärna hjälpa att man glömmer att personen kanske bara behöver bli hörd.

Men det fina är att man kan öva.

Nästa gång någon berättar något, prova att inte direkt komma med ett råd.

Ställ en fråga.

Nästa gång någon säger något du inte håller med om, lyssna färdigt.

Nästa gång någon verkar ledsen, fråga en gång till.

Nästa gång någon berättar något viktigt, lägg undan mobilen.

Nästa gång du själv blir upprörd, försök att lyssna på vad den andra faktiskt säger innan du svarar.

 

Små saker.

Men de kan förändra mycket.

 

För i slutändan handlar det om att få människor att känna sig sedda.

Vi människor behöver så mycket.

Kärlek.

Närhet.

Trygghet.

Gemenskap.

Bekräftelse.

Men också känslan av att någon verkligen ser oss.

Och ibland börjar det med något så enkelt som att någon lyssnar.

Inte för att svara.

Inte för att vinna.

Inte för att komma med det smartaste rådet.

Utan bara för att förstå.

Så kanske borde vi lyssna lite mer.

På våra partners.

På våra vänner.

På våra familjemedlemmar.

På våra kollegor.

Men också på de människor som kanske inte har någon annan som frågar hur de egentligen mår.

För man vet aldrig vad som pågår bakom ett leende.

Man vet aldrig hur mycket någon bär på.

Och man vet aldrig hur mycket det kan betyda för en människa att få höra:

"Jag har tid. Berätta."

Ibland behöver vi inte säga mer än så.

Ibland behöver vi bara sitta kvar.

Lyssna.

Förstå så gott vi kan.

Och visa:

"Jag är här. Du behöver inte vara ensam i det här just nu." ❤️

 

Kram.