Nicci

Hej fina ni 🪻

Den senaste veckan har varit väldigt känslosam. Jag raderade inlägget jag skrev igår och börjar om från början. Orden ville inte riktigt landa då, och kanske gör de inte det nu heller, men ibland behöver man skriva även när allt känns rörigt. 

En i familjen har fått ett skittufft sjukdomsbesked, och maktlösheten i det är brutal. Vi vet att det är aggressivt, och igår gjordes en skanning av hela kroppen för att se omfattningen. Nu befinner vi oss i den där väntan som känns som en evighet, trots att allt samtidigt går fort. Undersökningarna, samtalen, frågorna, beskeden man väntar på. Allt händer, men tiden känns ändå märkligt stillastående.
Det är svårt att förklara för någon som inte varit där, hur väntan nästan kan vara det tyngsta. För när man väntar lever man i alla tänkbara scenarier samtidigt. Hoppas ena sekunden, rasar nästa. Försöker tänka positivt, men dras in i oro. Försöker vara stark, men känner sig liten.

Det är som att leva i ett konstant mellanrum.
Som att hålla andan utan att veta när man får andas ut.
Och mitt i det ska vardagen fortsätta. Jobb ska göras. Mat ska lagas. Människor frågar hur man mår och man svarar ”det är okej”, fast det egentligen känns som att hela insidan skakar.

Jag tror det är det som är så märkligt med kriser. Att världen utanför fortsätter som vanligt, medan ens egen värld har stannat upp.

Alla känslor jag känt senaste veckan är ett virrvarr i huvudet. Rädsla, sorg, frustration, kärlek, hopp, ilska, tacksamhet. Allt blandas. Ena stunden gråter jag. Nästa skrattar jag åt något helt vanligt. Sedan kommer skuldkänslan för att man ens kunde skratta mitt i allt.

Det är som känslorna inte följer någon logik.
Och orden… de har fastnat där inne. Inte velat komma ut.
Men jag måste skriva. Jag måste få ur mig något innan det bara växer och blir för tungt.

Livet känns just nu upp och ner. Som att man ibland sjunker, ibland lyckas simma upp till ytan och få lite luft. Vissa dagar känns nästan hanterbara. Andra känns jättejobbiga.

Och i allt detta blir man så brutalt påmind om hur skört livet är.

Hur snabbt allt kan förändras.
Hur ingenting egentligen är självklart.
Det där man tänker att man ska göra ”sen”. Det där samtalet man ska ringa. Den där personen man ska träffa när man får mer tid.
Plötsligt inser man att sen inte är garanterat.
Vi har bara nu.

Och jag vet att det låter som något man hört tusen gånger, men när livet skakar om en så förstår man det på riktigt.
Ta vara på tiden med dem du älskar.
Krama lite längre.
Lite hårdare.
Säg det där fina du tänkt men inte sagt.
Ge komplimanger.
Berätta för människor vad de betyder.

Skicka smset.

Ring det där samtalet.

Skriv brevet.
Bjud hem någon på kaffe.
Tänd ljus en helt vanlig tisdag.
Gör det mysigt.
Skratta tillsammans.
Var närvarande.
För det är ofta i de små sakerna livet bor.
Inte i det stora vi jagar.
Utan i det lilla vi lätt glömmer.

En hand på en axel.
En promenad i kvällsljus.
Ett ”jag finns här”.
Jag tror jag försöker hålla fast vid det just nu. De små ljuspunkterna.
För de finns, även när det är mörkt.

Och den här veckan har det faktiskt funnits sådana stunder.
Mitt i känslostormen har jag haft helt magiska kvällar på jobbet. Sådana kvällar där tiden gått fort och människor omkring mig gett energi. Jag har tänkt mycket på hur tacksam jag är över sammanhang där man får andas lite från det tunga, om så bara för några timmar.
Igår träffade vi en av mina bästa vänner och hennes lilla son. 
Det är något särskilt med att möta människor som känner en utan och innan. Där man bara får vara.

Det finns bara nu.
Och det är läkande att få vara nära det.
Jag har också ätit lunch med några ur min stora familj, och bara det kändes betydelsefullt. Att sitta tillsammans, prata om allt och inget, dela oro men också vanliga vardagssaker.
Det är märkligt hur familj ibland kan vara ett ankare när man håller på att driva iväg.

Och idag har jag fått en ny huvudman att företräda, vilket kändes fint. Det gav mig fokus på något konkret. Något att lösa. Något där jag kunde känna att jag faktiskt gör nytta.
Och vet ni vad som också gjorde mig orimligt glad idag?
Att bankmötet gick via telefon.
Så istället för att boka tid, åka iväg och sitta på ett kontor kunde jag ha ett långt möte hemma, i pyjamas, i soffan. 
Och idag var just det en sådan lättnad.
Det låter kanske "jaha", men när mycket känns tungt betyder små smidiga saker mycket mer än vanligt.

Jag tycker egentligen det är kul med fysiska möten, särskilt när vissa banker ligger på platser man annars inte åker till. Det kan vara lite av ett äventyr.
Men idag… idag var det skönt att bara få vara hemma.
Tryggt.
Enkelt.
Okomplicerat.
Jag märker att jag just nu håller hårt i allt som känns lugnt.

Rutiner.
Jobb.
Människor.
Små stunder av normalitet.
För de hjälper.
Och kanske är det så man tar sig igenom svåra perioder.
Inte genom att orka allt på en gång.
Utan genom att ta nästa lilla steg.
Nästa andetag.
Nästa dag.
En sak i taget.
Just nu försöker jag leva så.
Och också påminna mig om att det är okej att inte ha alla svar.

Okej att vara trött.
Okej att vara ledsen.
Okej att känna mycket.
Det här får ta plats.
Det måste få göra det.
Tack för att ni läser.
Tack för alla fina meddelanden, omtanke och värme.
Det betyder mer än ni anar just nu.
Ta hand om er.
Krama någon lite extra idag.
Och var rädda om det som faktiskt betyder något. 

Kram.