Nicci

Hej mina fina läsare,

Oj vilken dag jag har haft. Jag har ju nämnt tidigare att jag har kommit in i en riktig rensningsfas, och alltså, jag menar verkligen rensning. Det ska bort saker överallt, kläder, gamla matlådor (ni vet såna där utan lock… eller lock utan låda 😅), prylar, smågrejer som bara ligger och tar onödig plats. Och vet ni vad? Känslan är helt fantastisk. Det känns så rent, både i hemmet och i huvudet.

Idag hände något lite extra fint mitt i allt detta. Jag blev av med mina garderober i hallen, men det var inte vem som helst som hämtade dem. Det var en stor del av min barndom som klev rakt in genom dörren. Min bästa vän från dagis upp till fyran, innan jag lämnade Södermalmsskolan och flyttade från Söder. Inte långt bort egentligen, men tillräckligt långt för att livet skulle ta en annan riktning.

Och så, ungefär 30 år senare, står hon plötsligt i min lägenhet. Det är nästan svårt att ta in. Vi kramas, skrattar, börjar prata, och det är som att tiden både har gått och inte gått alls. Vi catchar up om livet, minns gamla saker och jag slås av vilken otrolig människa hon fortfarande är. Det är något speciellt med människor som har varit med en under barndomen, de bär på en version av en själv som ingen annan riktigt känner till.

Jag har tänkt så många gånger att jag vill träffa tjejerna från klassen igen, de som var hela min värld då. Vi följer ju varandra på Facebook och Instagram, så man har lite koll sådär på avstånd. Men det är något helt annat att ses på riktigt. Att höra rösten, skratta tillsammans, känna igen blickar och små egenheter. Det var verkligen så himla fint.

Vi pratade om allt vi gjorde tillsammans, hur vi spelade innebandy i Hammarby Sjöstad innan det ens fanns bostäder där, hur våra dagar såg ut, vilka vi var då. Det är minnen som sitter så djupt. Tänk att få dela en så stor del av sin barndom med någon, och sen mötas igen som vuxna. Tack livet för sådana möten. Verkligen.

När hon och hennes familj hade åkt satte jag igång igen här hemma. Jag stod där i hallen, nu utan garderober, och kände hur det liksom började formas något nytt. Då såg jag att det saknades lister på några ställen. Och gamla Nicci hade nog suckat högt och tänkt “åhhh, måste fixa det där någon gång…”. Men nya Nicci? Hon blev nästan lite… taggad..

Alltså, jag ser fram emot att sätta en golvlist för första gången i mitt liv. Hur sjukt är inte det? Jag har absolut ingen aning om hur man gör, vad man behöver eller vilka verktyg som krävs men jag vill verkligen lära mig. Det känns som att något har väckts i mig. Så i veckan när Albert kommer ska vi gå till ett byggvaruhus och köpa allt som behövs. Jag är både nervös och peppad.

Min hall, precis som resten av lägenheten, har en ganska industriell känsla, och jag vill verkligen bygga vidare på den. Jag har hittat så snygga hängare till jackorna, såna där som verkligen sätter tonen direkt när man kommer in. Jag vill måla om, fixa detaljer, fräscha upp allt. Det kliar i hela kroppen av lust att bara fortsätta rensa, fixa och göra om.

Och vet ni vad det roligaste är? Att jag faktiskt vill göra det själv. Inte bara planera eller drömma, utan verkligen göra. Tänk om jag har hittat ett helt nytt intresse? Det känns nästan så.

Och som om inte det vore nog, näst nästa vecka ska jag och min bästa vän gå på bio, och precis bredvid ligger en tygaffär. Jag har redan bestämt att jag ska smita in där och kolla på tyg till gardiner. Jag behöver lite mindre än fem meter, och jag har i princip gett upp jakten på att hitta färdiga gardiner i rätt längd. Så nu känns det som att nästa projekt kanske blir att fixa egna.Men jag kan inte sy, jag har inte någon symaskin. Men det löser sig..

Alltså… vem är jag ens? 😄
Men jag älskar det. Den här känslan av förändring, kreativitet och att faktiskt ta tag i saker. Det känns som en ny energi i livet.