Bygga sitt eget liv.
"Du måste skaffa barn" nej, det måste jag faktiskt inte...
Vet ni vad jag börjar bli så himla trött på?
Tjatet. Kommentarerna. De där välmenande men samtidigt ganska märkliga åsikterna som människor känner att de behöver dela med sig av så fort ämnet barn kommer upp.
"Du kommer att ändra dig."
"Du måste skaffa barn, det är livets mening."
"Man vet inte vad riktig kärlek är förrän man får barn."
"Men vem ska ta hand om dig när du blir gammal?"
"Ett liv utan barn känns väl ändå tomt?"
Och favoriten:
"Det är ju så det ska vara."
Som om det bara finns en mall för hur ett lyckligt liv ska se ut.
Som om alla människor drömmer om exakt samma saker.
Som om meningen med livet vore densamma för alla.
Jag vet att många säger sådana saker av omtanke. Jag vet att de flesta inte menar något illa. Men det blir ändå ganska märkligt när människor försöker övertyga någon annan om vad som ska göra just den personen lycklig.
För sanningen är att jag inte vill ha barn.
Och det är inte ett beslut som jag tagit i hast. Det är inte något jag säger för att jag är osäker eller rädd. Det är inte heller något jag behöver bli övertalad ur.
Jag vill helt enkelt inte ha barn.
Hade jag velat ha barn hade jag skaffat det på ett eller annat sätt. Det finns många vägar till föräldraskap idag. Men jag känner ingen längtan dit. Barnlivet lockar mig inte överhuvudtaget.
Och vet ni vad?
Det är faktiskt helt okej.
Min lilla familj består av mig och min varannan vecka pudel. Och jag älskar det livet.
Jag älskar våra promenader. Jag älskar lugnet hemma. Jag älskar friheten att kunna planera mina dagar som jag vill. Jag älskar att kunna vara spontan. Jag älskar att få komma hem till ett hem som passar just mig.
För mig känns det livet rikt.
För mig känns det livet meningsfullt.
För mig känns det livet lyckligt.
Det som fascinerar mig är att människor ofta har så lätt att acceptera när någon säger att de vill ha barn. Då ifrågasätts det sällan. Men säger man att man inte vill ha barn, då kommer frågorna direkt.
"Är du säker?"
"Kommer du inte ångra dig?"
"Men tänk om du känner annorlunda sen?"
Det är som om valet att inte bli förälder måste försvaras, medan valet att bli det ses som självklart.
Men borde det inte vara tvärtom?
Att båda valen är lika mycket värda.
Att båda valen är personliga.
Att båda valen förtjänar respekt.
För att bli förälder är ett enormt ansvar. Det är ett livslångt åtagande. Och just därför tycker jag att det är så viktigt att de som skaffar barn verkligen vill ha barn.
Inte för att samhället förväntar sig det.
Inte för att familjen tycker det.
Inte för att "det är dags".
Utan för att de själva längtar efter det.
Jag tänker också ofta på alla människor som stannar i relationer som egentligen inte är bra. Relationer där kärleken försvunnit. Relationer där man inte längre mår bra. Relationer som kanske borde ha tagit slut för länge sedan.
Men man stannar.
"För barnens skull."
Och jag förstår att det är komplicerat. Jag förstår att det inte alltid finns enkla svar. Men jag tror inte att barn blir lyckligare av att växa upp i ett hem där vuxna är olyckliga tillsammans.
Jag tror att barn mår bäst av kärlek, trygghet, respekt och närvarande vuxna.
Jag tror att barn mår bra av att se sina föräldrar må bra.
Jag tycker att barn förtjänar att växa upp med människor som faktiskt vill vara där de är.
Inte människor som stannar för att de känner att de måste.
För mig handlar allt detta egentligen om något större än frågan om barn.
Det handlar om rätten att få leva sitt liv på sitt eget sätt.
Vi är så olika människor.
Vissa drömmer om ett stort hus fullt av barn, fotbollsträningar och lekparker.
Andra drömmer om att resa jorden runt.
Någon vill bo på landet.
Någon annan vill bo mitt i stan.
Vissa vill ha tio barn.
Vissa vill ha ett.
Och vissa vill inte ha några alls.
Varför måste ett av dessa liv anses mer rätt än något annat?
Varför har vi så svårt att acceptera att lycka ser olika ut?
Jag är så himla nöjd med mitt liv.
Verkligen så nöjd.
Inte perfekt, för inget liv är perfekt. Men genuint nöjd.
Jag vaknar på morgonen och känner tacksamhet över det liv jag har byggt upp. Jag känner inte att jag väntar på att det "riktiga livet" ska börja.
Det här är mitt riktiga liv.
Det händer här och nu.
Och jag älskar det.
Jag tror att meningen med livet inte är att följa någon annans mall. Jag tror inte att meningen med livet är att göra det som förväntas av oss bara för att det alltid har varit så.
Jag tror att meningen med livet är att våga lyssna på sig själv.
Att vara ärlig mot sig själv.
Att följa sitt eget hjärta, även när det leder åt ett annat håll än vad omgivningen tycker att det borde.
För vissa betyder det barn.
För andra betyder det inga barn.
Och båda vägarna är lika mycket värda.
Det viktigaste är väl ändå inte hur livet ser ut utifrån.
Det viktigaste är hur det känns att leva det.
Och mitt liv känns precis som jag vill att det ska kännas.
Lugnt. Fritt. Meningsfullt. Kärleksfullt.
Med mig själv, min pudel och ett liv som jag själv har valt.
Och det är mer än nog.
Kram.
