Nicci

Hej fina ni 🪻

En ny vecka ligger framför oss och jag känner verkligen hur jag står med båda fötterna redo att ta emot den. Det är något speciellt med måndagar ändå. 

Igår kom jag lite tidigare till jobbet. Ni vet när man får de där extra minuterna som egentligen bara skulle vara en stilla start på dagen, men så blir det något helt annat. Jag träffade en anhörig och det som började som ett enkelt “hej” utvecklades till ett samtal på fyrtio minuter. Fyrtio minuter av liv. Av berättelser. Av minnen, förluster, förändringar och nya insikter.
Vi pratade om hur livet en gång var, om hur saker har förändrats, både till det bättre och det svårare. Och mitt i allt fanns det så mycket värme. Så mycket äkthet. Jag älskar sådana stunder. När fasaderna faller och det bara är två människor som möts i det som är på riktigt.

Jag älskar att lyssna. Jag älskar att få ta del av människors historier, alla de där pusselbitarna som har format dem till den de är idag. Sorgen som gjort dem mjukare. Sårbarheten som gjort dem starkare. Glädjen som gett dem ljus. Allt det där. Inte det ytliga, inte det polerade, utan det djupa. Det äkta.
Jag har alltid haft lätt för att läsa människor. Det är som att jag kan känna in deras historia bara genom att titta på dem, höra tonläget, se blicken. Det är en gåva, men ibland också en förbannelse. För när det kommer till kärlek… då är det som att jag ibland väljer att blunda.

Jag ser de röda flaggorna, men jag tonar ner dem. Hittar ursäkter. Förklaringar. Tänker att “det finns säkert en anledning”, “han menar nog inte så”, “alla gör misstag”. Jag vill så gärna se det goda i människor. Och det är fint, men det kan också göra ont. För när gränsen väl är nådd, när sanningen kryper fram eller beteenden upprepas en gång för mycket, då är det som att hjärtat brister lite extra hårt.
Och det värsta är nästan inte själva sveket, utan känslan av att börja ifrågasätta vad som ens var på riktigt. Vad var äkta? Vad var ord utan handling? Jag har så otroligt svårt för lögner. För otrohet. För dubbla ansikten. Det skär i mig, för det går så rakt emot mina värderingar.

För mig är det vackraste i en människa just äktheten. Att våga vara djup. Att vara ärlig, lojal, ha en stark moral och värderingar man faktiskt lever efter. Det är det jag söker. En partner som är en spegelbild i det som verkligen betyder något. Inte perfekt. Inte felfri. Men det sanna.

Samtidigt vet jag att min förmåga att se det goda ibland tar över. Jag blir blind. Blind av kärlek. Och det skrämmer mig nog mer än jag vill erkänna. Det är kanske därför jag håller tillbaka. Varför jag inte riktigt vågar dejta. Varför jag tvekar inför att släppa in någon. För när jag väl släpper in, då gör jag det fullt ut. Och det är en sårbar plats att vara på.

Men jag har också varit kär i fantastiska män. Sådana som varit fina, genuina, varma. Där kärleken funnits men där livet velat något annat. Omständigheter som kommit emellan. Och det gör nästan lika ont, fast på ett annat sätt. När det inte handlar om svek, utan om att man helt enkelt inte kan få det att fungera trots att känslorna finns.

Så jag vet att kärlek finns. Den där stora, trygga, vackra kärleken. Den som känns som hemma. De där en på miljonen-människorna. De är få, ja. Men de finns. Jag har känt det. Upplevt det. Och bara det gör att jag inte kan sluta tro.
Även om jag inte aktivt letar. Även om jag får så mycket värme och kärlek från människorna i mitt liv, familj, vänner, kollegor, så finns den där längtan. Den där pussen. Den långa kramen som dröjer kvar några sekunder extra. Pirret i magen när någon tittar på en på ett speciellt sätt. Den där närheten som bara uppstår när man är... Kär...

Det är märkligt hur ett inlägg kan börja i ett samtal på jobbet och sluta i en reflektion om kärlek. Men kanske hänger det ihop mer än man tror. För allt handlar egentligen om samma sak, om att våga vara äkta. Våga känna. Våga mötas utan masker.
Och kanske är det där, i det äkta mötet mellan två människor, som både samtalen och kärleken börjar. 

Kram.