Nicci

Hej fina ni ❤️

I går hade jag verkligen en sådan där sommarkväll som man vill stoppa i en liten burk och spara för alltid. En kväll som påminde mig om hur lite som egentligen behövs för att skapa de allra finaste minnena.

När jag berättade för Albert att vi skulle åka buss och dessutom träffa hans hundkusin Nelli blev han alldeles till sig av glädje. Bara att se lyckan i hans ögon gjorde mig varm i hela hjärtat. Det är verkligen de stunderna som betyder mest för mig. De där enkla ögonblicken när man ser någon man älskar vara genuint lycklig. För Albert är äventyr något alldeles speciellt, och bara vetskapen om att något roligt väntade gjorde att hela hans lilla kropp vibrerade av förväntan.

Vi satte oss på bussen och åkte iväg. Jag älskar faktiskt sådana här utflykter. Att bara få lämna vardagen för en stund, titta ut genom bussfönstret och känna att man är på väg någonstans. Vi hade gott om tid på oss, så det fanns ingen stress alls. Istället kunde vi njuta av resan och av förväntningarna som byggdes upp ju närmare vi kom.

Eftersom vi var ute i god tid passade vi på att strosa runt i området innan vi skulle möta upp min kusin och Nelli. Vi gick omkring och tittade på djuren som fanns där. Alpackorna stod lugnt och tittade på oss med sina charmiga ansikten, hönsen spatserade omkring och pickade i marken, och getterna verkade nyfikna på allt som hände runt omkring dem.

Albert var väldigt intresserad av allt som rörde sig. Han stod länge och observerade djuren och verkade tycka att hela utflykten redan var fantastisk, trots att dagens stora höjdpunkt ännu inte hade börjat. Jag älskar att se världen genom hans ögon. Hur det som vi människor kanske passerar utan att tänka på kan vara så spännande och fascinerande för honom.

Efter vår lilla rundtur begav vi oss till hundrastgården där vi skulle träffa Nelli. Och vilken hundrastgård sedan! Den var verkligen som hämtad ur en dröm. Stor, grön och omgiven av vacker natur. Gräset var mjukt och inbjudande, det fanns gott om plats att springa på och överallt fanns det grönska. En sådan där plats där både hundar och människor trivs direkt.

Albert satte sig och väntade. Man såg verkligen hur förväntansfull han var. Han höll koll på varje person som närmade sig och varje ljud som hördes i närheten. Det var nästan som om han visste exakt vem han väntade på.

Och så kom de.

Min kusin och hennes fina tik Nelli.
I samma sekund som de fick syn på varandra exploderade lyckan. Det är svårt att beskriva med ord hur fint det är att se två hundar som verkligen tycker om varandra mötas igen. Svansarna gick som propellrar, de sprang fram och tillbaka, pussades och hälsade som om de inte hade setts på flera år.
Det är något väldigt speciellt med den där villkorslösa glädjen som hundar visar. De bryr sig inte om någonting annat än att deras vän är där. Ingen tvekan, inga funderingar, bara ren och skär lycka.

De busade runt i rastgården länge. Jag tror knappt att de stod stilla en enda sekund. Ena stunden jagade de varandra i full fart över gräsmattan, nästa stund gick de sida vid sida och nosade runt tillsammans. Det märktes verkligen att de trivdes i varandras sällskap.

När de hade sprungit av sig lite bestämde vi oss för att ta en promenad tillsammans. Vi gick in i en skog som kändes som hämtad ur en sagobok. Jag brukar ibland använda uttrycket "trollskog", men den här gången passade det verkligen perfekt.

Smala stigar slingrade sig fram genom grönskan och solljuset letade sig ner mellan grenarna i mjuka strålar. Luften doftade sommar, skog och fuktig jord. Det var så vackert att man nästan ville stanna upp hela tiden för att bara titta.

Vi promenerade länge utan någon egentlig brådska. Hundarna utforskade varje liten stig och varje spännande doft medan vi pratade och njöt av omgivningarna.

Efter en stund förändrades himlen lite. De mörkare molnen som hade smugit sig fram började samla sig ovanför oss, och plötsligt kom ett sommarregn.

Inte ett sådant där långvarigt regn som förstör planer, utan ett riktigt sommarregn. Ett kort, intensivt skyfall som nästan känns uppfriskande. Regnet öste ner under några minuter och vi skrattade åt hur snabbt vädret kunde skifta. Hundarna verkade inte bry sig särskilt mycket utan fortsatte glatt sin promenad.

Och precis lika snabbt som regnet kom, försvann det igen.
Molnen drog vidare och solen tittade fram på nytt. Himlen blev klarblå och luften kändes ännu friskare än tidigare. Allt omkring oss glittrade efter regnet. Träden, gräset och stigarna fick ett särskilt ljus som bara finns efter ett sommarregn.

Där och då kände jag bara tacksamhet. 

Tacksamhet över de små stunderna. Över naturen. Över familjen. Över att få se Albert så lycklig. Över att få tillbringa en kväll utan stress, utan måsten och utan planer som behövde följas till punkt och pricka.

Det blev en sådan där kväll som påminner en om vad som faktiskt är viktigt i livet.

Ingen lyx. Inga stora händelser.

Bara en bussresa, några djur, en fantastisk hundrastgård, två lyckliga hundar, en promenad genom en trollskog och ett kort sommarregn.
Men ibland är det precis de kvällarna som blir de allra mest perfekta.

Kram.