Nicci

Hej fina ni.

Jag får så otroligt många frågor om min resa till Tanzania, och jag förstår verkligen varför. Det är faktiskt en av de resor som jag har allra starkast minnen från. En sådan där resa som inte bara blir ett resmål i passet, några stämplar och en massa bilder i kamerarullen, utan en upplevelse som liksom flyttar in någonstans i hjärtat och stannar där. För evigt. När jag tänker tillbaka på den resan blir jag så glad.

Så jag tänkte att jag skulle berätta lite mer om den. Från allra första början, från alla förberedelser här hemma i Sverige, till safari, elefanter, lejon, röd sand, masajer, tält mitt ute på savannen, en och annan skräckupplevelse och sedan vidare till paradisstränderna på Zanzibar.

För det här var verkligen en resa som innehöll allt.
Och kanske framför allt, en av mina största drömmar. 

Jag har alltid älskat elefanter. mitt favoritdjur.
Det är något med dem som fascinerar mig så otroligt mycket. De är så stora och mäktiga, men samtidigt så känslosamma, familjekära och intelligenta. Jag har alltid tyckt att det är något nästan magiskt över dem.
Och under många år hade jag en dröm om att få se en elefant i det vilda.
Inte på ett zoo. Inte bakom stängsel. Inte på avstånd genom en skärm.
Utan där de faktiskt hör hemma.
I naturen.
Där de får vandra fritt.
Där de lever sina liv.
Och en dag bestämde vi oss helt enkelt för att göra drömmen till verklighet.

Vi bokade Tanzania.
Och bara själva tanken på att vi faktiskt skulle åka dit kändes helt overklig.

Det var en hel del att fixa innan vi kunde sätta oss på planet.
Vi ville ha så mycket som möjligt klart innan vi lämnade Sverige, så vi åkte till Tanzanias ambassad och ordnade visum på förhand. Det är faktiskt ett tips om man ska åka dit och har möjlighet, då slipper man stå och ordna med det på plats när man precis har landat.
Sedan kom vaccinationerna.
Vi såg till att våra grundvaccinationer var uppdaterade och tog de vaccinationer som rekommenderades inför resan. Gula febern var en av dem och sedan blev det även bland annat hepatit och koleravaccin. Jag minns ärligt talat inte exakt alla vaccinationer vi tog vid det här laget, men det kändes som att hela kroppen var redo för Afrika när vi var klara. Haha.

Och så var det malariatabletterna.
Vi började ta dem några dagar innan avresan, fortsatte under resan och även efteråt enligt instruktionerna vi hade fått.
Sedan började packningen.
Och jag kan säga att det var en ganska annorlunda packning jämfört med en vanlig solsemester.
Vi beställde bland annat vattenskor eftersom vi skulle vidare till Zanzibar efter safarin. De var faktiskt helt fantastiska och jag använde dem massor.
Sedan behövde vi safarikläder.
Ljusa kläder.
Luftiga kläder.
Praktiska kläder.
Och helst sådant som inte var mörkt, eftersom tsetseflugor kan dras mer till mörka färger.
Jag tror aldrig att jag packat så mycket praktiskt och så lite "snyggt" inför en resa. Men det gjorde ingenting.
Jag skulle ju till Tanzania.
Jag skulle få se elefanter.
Det var allt som betydde något.
Äntligen var det dags.
Och så kom dagen.
Väskorna var packade.
Passet låg redo.
Allt var fixat.
Och plötsligt satt vi på planet.
Första stoppet blev Amsterdam och sedan bar det vidare mot Tanzania och Kilimanjaro.
Och att landa där...
Alltså.
Det är svårt att beskriva känslan.
Redan när vi såg Kilimanjaro kändes det som att vi hade kommit till en helt annan värld.
Berget var otroligt.
Och där någonstans började det verkligen sjunka in...
Vi är i Tanzania.
Nu börjar äventyret.
Tio timmar i bil,  varje dag
Och ja...
Safari är inte direkt som att åka på en liten sightseeing där man hoppar ur bilen efter tjugo minuter och tar en kaffe.
Vi satt i bilen ungefär tio timmar om dagen.

På skumpiga vägar.
Genom landskap som jag tidigare bara sett på bilder.
Vi hade matsäck med oss, massor av nötter och vatten och bilen blev verkligen vårt lilla hem under dagarna.
Och det var varmt.
Det var dammigt.
Det var skumpigt.
Det fanns ingen AC som vi är vana vid hemma.
Vi blev fullständigt täckta av det röda dammet.
Men vet ni vad?
Jag brydde mig inte det minsta.
För så fort man såg vad som fanns utanför bilen glömde man allt.
För plötsligt kunde chauffören bromsa.
Och säga:
"Look!"
Och där stod en elefant.
Eller ett lejon.
Eller giraffer.
Eller zebror.
Och då spelade det ingen roll att rumpan värkte efter timmar på en skumpig väg.
Man var bara lycklig.
Alla dessa djur!
Jag vet knappt var jag ska börja när jag tänker tillbaka på alla djur vi fick se.
Lejon.
Leoparder.
Massor av flodhästar.
Giraffer.
Noshörningar.
Krokodiler.
Hyenor.
Vilda hundar.
Flamingos.
Ormar.
Zebror.
Och såklart...
Elefanter.
Massor av elefanter.
Och jag minns fortfarande första gången jag såg dem.
Det var som att något gick sönder i mig, på det allra finaste sättet.
Jag började gråta.
Av lycka.
För där stod de.
Inte bakom ett stängsel.
Inte i någon djurpark.
Utan mitt framför oss.
Fria.
På riktigt.
Jag hade drömt om det där ögonblicket så länge och plötsligt stod jag där och tittade på mitt favoritdjur i hela världen.
Det är ett sådant ögonblick som är svårt att förklara för någon som inte varit med om det.
Man kan ta hundra bilder.
Tusen bilder.
Filma.
Berätta.
Visa.
Men det kommer ändå aldrig att kunna återge känslan av att faktiskt stå där.

Och ja...
Vi tittade faktiskt på Lejonkungen precis innan resan. 😂
Man måste ju förbereda sig ordentligt!
Och det blev nästan löjligt hur mycket vi fick uppleva som fick mig att tänka på filmen.
Vi såg bland annat ett lejon på en sådan där klippa som verkligen fick hela Lejonkungen-känslan att infinna sig.
Och sedan åkte vi ner i Ngorongorokratern.
Och jag ska vara helt ärlig.
Jag var livrädd.
Alltså, den vägen ner...
Herregud.
Det var så brant att jag på riktigt undrade hur bilen inte bara skulle välta.
Jag satt och tänkte:
"Det här kan omöjligt vara vägen ner."
Men jo.
Det var det.
Och upp igen var nästan värre.
Jag vet inte om det var för att jag då visste hur brant det faktiskt var, men jag satt nästan och höll andan.
Men när vi väl kom ner...
Herregud.
Där nere var det som att kliva rakt in i en annan värld.
Jag minns att jag tänkte att jag måste befinna mig i en dröm.
Det var så vackert.
Så stort.
Så levande.
Och jag tror att det var där någonstans som jag verkligen förstod hur liten människan är i jämförelse med naturen.

Men om jag ska välja en av alla upplevelser från resan som verkligen sticker ut så är det natten mitt ute på savannen.
Vi skulle sova i ett tält.
Mitt på savannen.
Och det låter kanske mysigt när man säger det så här hemma.
Men när man väl står där...
I mörkret...
Och inser att det inte finns någon stad runt omkring.
Ingen gatubelysning.
Inga hus.
Inga ljud från bilar.
Bara naturen.
Då känns det väldigt annorlunda.
När vi kom fram fick vi visselpipor.
"Om ni behöver hjälp."
Och vi blev eskorterade till och från våra tält av beväpnade vakter.
Det var kolsvart.
Och jag menar verkligen kolsvart.
Men samtidigt var det något av det häftigaste jag någonsin upplevt.
Och sedan kom natten.
Vi låg där i våra tält och lyssnade.
Lejon som vrålade på avstånd.
Ljud från savannen.
Och någonstans under natten låg jag bara och tänkte:
Herregud. Jag är verkligen här.
Det var nästan omöjligt att somna eftersom jag ville lyssna på allt. Utanför tälten gick tusentals zebror.

Så nära.
Och samtidigt så långt från vår vanliga verklighet.
Det var en av de bästa nätterna i hela mitt liv.

Vi fick också möjlighet att besöka en masajby.
Det var en väldigt speciell upplevelse.
Vi fick träffa människorna som bor där, se hur deras vardag ser ut och dansa tillsammans med masajerna.
Det var så fint.
Och något jag verkligen uppskattade under resan var att vi inte bara såg djuren och naturen, utan också fick möta människor och se delar av livet och kulturen på plats.
Vi besökte även en skola och skänkte pengar.
Det kändes viktigt att kunna bidra med någonting när vi ändå hade fått möjligheten att komma dit.
Röd sand precis överallt
Och jag måste prata lite om smutsen.
För herregud vad smutsiga vi blev. 
Det röda dammet var precis överallt.
På kläderna.
På skorna.
I ansiktet.
Svart om näsan.
Och håret...
Ja, håret ska vi kanske inte ens prata om.
Det gick inte att tvätta det ordentligt eftersom det knappt fanns något tryck i duschen.
Hemma hade jag förmodligen fått panik.
Där?
Jag brydde mig inte.
Jag mådde så otroligt bra.
Jag tror faktiskt att det säger väldigt mycket om resan.
Man slutade bry sig om småsaker.
Man behövde inte vara perfekt.
Man behövde inte ha perfekt hår.
Man behövde inte vara ren och fräsch hela tiden.
Man bara var.
Och levde.

Och så var det tsetseflugorna...
Men allt var inte fullt lika underbart.
Vår chaufför gjorde ett misstag och stängde inte taket på bilen när vi körde genom ett område där det fanns tsetseflugor.
Och plötsligt blev vi attackerade.
Och då menar jag inte "oj, det flög runt några flugor".
Det var som en hel armé.
Miljontals aggressiva tsetseflugor.
De är betydligt större än vanliga bromsar..
Vi hade dessutom fått information om risken för afrikansk sömnsjuka, som vissa tsetseflugor kan överföra, så man kan ju säga att paniken steg ganska snabbt när vi satt där och försökte vifta bort dem.
Områdena var markerade och vi hade helt enkelt otur att vi körde där med taket öppet.
Det var nog en av de där stunderna då man verkligen tänkte:
"Vad håller vi på med?" 😂
Men som tur var blev det en del av resan som vi i efterhand kunde skratta åt.
Förutom just den stunden levde vi verkligen vårt lilla Hakuna Matata-liv.
Vi sjöng Hakuna Matata varje dag.
Åt afrikansk mat.
Körde runt bland djuren.
Såg soluppgångar.
Såg solnedgångar.
Och försökte ta in precis allting.
Värmen!
Temperaturen var också något alldeles speciellt.
Tidigt på morgonen kunde det faktiskt vara riktigt kallt.
Jag minns att man  behövde en fleecetröja.
Och några timmar senare?
Hetta deluxe.
Det var varmt på riktigt.
Men det var också en sådan värme som hörde ihop med platsen.
Den röda sanden.
Savannen.
Djuren.
Landskapet.
Allting kändes så långt ifrån Sverige.
Och kanske var det just det jag älskade mest.
Från safari till Zanzibar
Efter en vecka på safari var det dags att lämna fastlandet och flyga vidare till Zanzibar.

Och här kommer en annan liten historia.
Vi skulle flyga från Arusha.
Och när vi kom till "flygplatsen" gick jag åt höger eftersom jag tänkte att vi skulle till de stora planen.
Men...
Nej.
Det skulle vi inte.
För helt plötsligt stod vi framför ett litet propellerplan.
Ett pyttelitet plan.
Jag tror det var ungefär tio personer totalt.
Två piloter och åtta passagerare.
Och taket var typ precis ovanför huvudet.
Jag tittade på planet.
Tittade på personen bredvid mig.
Och tänkte:
"Ska vi verkligen flyga i den där?"
Haha.
Jodå.
Det skulle vi.
Och efter ungefär en och en halv timme landade vi på Zanzibar.
Med två spräckta trumhinnor på köpet.
Men vi överlevde.
Och när jag sedan såg Zanzibar...
Då förstod jag varför människor pratar om den platsen som ett paradis.
Zanzibar... ren lycka.

Efter en vecka av damm, safari, skumpiga vägar och tält mitt ute på savannen kom vi till vårt lyxhotell.
Och kontrasten var nästan komisk.
Från röd sand och safari till...
kritvit strand.
Palmer.
Turkost hav.
Stor pool.
Lyx.
Underbar mat.
Buffé till frukost och middag.
Underhållning på kvällarna.
Och en säng som var ungefär tre meter bred.
Jag tror aldrig jag sov så gott i hela mitt liv. 😂
Och utsikten...
Palmerna.
Havet.
Ljuset.
Det var så vackert att jag kunde ligga och bara titta.
Och myggnäten
På nätterna hade vi myggnät runt sängarna eftersom det fanns risk för malariamyggor.
Jag var nästan lite fascinerad av det.
Här hemma tänker man kanske att ett myggnät är något man använder på camping.
Där var det en självklar del av hotellrummet.
Och vet ni vad?
Jag fick inte ett enda myggbett.
Inte ett.
Så alla förberedelser med myggskydd och allt annat kändes verkligen värda det.
Den perfekta kombinationen
Och jag tror faktiskt att kombinationen av Tanzania och Zanzibar var helt perfekt.
Först en vecka där vi fick uppleva naturen på riktigt.
Safari.
Djur.
Äventyr.
Damm.
Värme.
Savannen.
Och sedan en vecka där vi bara kunde landa.
Bada.
Sola.
Äta gott.
Sova.
Njuta.
Lyssna på havet.
Och låta alla intryck sjunka in.
Det var som två helt olika resor i en.
Den ena fylld av äventyr.
Den andra av total avkoppling.

Vad kostade då hela resan?
Jag får också väldigt ofta frågor om vad en sådan här resa kostar.
Vår resa, med en vecka safari i Tanzania och en vecka på Zanzibar, kostade lite mer än 50 000 kronor per person.
Och om någon frågar mig om det var värt pengarna?
Ja.
Varenda krona.
Varenda öre.
För hur sätter man egentligen ett pris på att få se sitt favoritdjur vandra fritt framför sig?
Att ligga i ett tält och höra lejon vråla på natten?
Att vakna till tusentals zebror?
Att se giraffer sträcka sina långa halsar mot himlen?
Att sitta i en bil mitt på savannen och plötsligt upptäcka ett lejon på nära håll?
Att se Kilimanjaro?
Att åka ner i Ngorongorokratern?
Att möta masajer?
Att sedan avsluta allting med en vecka på Zanzibar?

Det är minnen jag kommer att bära med mig resten av livet.
Bilderna kommer aldrig kunna visa hela känslan
Jag har så många bilder och filmer från Tanzania.
Och ibland kan jag sitta och titta på dem och nästan längta tillbaka så att det gör ont.
Men samtidigt vet jag att bilderna bara visar en liten, liten del av upplevelsen.
För kameran kan fånga en elefant.
Men den kan inte fånga känslan jag hade i kroppen när jag såg den första gången.
Kameran kan filma ett lejon som ryter.
Men den kan inte fånga hur det känns att ligga i ett mörkt tält mitt på savannen och höra det på riktigt.
Kameran kan fotografera Zanzibar.
Men den kan inte fånga känslan av att stå med fötterna i den varma sanden, känna vinden från havet och se palmerna framför sig.
Det är det som är så speciellt med att resa.
Vissa upplevelser går helt enkelt inte att fotografera.
De måste upplevas.
Tack livet, tack. 
När jag tänker tillbaka på Tanzania är det faktiskt tacksamhet jag känner allra mest.
Tacksamhet över att jag fick möjligheten.
Tacksamhet över alla djur vi fick se.
Tacksamhet över människorna vi mötte.
Tacksamhet över naturen.
Tacksamhet över alla skratt.

Och framför allt tacksamhet över att en dröm faktiskt blev verklighet.

Jag ville se en elefant i det vilda.
Och jag fick göra det.
Jag fick inte bara se en.
Jag fick se massor.
Och jag fick se dem där de hör hemma.
Fria.
Precis som de ska vara.
Tanzania lärde mig också något som jag tror att vi ibland glömmer bort här hemma.
Att vi inte behöver så mycket.
Ibland räcker det med naturen.
Människor man tycker om.
Något gott att äta.
En vacker solnedgång.
Ett djur på avstånd.
Och känslan av att vara precis där man är.
Ingen stress.
Ingen vardag.
Inga måsten.
Bara livet.
Hakuna Matata. 
Och ja...
Om ni någon gång funderar på om ni ska åka på safari i Tanzania så hoppas jag verkligen att ni gör det.
För mig var det inte bara en semester.
Det var en dröm.
En sådan där dröm som man kommer att bära med sig hela livet.

Resan hem sedan gick via Kenya, Frankrike och till slut Sverige. 

Tack livet för denna upplevelse. 
Kram från mig.