Hej !
Nu har vi inte hörts på två dagar, men ni, mina läsare, är fortfarande kvar. Och det gör mig så genuint glad. Jag nämnde tidigare att min statistik har ökat så mycket, och det är verkligen en speciell känsla att se att ni kikar in här, läser mina ord.
Det är något fint i det. Att få bli läst. Att få bli hörd, utan att ens säga något högt.
Och på tal om ord… ord är så märkliga egentligen. De kan vara så små, så enkla, men bära på så mycket. De kan såra, tränga sig rakt in i hjärtat och stanna kvar där länge. Men de kan också göra motsatsen. Ge ett pirr i magen, ett leende som inte går att hålla tillbaka, en värme som sprider sig i hela kroppen.
Det krävs så lite för att göra så mycket. Några få ord kan förändra en hel dag. Ibland ett helt liv. Ett enda ord kan förändra allt.
Jag älskar de fina orden. De där som lyfter människor, som stärker, som får någon att känna sig sedd. Jag försöker alltid fokusera på människors positiva sidor. På det som är ljust, det som är gott. För alla har vi något fint i oss.
Men ibland går det inte att blunda. Ibland blir de negativa sidorna så starka att de tar över. När ord inte längre bara är ord, utan något som sårar på djupet. När handlingar lämnar spår i hjärtat som inte bara försvinner.
Och då blir det så tydligt för mig…
Att det vackraste hos en människa aldrig är utsidan. Inte skalet. Inte det vi först ser. Utan det är hur en människa är, mot sig själv, men också mot andra. Hur den väljer sina ord. Hur den agerar när ingen ser. Vem personen faktiskt är, i sina värderingar, sin moral, sin personlighet.
Det är där det verkliga finns.
Kanske är det också därför det känns så svårt för mig att hitta kärleken. För allt idag känns så snabbt. Dejtingappar, svep höger, svep vänster, som om människor reduceras till bilder och några få rader text.
Men jag vill något annat.
Jag vill lära känna någon på riktigt. Sakta. På djupet. Jag vill förstå vem personen är bakom allt det där ytliga. Det är så mina känslor väcks till liv, inte av ett utseende, utan av en personlighet, ett sätt att vara, ett sätt att tänka.
Men det finns också en rädsla där.
Att någon spelar en roll. Att någon visar en version av sig själv som inte är sann. Att man till slut står där och undrar... Läste jag helt fel? Vem var det jag egentligen lärde känna? Var allt bara en fasad? En lek? En lögn?
Och det gör ont. För när man släpper in någon, så gör man det på riktigt.
Så hur träffar man en genuin, ärlig människa idag? Hur lär man känna någon på riktigt, bortom allt det ytliga?
Kanske börjar det inte med kärleK, utan vänskap...
Och kanske, långsamt, växer något fram därifrån.
För i slutändan…
allt börjar med något så enkelt.
Ett enda ord.
Hej.
Kram.
