Nicci

Hej fina ni 

I går var en sådan där dag som verkligen innehöll lite av allt. Ni vet när man går och lägger sig på kvällen och känner att man har hunnit med så mycket, men samtidigt har dagen gått alldeles för fort? Precis så var det. En intensiv dag, men fylld av människor, skratt, god mat, promenader och framför allt väldigt mycket värme. 

Och det bästa av allt? Albert kom till mig! Ni som följer mig vet ju hur mycket jag älskar min lilla stora kille och hur tomt det känns här hemma de veckor han inte är hos mig. Så när han kommer innanför dörren förändras verkligen hela känslan i hemmet. Plötsligt är det tassar överallt, en hund som vill vara nära och den där alldeles speciella känslan av att familjen är samlad igen.

Vi började dagen med att ta bussen tillsammans. Albert älskar att åka buss och jag tycker att det är så mysigt att ha honom med på sådana vardagsäventyr. Första stoppet blev hos min huvudman där jag hade ett besök. Det är en del av mitt arbete som jag tycker är väldigt viktigt och som jag verkligen uppskattar. Det känns fint att kunna finnas där, hjälpa till och vara en trygg person i någon annans vardag.

Efter besöket tog vi oss vidare och gick en riktigt lång promenad i Sjöstaden. Det var precis vad både jag och Albert behövde. Frisk luft, lite rörelse och tid tillsammans utan att behöva stressa någonstans. Jag älskar verkligen promenader på det sättet. 

Och efter promenaden väntade lunch med familjen. 
Vi gick till en restaurang i Sjöstaden som heter Bella Vita, och vilken lunch det blev! Jag beställde röding med potatis och det var verkligen supergott. Ni vet när man får in maten och redan innan första tuggan känner att det här kommer bli bra? Precis så. Fisken var så god och hela lunchen blev en sådan där härlig stund där man bara sitter kvar lite längre, pratar, skrattar och njuter.

Det är något speciellt med att äta tillsammans med familjen också. Jag uppskattar verkligen de där stunderna mer och mer. God mat är förstås alltid trevligt, men det är människorna runt bordet som gör det. 

Efter lunchen åkte vi hem igen och jag hann faktiskt bara landa lite snabbt innan det var dags att göra mig i ordning för jobbet. En snabbdusch, på med kläderna och sedan vidare.

Och vilken kväll det blev på jobbet! 

Jag hade en sådan där kväll där jag gick därifrån med ett leende. Det är inte alla arbetsdagar som känns likadana, men när man får en riktigt fin kväll tillsammans med kollegor och känner att allt bara flyter på, det är verkligen guld värt. Jag är så tacksam för människor som gör arbetsdagarna lite roligare, lite lättare och framför allt mycket varmare.

Sedan, trots att klockan hunnit bli ganska mycket, blev det en sen promenad med min bästa vän. 

Och den promenaden behövdes.

Det blev en sådan där riktig promenad där man hinner prata om allt. Högt och lågt. Livet, människor, tankar, känslor, sådant som hänt sedan sist och sådant man kanske burit på lite längre. Det finns något så fint i att kunna gå bredvid någon man känner sig fullständigt trygg med och bara prata. Bara två människor som behöver hinna ikapp varandra.

Det blev både djupa samtal, skratt och den där mysiga känslan som bara infinner sig när man är med någon som verkligen känner en.

Och när jag kom hem igen tänkte jag på hur otroligt lyckligt lottad jag faktiskt är.

Livet är långt ifrån perfekt. Det finns dagar som är tunga, dagar när man känner sig ensam, dagar när saker inte blir som man hade tänkt sig och dagar när man önskar att livet kunde vara lite enklare. Men så kommer sådana här dagar. Dagar som påminner en om allt det fina man faktiskt har.

En älskad hund.En familj att äta lunch med. Ett arbete och människor där som betyder mycket. En bästa vän som man kan prata med om precis allt. Och små vardagsstunder som tillsammans blir till något väldigt stort.

Oj vad jag är glad för dessa otroliga människor i mitt liv. 
Det är så lätt att ta människor för givna när de alltid funnits där. Men jag försöker verkligen bli bättre på att stanna upp och tänka på hur mycket de betyder. För det är ju faktiskt människorna vi delar livet med som skapar de där allra finaste minnena.

Jag blev också väldigt berörd av nyheten om skådespelerskan Hayden Panettiere. Det känns så himla tragiskt och nästan overkligt.
Det är märkligt hur man ibland kan känna en sådan sorg när en person man aldrig träffat går bort. Men vissa människor har på något sätt funnits med under delar av ens liv. Man har sett dem på tv, följt deras karriär och sett dem växa upp genom olika roller. De blir nästan bekanta på avstånd.
Hayden Panettiere var en sådan person för många.

Jag minns henne från flera olika sammanhang och det känns så sorgligt att tänka på att hon inte längre finns. Livet är verkligen skört. Det är något man kanske inte tänker på varje dag, men när sådana här nyheter kommer blir man påmind om hur oförutsägbart livet faktiskt är.... 🕊 vila i frid Hayden.

Kram.