Nicci

Oj… vilken förmiddag jag hade igår. En sådan där dag som börjar som vilken annan som helst, men som snabbt förvandlas till något helt annat. Något mycket tyngre. Något som sätter sig i både kroppen och hjärtat.

Det slutade med att jag satt med telefonen i handen.. Om och om igen, och till slut hade jag ringt 19 samtal. Nitton. Samtal där jag, i min roll som ställföreträdare, försökte lösa ett problem som egentligen inte ens låg på mitt bord. Ett stort problem. Ett sådant där problem som kräver ansvar. Men istället möttes jag av tystnad, undvikande och människor som skickade mig vidare. Hit och dit. Fram och tillbaka. 

Jag kontaktade mina chefer på överförmyndarnämnden för att få klarhet. Vad är egentligen mitt ansvar här? Vem bär det faktiska ansvaret? För någon måste ju göra det. Men svaren jag fick… de bekräftade det jag redan visste. Att det här inte låg på mig. Att det egentligen inte var jag som skulle behöva lösa det här.

Och ändå stod jag där.
Mitt i allt.
Med en människa som behövde hjälp.

Jag kände hur frustrationen växte inom mig. Den där känslan av att stå och se på när något är fel och ingen gör något. Och till slut brast det. Jag hörde mig själv säga orden:

"Jag fixar det."

Och i samma stund visste jag att jag hade tagit på mig något som inte var mitt ansvar. Men också att jag inte hade kunnat göra på något annat sätt.
För hur säger man nej… när det handlar om en människa?
En människa som inte har någon.
En människa som behöver hjälp, på riktigt.
Det gör ont. Det gör så ont att se hur de som faktiskt har ansvar ibland inte tar det. Hur det istället hamnar på någon annan. I det här fallet..  På mig. Och jag vet att jag borde kunna sätta gränser. Jag vet att jag inte kan bära allt. Men när jag står där, mitt i det… då går det inte.

Så jag gjorde det.

Jag åkte hit och dit. Jag ringde.. Jag höll ihop det som ingen annan verkade vilja hålla ihop. Och någonstans mitt i kaoset så drevs jag av en enda sak..att det här skulle bli bra, för den människan. Att den här personen skulle få det bättre.
Och när allt till slut var klart…
Den känslan.
Den är svår att beskriva.
Det är den man lever för.

För när jag går in i något, då gör jag det fullt ut. Jag kan inte göra det halvdant. Jag gör det med hela mig.. Och framför allt med hjärtat. Alltid med hjärtat.

Jag vet att jag inte kan rädda världen, även om en stor del av mig så gärna skulle vilja det. Men jag kan göra skillnad för någon. Jag kan bidra till att ett trasigt liv blir lite mindre trasigt.

Och det betyder allt.
Samtidigt gör det ont att se. Att se hur vissa människor har det. Att veta att det finns de som verkligen inte har någon. Ingen som ringer. Ingen som bryr sig. Ingen som står kvar.
Och kanske är det just därför jag inte kan gå därifrån.
För då blir jag den där någon. Som inte står kvar..
Och alla behöver vi någon.

När allt var över var jag helt slut. Jag var gråtfärdig, svullen, illamående och skakig. Jag hade inte ens hunnit äta något på hela dagen. Kroppen sa ifrån, men det fanns inte tid att lyssna då.

Ändå tog jag mig vidare.
Till en kväll på jobbet.
Och på något märkligt sätt blev kontrasten så tydlig. Från kaos, stress och känslostormar, till något lugnt, varmt och fint. Kvällen blev verkligen supermysig. 
Och där stod jag, mitt i allt det där.
Trött. Tom. Men också… fylld av något.
Kanske mening.
Kanske stolthet.
Kanske bara känslan av att ha gjort det som behövdes, när ingen annan gjorde det.
Och ibland får det räcka...