Nicci

God morgon fina ni 

Oj, den här morgonen kunde verkligen inte ha börjat bättre. Allt började egentligen redan förra året, när jag bestämde mig för att försöka göra något som jag verkligen brinner för, att få till en hundrastgård i mitt område. Ett behov som jag vet att många delar med mig.

Kommunen la upp mitt kommunförslag och för att det skulle kunna tas vidare krävdes hela 500 röster. Jag kämpade, delade, påminde och hoppades… Men snubblade precis på målsnöret. Det var så nära, men ändå inte hela vägen fram. För en stund kändes det tungt, jag ska vara ärlig. Men som den gamla ryttare jag är vet jag också att man inte kliver av för gott bara för att man ramlar. Det är bara att borsta av sig, sätta sig i sadeln igen och fortsätta framåt.

Nu behövdes “bara” 100 röster  och det som hände sen gör mig fortfarande alldeles varm i hjärtat. På bara någon dag lyckades vi nå målet tillsammans. Tillsammans! I morse kom den allra sista rösten som behövdes, och jag blev så otroligt lycklig att jag nästan fick nypa mig i armen. Ett stort steg närmare nu, och jag håller alla tummar och tår för att detta faktiskt ska gå igenom ❤️🙏

Tack, tack, tack till er alla som tog er tid att lägga en röst. Det betyder mer än jag någonsin kan beskriva. Det ger hopp, energi och en stark påminnelse om vad man faktiskt kan åstadkomma när man hjälps åt.

Helgen i övrigt har gått i en rasande fart, precis som de ofta gör när man har det bra. I går tog jag och Albert bussen till min bästis och hennes familj och spenderade hela dagen där. Vi åt lunch tillsammans, fikade alldeles för mycket, barnen lekte för fullt och vi gick runt och tittade på deras husbygge som sakta men säkert växer fram.

Det väckte så många minnen hos mig. Jag minns tydligt perioden när jag och mitt ex köpte vår drömtomt och fick följa hur vårt drömhus byggdes, dag för dag. Den där pirriga känslan i magen, förväntan, alla beslut, alla drömmar. Det var verkligen en resa, och oavsett hur livet förändras bär man alltid med sig de där kapitlen. Fina minnen som format en.

I dag ska Albert åka till sin husse och bonusmatte, och jag själv ska jobba kväll denna mysiga söndag. Dagen började dock på bästa sätt, med bus och spring på en fotbollsplan. Att se sin hund lycklig, springa fritt med glädje i hela kroppen, det är bland det bästa jag vet. Det fyller mig med ett lugn och en tacksamhet som är svår att sätta ord på.

Och om det är något jag verkligen lärt mig genom åren, så är det att aldrig ge upp det man brinner för. Aldrig. Inte ens när det känns motigt eller när man snubblar precis innan mållinjen. Oavsett om det handlar om livet i stort eller om något “så enkelt” som en hundrastgård. Jag kan redan se det framför mig. Alla glada vovvar som får möjlighet att springa lösa, leka, busa och umgås. Det skulle betyda allt. Nu hoppas jag verkligen. Nu ligger det inte längre i mina händer. 

Stor kram till er.