Nicci

Ibland känns livet som en tunn tråd, eller som en  porslinstallrik man balanserar på fingertoppen, det räcker med en liten knuff och poff, allt förändras. Igår blev jag påmind om just det där sköra. På en sekund kan allt vända, och någon kan mista sitt liv. Jag ringde runt till mina nära och kära som jag visste var i stan, bara för att höra deras röster och försäkra mig om att de var okej. Men någon annans anhörig… Var inte okej. Någon annans liv släcktes. Två busskurer, människor som bara stod och väntade på att få åka hem. Och så händer det som inte får hända. Liv som slutar, liv som skadas och liv som förändras för alltid. Jag känner så mycket med er som drabbats 🕯

Efter en sådan dag känns det nästan märkligt att prata om något annat, men samtidigt är det ju just det som är livet, kontraster. För min kväll spenderades med mina tjejkompisar, och var fem tjejer. Vi åt middag, dansade, körde musikquiz och pratade och skrattade tills käkarna värkte.

Temat för kvällen var 80-tal, och snälla nån vad mycket färg det blev. Jag hade på mig ett par rosa tights som nästan lös i mörkret, pannband i neon och en träningsjacka som absolut hade kunnat platsa i vilken aerobicsvideo som helst. Det blev en sån där kväll man vill pausa, hålla fast vid, dra ut på. Stanna i skrattet lite längre. Livet går så fort, så när man är i en fin stund vill man liksom krama ur den all glädje den har. Och det gjorde vi. Jag är så tacksam. ❤️

Och den här veckan? HERREGUD vad mycket som händer. Tre av mina sex syskon fyller år. Alltså… tre. Samma vecka. Vad är oddsen? Jag och min bror fyller dessutom med fyra dagars mellanrum, så när vi var små körde vi alltid dubbelfirande, två tårtor, dubbla paket, dubbelt kaos. Och nu i veckan fyller min minstasyster tjugo. TJUGO! Hon kliver liksom rakt in i vuxenvärlden nu. Jag förstår ingenting. Nyss var hon fem år och sprang runt med glass i hela ansiktet? Men nu blir det middag, firande och kärlek i massor. 

Och sen en aw i veckan också, ser fram emot att hänga med mina fina kollegor.

Och ja… Vi måste prata om dejtingprogrammet också. Den där förbaskade frågan jag fortfarande inte bestämt mig om. Jag vet, jag vet, hur svårt kan det vara? Ni får stå ut med mitt eviga prat om kärlek här på bloggen, på Instagram, i varenda middagskonversation jag någonsin äter med min familj och vänner…Och ändå, när dörren till en möjlighet står där vidöppen, vad gör jag? Jo, jag står utanför och knackar försiktigt och undrar om jag verkligen vågar gå in. Helt logiskt och normalt. Japp.

Men sanningen är, jag är en person som blir attraherad av personlighet. En genuin, fin människa. Jag vill liksom känna in, förstå, se vem personen är innan mitt hjärta vågar öppna sig. Visst, utseendet kan ge ett första pirr, men i slutändan är det personligheten som gör att jag får känslor. Det är när jag lär känna en människa som det börjar pirra mer och mer. Valen, moralen, värderingarna, hur de behandlar andra… det är sånt som får mitt hjärta att känna. På djupet. 

Kram.