Nicci

Hej fina ni 🪻

Jag sitter här hemma, omsvept av en filt och med en kopp iste. Jag har precis gjort den sista beställningen av julklappar, så nu är jag helt klar, innan december ens hunnit börja. Det känns nästan overkligt. Ingen julstress, inget jagande. Bara ett lugn som landar mjukt i bröstet. Precis så som julen borde få kännas, mysig, magisk och alldeles fylld av kärlek. ❤️

Och kanske är det just därför den här tiden betyder ännu mer för mig nu. För bara ett år sedan såg min verklighet helt annorlunda ut. Jag minns det som igår, fast det samtidigt känns som ett helt annat liv. Alla de där veckorna jag låg inlagd på sjukhuset, fem veckor sista gången, där tiden liksom slutade finnas. Varje morgon fylldes rummet av läkare, seriösa och samlade, och jag låg där och väntade på svar som aldrig verkade komma. Jag minns hur jag låg och stirrade upp i taket och tänkte: Är det nu? Är det nu mitt liv tar slut?

Ovissheten var det värsta. Den åt upp mig inifrån. Min kropp svarade inte på någon behandling, ingen medicin hjälpte, och det enda jag kunde tänka på var allt jag längtade efter, att få vara med mina nära och kära igen. Att få krama om dem. Bara få mer tid. Jag tänkte på mina kollegor, på alla fina boende, på människorna som på olika sätt fyller mitt liv. Och så Albert, min älskade lilla Albert. Bara tanken på honom gjorde att hjärtat högg till. Jag ville hem. Jag ville tillbaka till livet.

Jag minns varje detalj av de där veckorna. De ständiga blodproverna, den intensiva smärtan, blödningarna som aldrig ville ge sig, benmärgsprovet, all röntgen jag åkte på, droppstången som hängde med mig överallt i nästan 5 veckor, att blöda i varje rörelse man gjorde, alla stora svarta blåmärken som gav mig en intensiv smärta när de kom på några ögonblick, när jag började blöda i munnen och blåmärkerna i halsen. Jag minns rädslan när läkarna började prata om akuta operationer, om att ta bort organ. Jag minns deras blickar, den där tysta oron som de försökte dölja men som jag såg ändå. Jag kände mig så liten, så maktlös, som om hela världen höll andan tillsammans med mig.

Och så plötsligt, precis när allt såg som mörkast ut, hände det. Mitt lilla mirakel. Dagen innan operationen började mina trombocyter sakta stiga, från noll till 7 stycken, inte många men dom började komma tillbaka, operationen ställdes in. Ett livstecken. Ett vändningens andetag. Jag grät. På riktigt grät. Blodet rann från min näsa men det spelade ingen roll, för jag visste att jag kanske skulle få komma hem. Jag vågade för första gången på länge att slappna av, låta alla rädslor rinna ur mig och bara känna tacksamhet. Den största tacksamhet jag någonsin känt.

Och idag är det alltså ett år sedan. Ett helt år av stabila värden. Ett år sedan jag satt där och väntade på att få veta om jag skulle klara mig eller inte. Ett år sedan hela livet vände tillbaka till mig. När jag tänker på det nu, på hur nära det var, så kommer tårarna igen. Jag tjatar ofta om tacksamheten jag känner, men den är så äkta, så djupt rotad i mig. 

När man en gång har sett allt kunna försvinna så snabbt… Då förändras något. Man börjar se det där som är viktigt på riktigt. Människorna. Tiden. Livet. Kärleken. Allt det som vi så lätt tar för givet tills det nästan rycks ifrån oss.

Så tacksam över att jag fortfarande är här. Av att jag får fortsätta skapa minnen med dem jag älskar. Så tack, tack så jättemycket för tiden med människorna och min hund. 

För det är verkligen människorna i slutändan som betyder något ❤️ livet är så skört och kort. En dag skiljs vi åt. Allt vi har är nu. 

Kram.