Nicci

Hej mina fina läsare 🪻

Ibland stannar jag upp och undrar vad det egentligen är som gör att dagarna blir så fyllda av möten och samtal med så många olika människor. Kanske är det just för att jag är ställföreträdare som det hela tiden kommer nya situationer, nya personer och nya perspektiv in i mitt liv. Ena stunden pratar jag med någon på myndigheten, nästa stund med hemsjukvården eller hemtjänsten. Ibland är det banken som ringer, ibland kommunen, ibland en annan ställföreträdare. Det blir som ett ständigt flöde av frågor, lösningar och möten. Och även om det ibland kan kännas överväldigande så märker jag att jag faktiskt gillar det, att vara mitt i den där snurren av saker som behöver ordnas. Det finns en tillfredsställelse i att kunna lösa problem, i att se att något blir bättre för någon annan tack vare att jag tog mig tid. Samtidigt måste jag erkänna att det finns en gräns, för ingen människa kan bära allt, hela tiden. 

I dag, efter en arbetsdag, blev det ett akut ställföreträdaruppdrag. Jag fick låna familjens bil, vilket verkligen underlättade. Och i stället för att det bara blev en stressig resa, så förvandlades det till något fint. Jag och Albert gav oss ut på en liten kvälls-roadtrip, och det blev en stund som kändes som ett andrum. Musiken i högtalarna, himlen som målade sig själv i mjuka färger av solnedgång, vägen som slingrade sig framför oss. Det är i sådana stunder jag inser hur viktigt det är att se det lilla i det stora – att även en arbetsresa kan bli till ett minne av gemenskap och närvaro.

Mitt i allt detta arbete försöker jag också ge plats för återhämtning. I dag fick jag en sådan stund tillsammans med min fysioterapeut. Vi arbetade med progressiv muskelavslappning, och det är svårt att beskriva den känslan som kommer när kroppen långsamt släpper taget om all spänning. Det är nästan som att någon stänger av alla små motorer som snurrar i bakgrunden av ens kropp och sinne. Och mitt i det, somnade jag. Bara för en liten stund, men det var som att hela världen pausades och jag fick andas på riktigt. Två gånger den här veckan har vi gjort samma övning, och jag märker redan hur mycket bättre jag mår av det. Det blir som en påminnelse om att återhämtning inte alltid måste vara stora, komplicerade saker, ibland är det de små, enkla metoderna som gör störst skillnad.

Torsdagen sprang förbi. Det blev en helt annan dag än jag hade planerat, men det är väl just det som är livet? Att det alltid hittar ett sätt att överraska oss, att ge oss nya vägar att gå. Ibland blir det kanske rörigare än vi tänkt, ibland mer krävande, men ofta också mer intressant, mer levande.

Och nu står helgen framför mig, full av planer som jag nästan inte kan vänta på att få uppleva. Jag känner mig pirrig, nästan som ett barn som väntar på julafton. Det är en så härlig känsla att få se fram emot något, att låta förväntan bli en del av glädjen.

När jag tänker på allt det här, på mötena, på vägarna jag kör, på stillheten i avslappningen och pirret inför helgen, så fylls jag av en så stark tacksamhet. Livet är verkligen otroligt. Inte alltid lätt, inte alltid förutsägbart, men alltid intressant. Och varje dag jag får är en gåva.

Så tack, livet. Och tack till er, som följer med mig här 💜

Kram.