Nicci

En kväll mötte jag upp en av mina bästa vänner. Vi köpte pizza, rullade ut spelet Trivial Pursuit på bordet och lät kvällen bara bli precis så avslappnad som vi behövde den. Det blev så mycket skratt att kinderna gjorde ont, och ni vet när man har de där samtalen som bara glider mellan allvar och trams, det är något alldeles särskilt med det. Så mycket hjärta. Så mycket närvaro. Så mycket tacksamhet. Jag älskar verkligen spelkvällar, särskilt när man känner sig helt uppfylld efteråt, som om själen fått sitt eget lilla spa.

Och så måste jag erkänna något… Jag har redan börjat sjunga på jullåtar! Det bara hände, mitt i allt jobb, helt utan att tänka. Det är något i luften nu, något mjukt och löftesrikt. Jag känner redan hur jag längtar efter att tända ljus, dricka varm choklad, och se den första julfilmen insvept i filt. The Holiday. Det är något så tryggt med den filmen, som att de påminner en om allt fint och varmt man har omkring sig. Min egna lilla tradition år efter år. 

I dag är det riktigt höstruggigt ute. Regnet har smattrat mot fönstret hela morgonen, och jag älskar det. Jag tog en lång dusch, smörjde in mig med min favoritlotion, borstade håret långsamt och hoppade sedan i mina allra mjukaste myskläder och tjocka sockor.

Nu sitter jag här med en kopp iste, ett doftljus som sprider en mild härlig doft i vardagarummet och en lugn spellista i bakgrunden. Jag har lite småjobb att ta tag i, en sluträkning som ska iväg, några mejl som behöver svar, men det känns inte stressigt. Bara stilla och fint. Perfekt väder för att få saker gjorda i lugn takt, medan världen utanför känns som ett mjukt filter av grått och grönt.

Hösten har verkligen ett sätt att sakta ner tiden. Att påminna en om hur skönt det är att bara vara. Att uppskatta det lilla, en varm dusch, ett gott skratt, regnets rytm mot fönstret. Jag känner mig tacksam idag. För stillheten, för vänskapen, för vardagen som ibland är så enkel men ändå så vacker.