Ett realityprogram har kontaktat mig đ«Ł
Ni vet nÀr man öppnar mejlen helt utan förvÀntningar, kanske för att radera lite reklam, betala en rÀkning eller bara kolla nÄgot snabbt och plötsligt dyker nÄgot ovÀntat upp? SÄ var det för mig hÀromdagen. Ett mejl, frÄn en casting, som undrade om jag ville ansöka till ett realityprogram. Ett dejtingprogram. Ett riktigt, seriöst sÄdant dessutom.
Jag stirrade pÄ mejlet lÀnge. LÀste om det. En gÄng. TvÄ gÄnger. Tre.
"Det hÀr kan inte vara sant", tÀnkte jag. Jag vet inte ens hur de fÄtt tag pÄ min mejladress?. Har nÄgon av mina vÀnner tipsat dem i smyg? Eller Àr det mitt eviga prat hÀr pÄ bloggen om kÀrlek, lÀngtan och hjÀrtslag som pÄ nÄgot sÀtt nÄtt fram till rÀtt person?
Oavsett hur ,sÄ stod det dÀr. Som ett litet universums tecken. Och jag vet inte vad som skrÀmmer mig mest, att de faktiskt frÄgade mig, eller att jag pÄ riktigt övervÀger att sÀga ja.
För det Àr ju spÀnnande. SÄ otroligt spÀnnande. Tanken pÄ att kasta sig in i nÄgot helt nytt, öppna sitt hjÀrta framför kameror, lÄta frÀmlingar se ens sÄrbarhet och hopp, det kittlar lite. Men det skrÀmmer ocksÄ livet ur mig.
Ska jag trycka pÄ "skicka"? Eller ska jag bara lÄta det mejlet bli en rolig sak jag berÀttar för mina vÀnner över en middag pÄ en fredagskvÀll?
NÀr man inte letar, men ÀndÄ hoppas...
Jag har inte varit den som jagat kÀrleken. Efter flera Är som singel har jag landat i mig sjÀlv pÄ ett sÀtt jag aldrig trodde var möjligt. Jag har inte lÀngre det dÀr bekrÀftelsebehovet som en gÄng drev mig. Jag vet vem jag Àr, vad jag stÄr för och vad jag förtjÀnar. Men samtidigt, jag vill ju Àlska igen. Jag vill kÀnna det dÀr pirret, det dÀr nÀr man fÄr fjÀrilar i magen bara av att se ett nytt meddelande ploppa upp. Att ha nÄgon som hÄller ens hand, som fÄr en att kÀnna sig trygg och hemma i en enda blick. Jag söker inte efter perfektion. Jag söker efter Àkta.
En man som Àr trygg, lojal, Àrlig, rolig och kÀrleksfull. En person som inte behöver spelet, utan som bara vill ha mig. En som förstÄr att bekrÀftelse frÄn rÀtt person Àr det enda som behövs.
KÀrlekens minfÀlt, och magi..Men oj, vad det kÀnns svÄrt ibland. Jag har tröttnat pÄ spel. PÄ mÀnniskor som sÀger en sak men gör en annan. PÄ dem som krossar hjÀrtan medvetet, eller som leker med andras kÀnslor bara för att stilla sin egen rastlöshet. PÄ dubbelspel, lögner och svek. PÄ killar som uppger att dom Àr singel men som i sjÀlva verket har en flickvÀn..
Jag har trÀffat nÄgra som tror att grÀset alltid Àr grönare pÄ andra sidan, men vet ni vad? GrÀset blir bara grönt dÀr man vattnar det. Och det Àr det jag vill. Att vattna, vÄrda, vÀxa tillsammans.
Men ÀndÄ finns rÀdslan dÀr. För kÀrlek krÀver mod. Och ibland kÀnns det som att man mÄste riskera allt, sitt hjÀrta, sin trygghet, sin stolthet, för att fÄ chansen att verkligen kÀnna.
SÄ.. Ett mejl, ett tecken, en möjlighet? Nu sitter jag hÀr. Stirrar pÄ mejlet igen. Fingret svÀvar över "skicka"-knappen.
TÀnk om det hÀr Àr universums sÀtt att puffa mig framÄt? Att sÀga: "Nu rÀcker det med rÀdsla. Nu Àr det dags att vÄga." TÀnk om just det hÀr programmet blir platsen dÀr jag fÄr möta nÄgon som faktiskt ser mig. NÄgon som fÄr mig att skratta tills jag grÄter, som jag kan dansa med i köket klockan tvÄ pÄ natten, som jag kan luta huvudet mot och kÀnna hur hjÀrtat lugnar sig.
Eller sÄ blir det bara en galen upplevelse att berÀtta om. Men oavsett vad, nÄgot i mig sÀger att jag kanske behöver det hÀr. Att jag behöver pÄminnas om att kÀrlek faktiskt fortfarande finns dÀr ute. Kanske Àr det dags att vÄga kÀnna igen.
Att krama om nÄgon, kÀnna hjÀrtslag mot hjÀrtslag. Att lÀngta. Sakna. Le. Och bara... vara kÀr.
Ska jag vÄga?
Kram.
