Nicci

Det ser fortfarande rätt tråkigt och lite stelt ut i detta rum och jag längtar tills att jag hittar en stor gosig matta och ett bord. Det kommer att göra mycket. 

Jag känner mig helt slut och skulle vilja krypa tillbaka ner i sängen men tre dagar i veckan har jag ett content som ska upp innan en viss tid och jag tycker att det är så himla roligt så det får verkligen upp mig hur trött jag än är, men sliten känner jag mig, sliten på många sätt och lite nere också. Jag känner mig rätt ensam om jag ska vara ärlig och dessa tider gör det också tuffare, man ställer sig inför val man måste ta, man ska följa restriktioner, man ska vara försiktig och allt sånt. 

Ensamheten kom som en våg i går när jag satte upp bilder på mamma på ett stort hjärta. Jag kan än i dag inte förstå att ett fall i en trappa kostade hennes liv. Och jag tar på mig hela skulden för det då jag vet att det aldrig skulle ha hänt om jag var där. Hade jag valt annorlunda hade inte olyckan skett och den skulden tvingas jag leva med resten av livet, jag kunde inte veta men samtidigt kunde jag förhindra det. Som tankarna skenade iväg i går och gråten satte sig som en stor böld i hjärtat och jag tappade andan. Jag saknar henne så jävla mycket och hon hade halva sitt liv framför sig och hon var en sådan stor del av mitt liv och paniken av att inte kunna ringa henne smyger sig på i omgångar. Som hon kämpade när hon hamnade i koma, som tårarna rann nedför hennes kind där hon låg i sin respirator. Som jag höll hennes hand när vi tvingades ta beslutet att hon skulle somna in för gott, det värsta beslut jag någonsin tagit... Fyfan.. 

Och nu är världen upp och ner, smitta och covid som orsakar lungsjukdomar, människor som blir riktigt dåliga och hamnar i respiratorer, på vissa håll räcker dom till, på vissa håll inte och då dör folk pga det och vissa dör ändå.. Och de som dör, de får inte hålla sina nära och kära i handen. Jag fick se min mamma ligga i en sådan maskin, slangar och maskiner överallt och jag önskar ingen människa att hamna i en sådan... Så ta hand om er i dessa tider, fatta rätt val, tillsammans tar vi oss ur denna jävla smitta... Och jag beklagar verkligen alla som förlorar sina nära och kära på detta hemska sätt då jag själv upplevt det på första parkett 😔😔 de människorna jag såg på civa var människor i koma, människor i respirator er, kritiskt sjuka och skadade, livlösa kroppar men ändå inte eftersom att de levde tack vare maskiner som håller igång det.. Och att bara få ha den där slangen i halsen är en väldigt stor risk i sig. Det kan göra en stor skada. 

Jag fick hålla min mammas hand till hennes sista andetag.