Lever du?

Det frågan vaknade jag upp av i morse. Jag hade den verkligaste drömmen jag någonsin haft. Vi var i väg på kryssning med några vänner och plötsligt ringer det i en telefon och min sambo svarar och ger luren till mig. Hej det är mamma, säger min mammas röst och det var så verkligt. Hon var levande, min sambo hade pratat med henne, hon var här. Jag var så glad när jag vaknade i morse samtidigt väldigt förvirrad. Min mamma levde, som jag har drömt om så många gånger tidigare.

När verkligheten sedan kom ikapp var det som att kroppen fick ett dödsbesked igen och jag sjönk ihop och blev ledsen. 

Som ni kanske förstår så har jag jättesvårt att ta in att min unga mamma dog i en sådan jävla tragisk olycka, en olycka i min mening aldrig skulle ha hänt om jag var där. Hon halkade i en trappa, så illa att hon hamnade i koma och inte vaknade upp igen. Jag var med henne den här dagen och helt plötsligt, från en sekund till en annan så fanns hon inte mer. Jag skulle aldrig mer få känna hennes mammakram, det är så jävla sjukt att man ena sekunden är livs levande och i nästa någonstans mitt emellan livet och döden. Jag undrade så många gånger vid sjukhusbädden om hon hade ont, hon gav mig tecken på att hon hörde mig, när jag bad henne kämpa med att öppna ögonen och hon öppnade dom till hälften, eller när hon vred sitt huvud mot mig samma dag som vi stängde av respiratorn, bara timmen innan hon somnade in. Den maktlöshet jag kände då och jag ville inte stänga av respiratorn, jag var ju helt inställd på att hon skulle vakna upp igen. Jag var så desperat den dagen. 

Ibland känner jag mig död inombords, och extremt ensam. Min mamma var min bästa vän, vi hade en nära relation och hon fanns där dagligen, vi bråkade som syskon ibland men hon var den bästa i mitt liv, och mitt liv var så levande när hon fanns. Vi hjälpte så många barn i hennes yrke, jag var hennes högra hand och hon utvecklade mig så mycket som person. Vid middagsbordet varje dag var vi alltid många, runt tio personer. Allt vi gjorde, när hon fick samtal om barn som behövde ett jourhem så var vi alltid iväg och inhandlade det barnet behövde, så många trasiga barn vi träffat men som hon gav den trygga punkten till, och även min trygga punkt, hur hon har skapat den människan jag är i dag, både innan och efter olyckan. Den jag är är till största delen hennes förtjänst. Tack. Tack för att du gjorde mig till den jag är i dag. 

När jag tittar mig själv i spegeln i dag så ser jag både dig i min personlighet och i utseende, du är så vacker och då är jag det med, Jag är vacker!


I går spenderade vi dagen med sambons familj i omgångar så det blev två rejäla promenader så vi myste upp i soffan när vi kom hem sedan och grillade tonfisk till middag, så gott. En jättemysig söndag ❤️

Allmänt | #sorg, #verklighet, Olycka | |
Upp