Nicci

Hur som helst, sen när själva ceremonin var klar var det dags för smörgårdstårta, hur god som helst och gofika på det. Mums.

Jag är fortfarande inne i min sämre period men det brukar släppa efter årsdagen den 31a men i år har den varit brutalare än tidigare, dock tror jag att mina värden i kroppen har försämrats som påverkar också. Jag är så sjukt trött och slut. Ni som har följt mig länge vet att min mamma var med om en tragisk olycka i en trappa för några år sedan som slutade med att hon hamnade i koma och vi var tvugna att stänga av respiratorn efter fyra dagar och fick uppleva hur en nära anhörig faktiskt kan dö på ett ögonblick. Så sjukt... 

Men det är som att min kropp minns dessa dagar i tragedin, allt på sjukhuset på centralintensiven, olyckan i sig, maktlösheten och den sorg. Jag hade bara velat stänga in mig och dra täcket över huvudet och gråta dessa dagar men jag vill inte missa ett ögonblick av livet även om tårarna är nära, även om jag får anstränga mig ännu mer för att inte bryta ihop, även om jag kanske inte är den mest talbara, även om jag kanske säger helt fel saker, även om jag är lite tafatt och bortkommen, även om jag är extremt tankspridd.. Jag upplever olyckan fysiskt och mentalt om och om igen dessa dagar, hur jag själv mådde, det är så obehagligt men samtidigt är jag här och nu, men min stressnivå är inte att leka med, kanske döljer jag det bra. Kanske ser ingen tårarna som bara vill rinna nerför mina kinder, kanske märker ingen om jag säger fel, står som ett fån rätt upp och ner, kanske märker ingen min gråt i rösten. 

Jag vill inget hellre än att ha min mamma tillbaka, att hon så ung var med om en olycka som kostade henne livet.. Att jag inte kunde rädda henne. Att hon missar allt jag får uppleva nu..

Men dagen gick bra ändå. Allt var så gott och Albert vår hund uppförde sig exemplariskt och det var så fina människor där. Wow säger jag bara.