Geleklump

I dag blev det en heldag inne i stan, i regnet, promenaden och umgänget i sig var mysigt men jag hade helt fel skor så när jag var hemma igen la jag mig i ett bad och tinade upp. 


Vi käkade lunch på Järntorget och jag åt en riktigt god fish n chips så om ni kommer upp till Järntorget från Slussen så är det restaurangen till höger vi käkade på, grymt god mat som jag varmt rekommenderar. Jag hade gärna suttit kvar där och pratat i flera timmar. Jag är en vädermänniska och påverkas av vädret men strosade runt längst gatorna i gamla stan, vi stannade och fikade på vägen innan vi promenerade vidare, flera timmar senare kom äntligen uppehållet och jag satt och njöt och kollade på folk, jag hamnar lite i min egen värld och kan gå i flera timmar och bara le åt kärlekspar, vackra hus m.m, ja jag vet jag är lite udda. 


Supermysigt att träffa dom vi träffade och det blev bebisgos, jag satt länge och höll i deras lilla bebis och bara log när hon somnade i min famn. Så söt.

Jag känner mig lite nere till och från just nu, mammas olycka gör sig påmind och årsdagen närmar sig och min hjärna känns som en stor jävla geleklump och tårarna trycker bakom ögonlocken, jag ler mycket för att inte helt plötsligt bryta ihop, jag vill inget hellre än att få min mammas kram då vilket jag inte kan få vilket gör att en känsla av total hopplöshet dyker upp, det är så himla många känslor man brottas med som bara helt plötsligt dyker upp och den annars spralliga glada Nicki krigar mot dessa känslor vilket kanske inte märks då det är så viktigt för mig att få människor runt mig att känna glädje, jag är rädd för att slappna av och går ständigt på helspänn och tvingar mig själv att le för att "lura" kroppen på något sätt att allt är bra när det just nu är den jobbigaste månaden på hela året. Från ingenstans halkade min mamma så illa i en trappa att hon hamnade i koma och vi tvingades stängde av respiratorn fyra dagar efter och hon dog... Jag saknar att kunna ringa henne, prata i flera timmar med henne, få min mammakram, hjälpa henne att ta hand om barn som inte har ett tryggt hem, få köpa morsdagpresenter, få skratta med henne, få höra hennes kloka ord, gå strandpromenader i Thailand, få sluta känna mig så förbannat halv utan henne, vi hördes ju varje dag, på en sekund, på ett ögonblick, från ingenstans så försvann hon, 55 år gammal. 

Jag tar ingenting för givet längre, varje sekund är dyrbar, jag vill bara fylla livet med massor av kärlek, glädje, fina minnen och skratt. 



Allmänt | |
Upp