Nicci

Text är något som har funnits med mig sedan jag var liten,  jag älskade att sitta i skolbänken på Södermalmsskolan och skriva i mitt berättelsehäfte, det var det bästa jag visste, det tog mig till drömmarnas värld och jag insåg att kärlek är något jag verkligen brinner för, att ge kärlek och att få kärlek och strävan efter att få mitt "lyckliga i alla mina dagar" startade. Jag älskar att fråga personer hur dom träffades, hur länge dom varit tillsammans m.m och jag sitter lycklig och lyssnar på deras historia. Att komma hem till kunder inom hemtjänsten och lyssna på deras stories var bland det bästa jag visste förutom att självklart ta hand om deras fysiska och psykiska besvär vilket också är något jag brinner för. 

Jag började skriva manus i högstadiet och spela lite teater med några i klassen, som liten gick jag på "vår treater" mitt på medborgarplatsen, jag tror att den finns kvar än i dag. Scenskräck satte inte stopp där, och det gjorde den inte heller när jag var manekäng. Jag är nog en liten scen-apa iaf så länge jag inte behöver öppna munnen, då blir jag nervös. 

Jag skrev i princip varje dag, dagböcker, noveller, ett reportage, bloggar, text är verkligen så jag, det finns liksom inom mig, jag förverkligade ett steg närmare min dröm och började plugga kreativt skrivande som jag har examen i, och en dag ska jag förverkliga min dröm om att skriva en bok. Det känns som att jag är nära men jag behöver bara ta steget till att börja skriva, steget till att tro på mig själv att jag kommer att klara det.

Kärleken.

Är det något jag står upp för är det kärleken, alltså wow vad härligt det är, då kan ni nog förstå själva hur emot otrohet, svek, och så jag är. Jag tycker sånt är ett rent ut sagt ett vidrigt beteende och personlighet. Jag måste ha varit någon form av Amor i mitt tidigare liv, jag älskar att sprida kärlek, se kärlek, få kärlek, uppleva kärlek. 

Jag har i tidigare relationer varit med om otrohet och stunden jag upplever att en partner har varit det, den stunden blir människan ful i mina ögon och jag skulle aldrig kunna fortsätta med en otrogen typ, aldrig. Det som gör mest ont i formen av det här sveket är att man har "slösat tid" på den här människan och alla minnen blir helt plötsligt dåliga och man undrar själv hur blåögd man var som inte såg detta från första början. Fanns tecknena där redan från start? Blundade jag för dom? Och då kommer en våg av "jag har slösat bort min dyrbara tid" och där först kommer ångesten och sorgen, inte över människan, utan mer över tiden som slösats bort. Känner ni igen er? 

Så till er alla där ute som bedrar er parter, fyfan. Lämna människan så att hen får en chans till äkta kärlek. Hur känns ert samvete? Det undrar jag väldigt mycket.