Nicci - Våga visa mig ledsen

Våga visa mig ledsen

I natt drömde jag en jobbig dröm, jag berättade hela mammas olycka och dagarna på civa (centralintensiven) och det gjorde så ont, ibland känns det bara som en mardröm som jag bara vill vakna upp ur och magen som vrider sig som stora knytnävar när jag förstår att det inte är en dröm, det gör så ont och jag försöker att kväva gråten som så många gånger förr, fort på med fasaden, fort på med leendet, ta bort sorgen i mina ögon innan jag inte ens kan möta folk med blicken igen. Det där ständiga, varje dag. Darrar jag på rösten? Hör någon om jag är lite nere? Det kanske är lika bra att jag håller käften, men först bara säga att allt är bra, säga det folk hoppas på att höra för att slippa trösta. Slippa att bli påminda om döden och hur snabbt en människa faktiskt kan dö, utan att vara beredd, utan att vara gammal, i en sådan simpel sak som att halka i en trappa, det är väl förfan bara att ta emot sig med händerna, det är väl inte så farligt. Men i detta fall slutade det i en tragedi.

Där låg hon i botten av trappan, när jag hörde om olyckan och sprang dit kom adrenalinpåslaget på max och jag bokstavligt talat flög dit, det var en häftig känsla, något jag inte kan förklara. Allt bara stängdes av runt mig och sen ser jag mamma liggandes på rygg längst ner i trappan, livlös, med ambulanspersonalen som gör HLR och då förstod jag allvaret, där och då gick mitt hjärta sönder i miljoner bitar och jag skrek, ett skrik av ren förtvivlan, maktlöshet och smärta. Det var första gången jag såg någon "dö" och den bilden etsade sig fast på näthinnan, den bilden kommer jag få bära med mig. Hon vaknade aldrig mer upp, hon "dog" där. Hon låg livlös i koma i fyra dagar, men samtidigt gav hon mig tecken på att hon levde. När tårarna rann från hennes ögon, när hon försökte öppna ögonen. Men jag fick samtidigt ingen respons när jag tryckte hennes hand i min. Undra vart hon var då? mellan livet och döden. Hörde du mig mamma? Var du rädd? Du kämpade så, herregud vad du kämpade min krigare, jag vet hur mycket du ville komma tillbaka till livet, se dina barn växa upp, skapa minnen och ge mig min mammakram om och om igen.

Folk försvann ur mitt liv fortare än vad jag riktigt förstod. Och nu i efterhand har man reflekterat i varför? Men det är inte mycket mer än så, jag grubblar inte så mycket över det utan känner en oerhörd tacksamhet över dom som faktiskt visar i både ord och i handling att dom är med mig i mina lyckligaste stunder och även i de mest olyckliga.

Tro mig när jag säger att jag är för det mesta lekfulla glada och spralliga Nicki för det är jag, men ibland saknar jag att få gråta ut i en famn, öppna upp mig och prata om sorgen. Men jag vill bara att alla runt mig ska må bra och vara glada, ge energi till dom och glömmer helt bort mig själv, jag älskar att ta hand om andra och ställer orimliga krav där på mig själv. Jag då?

Det är ju i dom djupaste och mest svåra stunderna man lär sig vilka människor som verkligen finns där för en, vilka som är där i alla lägen, i alla nyanser av grått. Både i ord och i handling.

Just nu är det inte helt perfekt, just nu saknar jag min mamma mer än någonsin, just nu är jag lite deppig och nere. Jag känner mig rätt så ensam.

Den här vackra människan till vänster, vilken fin människa, vilket jobb hon gjorde för barn i trasiga familjer, vilket engagemang, vilket driv, tack för att Du har gjort mig till den jag är, jag är så stolt över dig, men även otroligt stolt över mig själv. Alltid.