Nicci

Jag hade en sådan åldersnoja i natt att jag kände hur ångesten sakta kom smygande. Den här stressen jag känner, att min biologiska klocka tickar och att jag är 30 plus och i år blir jag 35 år, jag kan inte fatta det. Det jag mest är stressad över är att jag inte har barn än och det är det jag menar med att min biologiska klocka tickar på. Sen började jag tänka på att min mamma var 25 år när hon fick mig och 40 plus när hon fick mina bröder. Jag vill bara ha ett barn så tiden finns fortfarande, tiden finns väl fortfarande även om jag skulle vilja ha fler barn vilket jag inte tror händer men man vet aldrig. Men det kändes ändå lite skönt. 

En riktig jävla åldersnoja fick jag iaf och jag kan bara tänka mig att det är fler 30 plussare där ute som känner igen sig, jag menar det är väl nu man ska börja planera barn och så innan det är för sent, nu är jag i ett stabilt förhållande sedan tre år tillbaka men jag tänker på alla singlar i min ålder som faktiskt drömmer om att skaffa barn. Tick tack... 

Jag måste andas mellan varven då jag skriver detta inlägg, den här jävla åldersnojan.

Jag har hunnit med så himla mycket, alla fantastiska resor och upplevelser som jag kan berätta för mitt barn sedan. Och sånt kan man självklart uppleva med sitt barn med. I min värld blir man inte "låst" bara för att man skaffar barn utan det blir en till människa som man får upptäcka livet med, på en annan nivå och på ett annat sätt och det är ju bara så fantastiskt. Nya dörrar öppnas, ett helt nytt äventyr med andra slags resor, för mig samma slags resor då jag älskar det lugna familjelivet. Jag har aldrig varit en festmänniska så att åka utomlands för att festa är för mig inget som lockar. 

Men om vi ska gå tillbaka till åldersnoja då, många i min närhet har barn och jag borde väl inte känna mig stressad egentligen men då kommer tankarna på att jag faktiskt blir 35 år senare i år. Herregud vad gammal jag känner mig. Vart tog tiden vägen? När jag tittar mig i spegeln känner jag mig fortfarande som 25 år men i min personliga utveckling har jag nog blivit runt 35. 

Det är bara att åka med i tiden och göra det allra bästa av den. Och sluta ha åldersnoja och njuta av livets olika stadier. Jag trivdes ju ändå som bäst i livet efter 30 år och jag vet fortfarande inte hur det kommer att kännas efter 40. Kanske är det då som jag är som lyckligast.