Nicci

Har jobbat på bra hela förmiddagen så jag avslutade det med att fixa i sovrummet lite, vi har inte gjort någonting där inne sen vi flyttade in men jag är så sugen på att fixa lite nu. Kanske lite fina tavlor på mig och sambon, nu är det mest inramade kort han har fått av mig som är där, dock inte uppsatta. En sänggavel behövs så att inte kuddarna ramlar emellan sängen och väggen hela tiden, en stor mysig fällmatta, en bänk och sätta upp en tv mellan dörrarna. Jag måste nog kolla lite på pinterest efter lite inspiration. Mycket går i grått här hemma som ni ser och väldigt stelt. Kanske slutar det med att jag målar den tomma vita väggen i grå kalklitir med som i sällskapsrummet. 

Ursh vad jag saknar min mamma, hon var min person, personen jag ringde när jag hade något kul att berätta, eller när jag var ledsen, hon som jag spenderade mest tid med. Jag tar upp min mobil många gånger per dag och vill bara ringa henne och höra hennes röst, vackraste människa. Det känns så jävla tomt och ensamt utan henne. När någon frågar mig hur jag mår lägger jag på ett leende och säger glatt "det är bra hur mår du? " ibland är det absolut så men ibland är det inte det utan då vill jag vill inget hellre än att bryta ihop, få en kram och gråta och säga "nä i dag är det inte bra, jag saknar min mamma otroligt mycket och minnena från olyckan visar sig ofta" eller nä jag mår bra psykiskt men min kropp mår inte något bra, mitt immunförsvar är fortfarande lågt och jag åker på både det ena och det andra hela tiden" jag som alltid var frisk förut. Jag måste våga öppna upp, jag behöver inte ha ett leende på läpparna hela tiden, jag måste inte få alla runt om mig att må bra utan jag måste bara våga vara. Jag pratade lite med min psykolog i dag om just detta, att det inte måste vara perfekt, jag måste inte vara perfekt, folk vill se och höra äkta. Så jag får släppa fasaden lite och faktiskt dela med mig. Oftast är jag en glad och sprallig tjej men ibland har jag mina downs också och det är helt ok.