Nicci

Efter några timmar tackade vi för oss och satte oss i bilen för vi skulle få gäster till oss. Det bjöds på grillad pizza och jag härmade pizzan vi åt på grinda för några dagar sedan, creme fraise istället för tomatsås , västerbottenost och sen var pizzan redo för grillen och sedan toppade jag den med skagenröra, rom och creme fraise, sen gjorde vi en klassisk bananpizza också, herregud så goda dom blev. Två av mina syskon tittade förbi på kvällen och när gästerna åkte hem satt vi ute länge och spelade vändtia och jag njöt av att det var lite svalare. 

Sen kom de där jäkla tårarna som satt i ögonen redan tidigt på morgonen, jag träffade mamma i min dröm och att hon överlevde olyckan hon var med om, jag vaknade upp och funderade länge på om hon överlevde eller inte, och när jag efter några timmar insåg att hon inte överlevde utan dog fyra dagar efter olyckan kom det en stor tsunami av ångest och sorg, jag saknar henne så min själ gör ont och jag förstår inte hur man kan förlora någon på en sekund, att ena stunden sitta och skratta (och ta varandra och livet för givet) för att sedan förlora den människa som står en närmast på bara en sekund, att få se henne kämpa och ligga i koma i fyra dagar medan man tog sådana sjuka beslut om hennes liv, vad som skulle doneras, att få veta att hon skulle överleva, att det bara var hjärnskakning till att nästa dag få veta att hon var hjärndöd efter olyckan och tvingas stänga av respiratorn och se henne ta sitt sista andetag, att få uppleva allt på civa, centralintensiven, alla dessa skadade patienter i respiratorer..  Att ena stunden känna lycka av att ha en sån fantastisk mamma och få hennes mammakram till att inte få kontakt med henne nått mer. Det slet mig itu i går. Ibland blir sorgen efter olyckan som ett stort svart hål som river i hjärtat och saknaden är obeskrivlig, den maktlöshet man tvingades ha, att bara se på. Jag har räddat liv förut, varför kunde jag inte rädda ditt liv för mamma...