Nicci

Efter det drog vi iväg på ett litet kalasfirande, det bjöds på gofika och för min del blev det favoriten med kladdkaka och grädde. Barnen blev tokiga i Albert så dom sprang runt och lekte med honom. Albert är en perfekt "terapihund" om man är rädd för hundar, han är otroligt bra med barn och småbarn vilket glädjer mig nått enormt.

När klockan var halv nio var vi hemma igen och somnade rätt fort. Det blev en eftermiddag och kväll med båda våra familjer, och självklart utomhus. Så tacksam. 

Jag kände mig så otroligt vacker i går så som jag önskar att alla känner om sig själva. Det tar otroligt mycket på en människas kropp när man har varit med om ett trauma, både insidan och utsidan förstörs och man måste jobba sig tillbaka till livet och för min del satte sig sorgen i mina ögon, jag anser att själen speglas i ögonen och man såg sorgen i min "själ" och det gör man fortfarande då och då och det har gjort att jag har otroligt svårt att ha ögonkontakt med folk, jag vill liksom inte att folk ska se min sorg. Men ibland så strålar mina ögon och kan le och då känner jag mig som den vackraste kvinnan på jorden.

"Jag kände verkligen hur min själ och mitt hjärta gick i tusen bitar när jag såg henne ligga längst ner i trappan, livlös och fick hjärt och lungräddning av ambulanspersonalen, då hamnade jag i en chock och i en bubbla. Där och då förändrades jag och när både min farmor och mormor dog kort därefter så kom dödsångesten, tänk om min kropp ger upp nu och jag dör av sorg. Jag var livrädd för det, tänk om inte jag orkar? Jag hade ju förlorat min person i en olycka, på en sekund, utan förvarning, utan att jag hängde med, ung och en sån stor del av mig. Hon fanns ju alltid där, från dagen då jag föddes, hon var ju min trygghet, min mamma.

Jag måste orka, orka för min skull, orka för mina nära och käras skull. Jag måste finnas kvar och jag måste finna den där tryggheten i mig själv nu, det tog några år men idag har jag funnit den."