Det blev en powerwalk på nästan två timmar i dag och 17.000 steg senare var vi hemma. Helt färdiga. Sambon håller på med huset och jag har precis kommit upp från ett bad. Jag gick förbi utanför mitt jobb, såg några kollegor åka bil och började sakna vissa kollegor och chefer jättemycket och givetvis mina brukare också. Vad jag älskar att ta hand om människor. Jag har inte jobbat där på drygt ett år då jag rent ut av åkte in i väggen fysiskt, det var nog bara en tidsfråga innan det skulle hända, jag åkte på ptsd, posttraumatisk stress från mammas olycka, det var då det var dags att bearbeta den, alla minnena, se min mamma i koma i fyra dagar, förlora henne på ett sånt jävla tragiskt sett, mitt allt. Jag körde i gång direkt med behandling för ptsd och har jobbat otroligt mycket med minnena, jag fick upprepa gång på gång olyckan, tiden på sjukhuset, minnas minnen innan olyckan som för mig blev helt svart efter olyckan plus mycket mer. En dag i veckan. Samtidigt misstänkte dom att jag hade cancer och jag har redan varit i standaliserad vårdförlopp och blev röntgad 7 gånger på kort tid, plus mycket mer. Sen var det dags igen. Det tog något otroligt mycket men jag höll mig uppe. Varenda dag.
Jag tillät mig att sörja en stund vilket jag inte klarade tidigare, jag har gråtit, jag har varit arg på att mamma var så jävla klumpig och halkade i en trappa vilket kostade hennes liv, en del av mitt liv, den människa som stod mig närmast... Sen blev mina värden sämre drastiskt och 8 olika blodvärden var jättelåga och även mina vita blodkroppar var nästan helt borta vilket har gjort att jag åkt på infektion efter infektion, men jävla anamma nu ska värdena upp, jag får infusion av en starkt medicin två dagar i veckan och nu äntligen för första gången på över ett år vänder mina värden till det bättre. Jag mår bra mentalt och nu börjar jag må bra fysiskt. Jag har fyra behandlingar kvar nu och jag är glad att jag gör dom nu för mina armveck ser väl inte jätteroliga ut.
PTSD terapin har hjälpt så himla mycket och jag har inte längre PTSD.
Därav att jag inte har jobbat som uska. Jag har alltid tagit hand om andra men nu var jag tvungen att ta hand om mig själv. Jag behövde mig.
