Jag började göra min personliga resa när jag förlorade min mamma i en olycka, plötsligt insåg jag att döden kan dyka upp när du minst anar det och att olyckor kan drabba vem som helst, när som helst. Låt dig inte skrämmas av det utan lev livet i nuet i stället, lev varje dag och utvecklas till den människan du vill vara och älska den du är, va snäll mot andra människor men också mot dig själv. Jag är en människa som ställer otroligt höga krav på mig själv på gott och ont, jag ska alltid få dom runt mig att må bra medan jag kanske önskar att jag kunde bryta ihop ibland, gråta och säga att just nu är jag faktiskt ledsen och behöver prata och få den där kramen. Men istället ska mina ögon glittra, min mun ska le och jag ska prestera på topp annars får jag otroligt dåligt samvete och ber om ursäkt att jag mådde dåligt, eller att jag var ledsen m.m. Bloggen tar detta "gnäll" så jag får ut det "negativa här" men inte så mycket alls annars. Det sitter nog i då jag kände att jag ville ta hand om min familj på allra bästa sätt i sorgen, ge dom den där energin så att dom skulle orka sorgen. Jag som storasyster tog det ansvaret då jag är den som är äldst och vuxen. Mina syskon var bara 11, 14 och 15 år när vår mamma omkom i en olycka. Jag omvandlade sorgen direkt till styrka och hjärnan började hitta en tänkbana fort så att jag aldrig skulle falla, och om jag skulle det så skulle jag känna mig trygg i mig själv att jag alltid tar mig upp. Det utvecklade ett nytt tankesätt och det var också början till den jag är idag, den otroliga tacksamheten, jag tar ingenting för givet och jag lever mycket i nuet, är jag tex på promenad med Albert så är jag i promenaden, jag fokuserar på att ha en mysig promenad, titta på det runt om mig mer på djupet, släpper tankar på annat och myser med Albert.
Att hamna i ett chocktillstånd, i en sådan bubbla och förlust så blir alla sina sinnen extremt starka, så var det för mig. Jag kände lukter på ett annat sätt, jag såg blommornas färger starkt, jag var verkligen i min egen bubbla och jag svävade fram vart jag än gick. Man får ett otroligt adrenalinpåslag, kroppen gör allt för att överleva smärtan man känner inombords.
Med detta har jag blivit en bättre människa, jag har alltid varit en snäll människa mot andra, men inte alltid mot mig själv, nu tittar jag i spegeln och ser en otroligt vacker människa både i den jag är och i den människan som möter mig i spegeln, mig. Jag ser mig själv med helt nya ögon. Jag är den jag är och jag är förbannat glad över det, jag är inte perfekt det är inte det jag säger men jag duger, jag har mina negativa sidor, jag har mina positiva sidor. Men jag älskar den jag är, en typisk känslig kräfta, en nördig snäll Nicki med en hög moral och empati för andra människor, min mammas dotter. Jag. Jag älskar att leva efter karma, jag älskar mindfullness, jag älskar kärlek, lojalitet och godhet, jag hatar mobbing, otrohet och elaka människor, jag älskar att vara lekfull och sprallig. Jag älskar att jag nu både kan ta hand om människor och mig själv. Och att se världen med helt nya ögon.
