Hur det var att växa upp i ett "familjen anorlunda" hem
Min mamma var min trygghet under hela min uppväxt (mamma är min biologiska mamma), när jag var 12 år blev vårt hem för första gången en trygghet för ett barn som dom blev kontaktfamilj åt och där började det. Efter det gick dom (mina föräldrar) utbildningar och till slut blev dom både fosterhem och jourhem.
Jag läste en artikel om dom från 2015 och där stod det att de hade tagit hand om 18 barn och 6 mammor med barn genom åren. Vilket blev till lite över 20 barn innan min mamma tragiskt gick bort i en olycka. Vi var oftast omkring elva personer vid matbordet och jag var en stor del av detta genom hela min uppväxt, vissa av dessa barn blev som en syster och en bror för mig. Det blev liksom ingen skillnad på dom och vi riktiga syskon, vi blev en familj oavsett blodsband eller inte. Jag växte bara upp med mycket barn runt mig.
Jag följde med i bland på föreläsningar med mamma där fosterbarn (i dag vuxna) berättade om deras liv när jag själv blev äldre. Jag fick följa med till migrationsverk, jag var ibland med på middagar med socialen som var mammas arbetsgivare, jag fick följa med och hämta ett litet barn fyra dagar gammal från ett sjukhus, jag följde med och köpte saker till dessa barn när mamma mitt i natten blev uppringd av soc att ett barn/flera barn behövde komma till dom på jour. Det kunde komma barn bara några timmar senare, vilsna, trasiga, förtvivlade barn och då gällde det att bara ge den där trygga varma kramen, få barnens förtroende och att de fick känna en trygghet. De kommer ändå till helt främmande människor, de slits upp från hela deras liv. De kommer med olika traumatiska bakgrunder, måenden. Ibland barn direkt från Arlanda, ibland direkt från ett pågående trauma. 24/7.
Jag var med när dessa barns föräldrar kom och besökte sina barn, ibland kändes det skit att träffa föräldrarna när man kände att dom gjorde mer skada än nytta för sina barn, ibland kom det ändå bra föräldrar, det var verkligen så många livsöden som gjorde att just de kom till mina föräldrar, för de mesta barn, men även mammor med barn.
Sen kom det där rent ut sagt skitjobbiga, när barn skulle hem till sina riktiga föräldrar som faktiskt inte var kapabla till att ha barn, jag tänker bara på ödet "lilla hjärtat" fick vara med om.. Fyfan.
Barn som blir så förtvivlade över att åka hem till sina biologiska föräldrar. Varför åker dom hem till ett hem som kanske faktiskt inte är så bra tänker ni, jo för att det var mycket tänkande från soc håll, "vad som är bäst för mamman/pappan" barn har det bäst med sina riktiga föräldrar, ehh..
Man kände många gånger att de absolut inte tänker på barnets bästa. Det ska gå mycket till att soc ens tar ifrån föräldrar deras barn.. Som familjehem/jourhem har soc vårdnaden över barnen och man har ingenting att säga till om när dom kommer och hämtar ett barn och åker tillbaka hem till deras föräldrar, man får klippa där och då. Det kändes som ett dödsfall varje gång och ibland blev det för känslomässigt jobbigt för min del. Vissa barn stannade bara några månader, vissa något år så man lärde verkligen känna barnen.
I det stora hela var det fantastiskt, jag har lärt mig så otroligt mycket och jag älskar att ge människor en trygghet. Jag har fått tagit hand om barn som fått kraftiga ångestattacker att dom bara skakar och blir helt okontaktbara, jag har fått lära mig att verkligen lyssna på djupet och att alla har ett bagage, en historia. Jag har länge tänkt på att gå i min mammas fotspår fullt ut då jag besitter på så mycket kunskap om det, men jag tror att jag är för mesig. Jag tror väl inte på mig själv tillräckligt för att ta mig an det. Men jag har jobbat inom vården och på andra sätt hjälpt människor istället för det är något jag verkligen brinner för
Jag har kontakt än idag med folk som bott hos min mamma, både de som var barn hos mamma och en mamma och hennes dotter, några skrev otroligt fina texter till min mamma när hon gick bort, hur mycket hon betydde och betyder för dessa människor. Det var så rörande att läsa, det betydde mycket.
Om jag bara fick berätta för henne vilken hjälte hon är för så många människor.
Vi skänkte en stor summa pengar till Bris i min mammas namn för jag vet hur mycket hon brann för barnens rätt.
Och det är sorgligt att man fortfarande läser om tragiska fall, senast här om dagen. Ursh. Om man bara kunde ge alla barn ett tryggt hem, en bra uppväxt.
