Delcelius och nervositet
En kille i min egen ålder frågade oss vad klockan var och jag undrade efteråt över om han inte hade en egen mobil att kolla hur mycket klockan var, på just den Delcelius vi satt på fanns det mörka speglar på ena väggen av cafet och han stod och speglade sig, rättade till kläderna och hade ett litet nervöst beteende, kanske skulle han på sin första dejt, åh herregud vad jag känner igen mig själv då. Jag hatar att gå på dejt och om jag ska vara ärlig så har jag inte varit på mycket dejter överhuvudtaget, jag har inte träffat många killar alls, jag är extremt kräsen med vilka jag träffar, men när man väl har varit på en första dejt, hua vad nervöst det var. Men det släpper rätt fort, sen är det väl rätt härligt på nått sätt att känna den där nervositeten. Jag vet bara dom gångerna jag klivit upp på scen när jag var manekäng, speciellt min första gång då jag bar en stor svart klänning med belysning under så då skulle jag gå där och även göra vändningar med en sladd efter mig, jag var bara 13 år och jag ville så gärna göra bra ifrån mig, jag var livrädd att snubbla och göra bort mig, men det gick bra. Jag började med den svåraste klänningen så det gick bara bättre och bättre. Phju. Nu sitter jag här och bara skriver en massa och skrattar för mig själv åt mina minnen.
Vi ska snart ta vårt allra första dopp i bubbelpoolen, perfekt med kyla då. Svägerskan med familj kommer snart hit och ikväll får vi mer folk på middag. Det blir en supermysig dag.