Skynda dig att leva.

Åh vilken mysig dag jag hade med en av mina närmaste väninnor igår, jag älskar vänskap som bara är, man kanske inte träffas jätteofta men när man träffas så är det som att man träffades igår och allt är bara så avslappnat och naturligt. Längtar så till nästa gång. Vi har känt varandra i 7-8 år nu och hon var det bästa stödet för mig när min mamma tragiskt nog gick bort i en olycka och jag fick känna sorgens alla smärtor. Smärtor som jag inte tidigare känt. 

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva den smärtan jag kände, när fler anhöriga gång på gång gick bort direkt efter så trodde jag verkligen att "nu är det snart min tur".. När den fjärde begravningen var inom loppet på någon månad var det så patetiskt och jag stängde av mina känslor helt och hållet för att orka. 
Jag skyndade mig att leva för snart skulle även jag dö kändes det som. Samtidigt som jag kände mig odödlig och vågade saker jag aldrig tidigare hade vågat. Allt gick så fort, mitt liv gick så fort. Jag skyndade mig genom livet. Jag stannade inte upp en gång och så höll det nog på till min krasch några år senare. Jag hade precis utbildat mig klart till undersköterska och var redo att ta hand om andra med mer kunskap. Men då sa kroppen stopp. Jag flög in i väggen och jag kraschade rejält. Nu var det dags att stanna upp, det var det  läskigaste jag gjort, nu skulle olyckan med dödlig utgång bli så verklig igen. Nu var det dags att känna sorg, på riktigt. 
Skuldkänslorna jag kände över mammas olycka kom över mig som stora mörka vågor, jag höll på att kvävas. Nu dör jag... Men jag gjorde inte det. Vi jobbade mycket med att få mig att inse att jag inte vet vad som händer i framtiden. Liksom med olyckan.. Jag visste inte vad som skulle hända, jag kunde omöjligt veta det. Jag var inte där just då. Jag kom fem minuter senare, när ambulanserna blinkade med sina blåa ljus. Då var jag där. Precis efter. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag varit där innan. Då hade jag kunnat förhindra olyckan. Men bara om jag visste. Och det gjorde jag inte. Ryggsäcken fylld med skuldkänslor och "tänk om" tankar blev lättare med tiden. När det känns som värst och saknaden är brutal kan det komma tillbaka någon tanke. Då stannar jag upp, tänker på det jag lärt mig under traumaterapin och tänker just på min andning. Nu skyndar jag mig inte att leva, nu lever jag långsamt och tar till vara på varenda sekund av livet, jag är här och nu och det känns väldigt bra. Jag ser många stressa genom livet och jag tycker synd om dom. Jag skulle bara vilja säga "stanna upp och lev istället" skynda dig inte genom livet... 

Oj nu blev det här inlägget inte alls vad jag hade tänkt skriva men så blir det ibland. Idag har jag lite planer, bland annat åka hem till min allra bästa vän på fika i deras "sagoland" de bor så otroligt vackert. Så mycket roliga minnen vi har skapat tillsammans i tjugo år, inte bara "roliga" utan alla minnen man skapar med sin allra bästa vän, någon som känner dig lika bra som du själv, eller kanske ännu bättre. Fan vad jag älskar henne. Här är en riktigt gammal bild på mig från hennes "sagoland" så vackert. Hon är min person, det är hon verkligen. 


Allmänt | |
Upp