Nicci - Hej mamma!

Hej mamma!

"Hej mamma, i dag kom jag och Albert förbi dig. Det var länge sedan nu men det gör för ont att se ditt namn på stenen, det gör ont att förstå att du ligger där, det gör ont att förstå att du är borta. Det blir så verkligt på något sätt och jag kan inte riktigt förstå än att du faktiskt är borta. Du känns så levande, inom mig. I mitt hjärta, hur jäkla lik jag är dig som person och utseendemässigt. När jag skrattar ibland hör jag dig, när jag säger vissa ord ibland hör jag dig och kan skratta åt det och tänka "så där brukade du säga, det där ordet använde du". Du är inte vid kyrkogården för mig utan du lever inom mig. Du är med mig i mina tankar, i mina val och handlingar, vem jag vill utvecklas till, vem jag är.

Jag är så ledsen för att jag inte var med dig den där sista timmen i ditt liv, att jag inte var med dig den där sekundern från att ha varit livs levande, skrattande (ditt skratt var det sista jag hörde från dig) till att vara någonstans mittemellan till att aldrig mer vakna upp. Maskiner som höll dig vid liv, mitt ego som ville ha kvar dig så att jag föralltid kunde hålla din hand i min. Det gick så fort, jag hann inte med, fyra jobbiga dagar på civa innan maskinerna stängdes av. Jag var inte förberedd, är man någonsin det oavsett hur man förlorar någon? Jag kämpade så med att få dig att komma tillbaka till livet, jag var helt maktlös, förlåt. Det var så svårt att se dig på civa. Vart var du om du varken var död eller levande? Var det som på film att du såg ljuset, att du hörde oss? Varför vände du inte tillbaka till livet då? Till mig? Jag höll din livlösa hand i min, jag tryckte den gång på gång, lurade mig själv att du tog tag i min hand. Men den var helt livlös. Släppte jag taget om den föll din hand ner på sängen.

Du var så ung, så vacker när du försvann från jordelivet, så levande. Ett felsteg kostade dig livet. Ett enda litet steg.

Du är den absolut vackraste människa jag någonsin har träffat och kommer att träffa. Du lyste upp överallt där du gick. I dag vågar jag tänka på alla dom minnena vi skapade tillsammans du och jag men även dom minnena du skapade. Jag undrar vad människor minns med dig?

Jag träffade en väninna här om dagen och du kom på tal som du oftast gör och hennes son nämner dig, han var fyra år då. Han minns saker med dig och jag blev helt rörd av att höra det, för du hade och har har en sådan positiv påverkan på barn, hur du kämpade för att ge barn en trygghet. Sådana spår du har satt i mångas hjärta genom att bara vara du. Jag är så stolt över att du är min mamma. Över den person du var. Du är inte glömd utan du lever kvar i mångas liv.

Dina barn är idag 16, 19 och 20 år gamla. Och så jag. Du kan vara så stolt över dom. Jag är så stolt över dom. Jag kan inte fatta att det är fem år sedan du försvann från oss. Från mig. Du fattas oss och du är så älskad. Förstår du hur älskad du är underbara människa. Jag hoppas det.

Din gravplats är noga utvald, du fick den bästa platsen, du blickar ut över söderläge, en solig plats. Du älskade att sola och var nästan jämt solkysst och gyllenbrun. Ditt ljusa långa hår som glittrade i solen, dina vackra blåa ögon som man såg din själ genom. Dina vackra halsband och alla ringar på fingrarna, jag bär med stolthet upp dina två halsband och två av ringarna runt min hals. Klänningen du bär här på bilden har jag upphängd hemma. Den var så typisk dig, du älskade leopardmönster på kläder. Din personlighet lyser genom bilden, ett leende som få, många minns nog ditt klingande skratt, hur nära du hade till skratt, din lekfullhet och energi. Vår söderböna. Vi saknar allt med dig. Vi saknar Dig. Jag saknar dig mamma. Jag älskar dig!