Nicci

Som du utbildade andra fosterhem. Vilken skillnad du gjorde i samhället. Jag är så stolt över dig. För den starka människa du är, för allt du kämpade för. För hur du fick mig att klara av livets alla motgångar och vem jag är i dag. Du ville inte att fall som "lilla hjärtat" skulle hända. De biologiska föräldrarna är inte alltid de bästa för sina barn. 

Nu är det din årsdag av din död. Ett år till har gått utan dig närvarande, utan din kram. Men du är närvarande i mitt hjärta, i mina minnen, i den jag är. Jag är så lik dig mamma. I mitt skratt. I mina ord. När jag tittar på mig själv i spegeln. 

Jag är så ledsen att jag inte kunde rädda dig den dagen då olyckan var framme. Jag ville springa fram till ambulanspersonslen när de höll på att rädda ditt liv. Att känna hur hjärtat går sönder, när maktlösheten dränker en och man bara får se på, utan att kunna göra någonting. Se på om du skulle klara dig eller inte. De fyra dagarna på civa var det värsta jag någonsin upplevt. Jag såg på dig när du låg där i koma. Tryckte din hand emot min utan gensvar. Försökte få dig att vakna men förgäves. Alla dessa maskiner som höll dig vid liv. En hjärnskakning som gav hoppet åter när läkaren sa att det bara var det. Jag frågade fyra gånger om du skulle överleva då och det skulle du. Men du hade inte bara en hjärnskakning. Du var hjärndöd. Så från ett nytt hopp till att dagen efter förstå att det inte fanns någonting mer att göra än att dra ut sladden och låta dig somna in för gott var en chock. Ena sekunden var du där, i nästa försvann du från jorden. Vart tog du vägen och vart var du i fyra dagar när de livsuppehållande maskinerna gjorde att din kropp fanns här och att ditt hjärta slog?

Dagen efter det var det dags. Du dog med din hand i min. Från att ha varit livs levande, skrattat till att allt förändrades på en sekund, du halkade i trappan och plötsligt svävade du mellan liv och död. Döden vann. Men jag vet att du kämpade. Du fick till och med klara av fyra hjärtstopp själv på civa. Och alla de gånger du försökte öppna ögonen när jag desperat tjatade på dig att göra det. Du måste ha hört mig. Jag vet det. Eller när du vände ditt huvud mot mig och sedan tillbaka igen. Tänk om du hade tryckt din hand mot min. Tänk om du hade vaknat upp. Tänk om jag inte hade förlorat dig i en meningslös tragisk jävla olycka som aldrig skulle ha hänt.. Om jag var där. Då hade du varit här hos mig och allt hade varit som vanligt. Nu är ingenting som vanligt.  

Olyckan förändrade mig som människa.

Jag är så himla tacksam för all tid jag fick tillsammans med dig mamma, att just du är min mamma. Du är aldrig glömd. Du är aldrig glömd i så många människors hjärtan. Du lever vidare med oss.

Jag älskar dig mamma. Alltid ❤️