Dagen före årsdagen ❤️

Min energi är helt slut. Det är som att en stor våg sköljer över mig av känslor. Det är tungt att andas. Det är som om jag inte sovit på tusen år. Jag är helt slut. Oron i magen växer sig starkare och imorgon är det årsdagen för mammas död. Jag undrar om jag någon gång hamnade i chocktillstånd över att ena sekunden levde hon, i nästa svävade hon mellan liv och död och var i koma i flera dagar. Hon låg där i sjukhussängen men hon var ändå inte där. Desperationen över att se en människa men inte få någon som helst kontakt. Jag minns allt som om det var i går allt hände. Allt är så klart. Varenda detalj, varenda ord som sas, varenda handling som gjordes. Jag minns allt.

Hur kan det vara så lätt att dö? Ett felsteg, en sekund senare och man finns inte längre, vart är man då?. Så många gånger som man själv har halkat till i en trappa. Varför dog inte jag då? Varför dog hon?

Ingen vill prata om det. Jag förstår det. Ingen vill bli påmind. Vissa vill inte ens veta av mig för att jag påminner så mycket om min mamma. Jag förstår det med. Men ni försvann och jag behövde er.  Men ni behövde inte mig.

I dag och imorgon måste jag tillåta mig själv att sörja, det är svårt. Jag som alltid vill vara den glada spralliga lekfulla Nicki med ett stort leende på läpparna, jämt och ständigt. Men nu vill jag inget hellre än att dra täcket över huvudet, äta massor av choklad och gråta. Det ska jag göra. Det är precis vad jag ska göra nu.

Jag tog människor omkring mig för givet. Jag tog livet för givet. Det var innan jag förstod att någon man älskar bara kan dö på en sekund. Nu tar jag absolut ingenting för givet längre utan jag är tacksam för så himla mycket, varje dag. För minsta lilla sak, för varenda sekund med dom jag älskar. För plötsligt är dom inte i ens liv längre. 


Allmänt | |
Upp