Nicci

Hur kan det vara så lätt att dö? Ett felsteg, en sekund senare och man finns inte längre, vart är man då?. Så många gånger som man själv har halkat till i en trappa. Varför dog inte jag då? Varför dog hon?

Ingen vill prata om det. Jag förstår det. Ingen vill bli påmind. Vissa vill inte ens veta av mig för att jag påminner så mycket om min mamma. Jag förstår det med. Men ni försvann och jag behövde er.  Men ni behövde inte mig.

I dag och imorgon måste jag tillåta mig själv att sörja, det är svårt. Jag som alltid vill vara den glada spralliga lekfulla Nicki med ett stort leende på läpparna, jämt och ständigt. Men nu vill jag inget hellre än att dra täcket över huvudet, äta massor av choklad och gråta. Det ska jag göra. Det är precis vad jag ska göra nu.

Jag tog människor omkring mig för givet. Jag tog livet för givet. Det var innan jag förstod att någon man älskar bara kan dö på en sekund. Nu tar jag absolut ingenting för givet längre utan jag är tacksam för så himla mycket, varje dag. För minsta lilla sak, för varenda sekund med dom jag älskar. För plötsligt är dom inte i ens liv längre.