Helgen
Det har varit en väldigt mysig helg, i fredags drog vi till Drottningholm för att låta Albert leka av sig ordentligt med hundar och han hittade några som var i samma storlek och som han hade jättekul med. Det slutade med att vi var där i två timmar. Riktigt mysigt att åka dit med sina vovvar och låta dom få springa lösa och busa. Vi hamnade dessvärre i rusningstrafiken när vi skulle åka hem så det tog nästan två timmar hem. Nackdelen med Stockholm är väl all trafik skulle jag säga.
I lördags åkte jag och tjejerna till Nyckelviken, en hade med sig sin lilla son som såklart ville titta på djuren som finns där, vi hade tur att både kossor, kaniner, får och hönsen var ute. Sen tog vi en fika i det gamla Bovaliushuset (utsidan iaf) från Skilda Världar. Där får man även ha hunden med sig in. Vi hade en sån mysig fikastund i det gamla huset.
Efteråt tog vi en sväng inne på forum innan vi alla skulle hem var till sig. Jag tog en liten sväng över till min familj, min ena bror var hemma och jag hjälpte honom att bestämma outfit då han skulle ut. Jag hann träffa syster med sin kompis också så det var mysigt, och att äntligen få pussas och kramas känns så bra, det var nog ett av de jobbigaste, att inte krama om sin familj under pandemin. Jag ville inte råka smitta dom innan dom vaccinerades. Så äntligen. Äntligen börjar det kännas som innan pandemin.
Jag kan sitta i flera timmar i och bara titta på min familj, mina småsyskon är fortfarande "små" och bor hemma och plus att jag fått en bonusbror i deras ålder så det är alltid liv och rörelse där hemma vilket jag älskar. Jag längtar inte tills de flyttar hemifrån om jag säger så, jag vill bara stanna tiden och få njuta ett tag till. Jag får alltid lite tårar i ögonen över att vår mamma inte fick se sina barn växa upp, de var i yngre tonåren och min syster var bara elva år när vår mamma omkom i en olycka. Det är det som smärtar mest förutom att hon är borta. Hon fick inte ens se mina tre syskon ta studenten... Bara när jag tog den.
Fan, fan vad jag saknar den människan. Smärtan är som en tung sten i mitt bröst. Jag vet hur det känns att förlora en ung människa som står en så nära som min mamma och jag gjorde vilket gör att jag vet hur viktig tiden är och hur noga jag är med att överrösa människor jag tycker om med kärlek och ännu mer kärlek och att inte slösa bort tiden på en massa skit.. Att vara i stunden, här och nu och bara va.
