Nicci

Jag var ungefär i hans ålder. Jag hade ont i magen varje dag över att gå till skolan. Jag ville inte oroa mina föräldrar så ibland hittade jag på att jag var sjuk. När det var redovisning var det värst. Jag var så orolig att stå där framför folk, jag var rädd för att höra hånskratten så fort jag öppnade min mun. Jag var rädd över att folk skulle härma min röst som så många gånger tidigare. Det var som värst när jag stod där framme och såg hur folk skrattade. Jag blinkade lite med ögonen för att jag var rädd för att någon skulle se mina tårfyllda ögon. Snart, snart fick jag gå och sätta mig igen. 

Det var jobbigt att ha högläsning också, medan jag läste hörde jag såklart skratten, jag försökte att fortsätta läsa ändå, ibland gick det, ibland klarade jag inte mer. Jag var livrädd för att visa hur det egentligen påverkade mig. Livrädd för att bli ännu mer mobbad. Varför skrattade ni åt min röst? Ja jag andades fel men varför var ni tvungna att skratta elakt åt mig? 

Från skratt till hotbrev, jag fick hotbrev skrivna till mig av en tjej. Hon gick i min skola. Jag visste precis vem det var som skrev. Hon hatade mig. Jag svarade inte på det hon skrev och i skolan fick jag dom där blickarna. Svarta blickar. Det var så elaka ord hon skrev. Hon hotade mig till livet. Jag vågade inte berätta det för någon så det är första gången ni läser detta. Jag skämdes för mycket. 

Från hotbrev till misshandel från en annan tjej. Det där slaget i ansiktet glömmer jag aldrig, och den värre rädsla jag kände varje dag över att gå till skolan efter det. Jag ville kräkas av oro. Tänk om hon skulle slå mig igen. Det slaget som gjorde så ont. Min tjejkompis som var med mig när denna tjej slog mig hjälpte mig till rektorn. Jag kunde knappt andas av rädsla. Paniken greppade tag i mig. Jag fick mina första panikångestattacker efter det. Fan vad jobbigt det blev efter det. Jag som bara ville klara av skolan. Utan skratt, utan hotbrev, utan misshandel. 

Jag var mycket hos sjuksyster, där kunde jag få ligga och vila när ångesten tog över. Jag hade mina vänner i skolan och utan dom hade jag inte orkat gå tillbaka till skolan. Det är jag evigt tacksam för. Jag upplevde aldrig ensamheten men jag upplevde en mobbning och utan människorna runt mig så hade jag nog inte klarat det. Tack för att jag hade er. 

Jag förlorade ett helt år i skolan. Jag hamnade efter så mycket att jag fick gå om. 

Det är många år sedan detta hände och utan att jag tänker på det så sitter det kvar än idag. Om jag träffar nya människor är jag väldigt fåordig till en början, men sen när jag märker att personer inte skrattar åt mig så känner jag en sån obeskrivlig lättnad och tänker för mig själv "åh fy fan vad skönt att personen inte skrattar åt mig, du fattar inte hur glad jag blir". Jag slipper gå igenom helvetet i skolan igen. 

Jag har upplevt mobbning själv. Det är inte kul. Orden, handlingarna, oron som tar över hela kroppen, hela ens liv. Det påverkar en. Kanske hela livet. Kanske så illa att man inte orkar leva längre. Så snälla, snälla tänk på de där orden som ni säger, tänk på handlingarna ni gör. Säg fina saker, gör fina handlingar. 

Detta inlägg var svårt att skriva, dels skrev jag en ny sak som ingen visste om. Dels öppnar jag upp mig och det är alltid läskigt. Jag önskar verkligen att denna mobbning kan få ett slut. Att inte säga elaka saker till någon, eller att skriva elaka saker, göra elaka saker. Aldrig mer. Fan detta ska väl inte ens behöva hända. Ingen ska behöva gå igenom nått så fruktansvärt som mobbning av alla dess slag. Ingen ska behöva må så dåligt över att gå till skolan. 

Den där tjejen som skrev hotbrev ville att jag skulle ta mitt liv. Men det enda jag ville var ju att få leva.