Saker du inte vågat fråga någon som har förlorat någon nära anhörig.

Detta är ett starkt inlägg men som kanske kan hjälpa någon där ute att hantera sorg och förlust av någon oh hur man ska agera som vän. Kom i håg att detta är mina egna känslor och tankar.

Jag får ofta frågan hur man hanterar en förlust av en nära anhörig men jag tänkte nämna på vilket sätt jag förlorade min mamma på innan jag svarar på frågorna.

Min mamma omkom i en tragisk olycka i en trappa där ett felsteg kostade henne livet och tiden här på jorden. Hon hamnade i koma och det var inte förrän dag tre vi fick reda på att hon var hjärndöd. Läkaren sa först att hon hade hjärnskakning och sa att hon skulle överleva. Dag fyra stängde vi av respiratorn... Hon blev bara 55 år gammal.

Hur hanterar jag förlusten och minnena från olyckan och även tiden på centralintensiven?

Det är svårt, jag har gått i traumaterapi i ett års tid två dagar i veckan för att prata om olyckan. Det var som att jag recenserade en film först, jag pratade på och förstod egentligen inte riktigt vad jag pratade om. Tills vi gick in på djupet och jag fick förstå att hon faktiskt dog. Då kom tårarna, jag kan gråta än i dag, inte ofta men ibland, när jag hör någon sång som påminner mig om henne, när jag ser någon ramla i en trappa, eller när jag går till graven. 

Jag skriver mycket, jag bearbetar många känslor i text, både här på bloggen och i boken jag skriver på. Att skriva hjälper mig att få ur mig sorgen, för på ett eller annat sätt måste den komma ut och min väg dit var genom text vilket är naturligt för mig då jag har skrivit i hela mitt liv. Det var det första jag fick göra på sjukhuset när jag såg henne på civa. Man skriver en dagbok där ifall patienten vaknar för att denne ska kunna bearbeta vad den har varit med om. Vi tvingades skriva, fotas med henne där hon låg i koma.. Det var väldigt konstigt, men samtidigt förstår jag varför.

Jag bär hennes halsband och jag tänker på att hon är en del av mig och att jag vill verkligen leva på det allra bästa sätt både för min egen skull men också för hennes.


Donerade ni organ?
Detta var nog en av de jobbigaste frågor vi fick på sjukhuset och vi fick den redan första dagen. Då stod vi vid hennes säng och en läkare kom och pratade om donation, där låg hon och vi skulle prata om att ge bort hennes organ. Hon hade ju inte ens dött. Men svaret på frågan är, ja. Bland annat hornhinnor..

Eftersom att min mamma dog från ingenstans, alltså i en olycka som ingen var beredd på, ung, frisk så hade vi aldrig pratat om varken donation, begravning m.m. Så det var extremt jobbiga beslut som man fick ta, mitt i allt kaos också när ens hjärna är någon helt annan stans. 

Vart låg din mamma i koma?
Min mamma låg på centralintenaivavdelningen på Karolinska i Solna. En sal med otroligt många läkare, sjuksköterskor, psykologer, traumateam, kyrka och präst i närheten. I mammas sal låg fyra patienter, alla i koma och sen var alla dessa människor som jag nämnde i detta rum, de hade ständig koll på patienterna från ett rum med glasfönster (ett rum i rummet). Det var tufft att vara där inne. Där fanns det inga besökstider utan man fick komma och gå som man ville 24/7 och ringa dit hur mycket man ville också.. 

Vilket minne är värst? 
När jag blev hämtad från min stuga och dom berättade att något hade hänt. Där "försvann jag" och sprang till olycksplatsen, möttes av två ambulanser och såg min mamma längst ner i trappan livlös, där och då gick jag sönder totalt och skrek ut min smärta. Helvete vad ont det gjorde. Sen självklart när vi fick reda på att hon var hjärndöd och att tvingas stänga av respiratorn, hålla hennes hand tills det att hon tog sitt sista andetag.

Vad gjorde du när du fick dödsbeskedet? 
Jag jobbade och jag fick en magkänsla som var jättejobbig (detta var natten mot dag 3, då hade vi ändå fått höra att hon bara hade hjärnskakning) jag ringde hem först, ingen svarade. Då ringde jag civa och fick höra att hon kommer att dö. Jag bröt ihop men visste att jag hade en patient kvar som jag var tvungen att ta hand om, jag torkade tårarna och gick in helt i en bubbla. Jag tog hand om patienten, fick sedan skjuts till min bil där jag bröt ihop, jag åkte hem och möttes av släktingar. Men jag greppade taget om hoppet in i det sista. 

Hur var det att se någon i koma? 
Som att se någon som sover med massor av maskiner som håller en vid liv, jag tryckte mammas livlösa hand mot min i hopp om att hon skulle ge något livstecken. Det var som att se och känna ett tomt skal, jag såg henne men hon var någon annan stans, det gick inte att väcka henne. 

Hur ska man bemöta någon som har förlorat en anhörig?
Folk tog verkligen avstånd från mig när min mamma hade dött. Människor sa till mig "hör av dig när du orkar" men det är inte det man behöver höra. Man behöver känna att sina nära är där. Det bästa man kan göra är att skriva till personen för en person i sorg kommer inte orka skriva. Det kommer ta ett tag och man behöver verkligen få känna att man inte är ensam för det är precis det man känner, man känner en fruktansvärd ensamhet och orken att skriva till folk finns inte. Men orken att läsa finns. Så skriv dagliga saker till personen, fråga inte så mycket saker utan berätta saker, vad som helst. Om din dag, om någon bra serie, någon god maträtt du har ätit. Skicka bilder. Inkludera personen när du bjuder över folk på middag. Kramas. Köp med mat som denne gillar.

Hur hanterar man sorg?
Nu kommer vi tillbaka till den frågan igen. Mitt sätt var att skriva, bära halsband från den som gått bort. Att dyka ner i sorgen och utveckla sig själv genom den. Lära sig hantera alla känslor. Leva här och nu, leva på bästa sättet. Ha stunder av glädje men tillåt dig också att ha dagar när du sörjer. Sök professionell hjälp. 

Har du förlorat någon? Hur hanterar du sorgen? 
Allmänt | |
#1 - - Någon:

Hej. Jag läste din blogg och fick tårar i ögonen. Du har alldels rätt, den var stark. Du avslutar med att skriva om jag har mist någon och hur jag hanterar sorgen. Mina föräldrar dog för några år sedan, med några års mellanrum. Jag har inte kunnat sörja dom alls och jag vet inte varför. Kanske för att dom var gamla, eller kanske för hur det var när dom levde, vilken relation vi hade. Jag vet inte varför.

Upp