Nicci

Jag blir klarare än någonsin i huvudet, jag är så fokuserad som aldrig förr samtidigt som en rädsla sätter sig i hela kroppen. Är det nu min kropp gör allt för att jag ska klara av den här situationen? Bevittna den viktigaste personen i mitt liv försvinna successivt. Fyfan vad det gör ont. Jag flyr ut på altanen. Jag måste ha luft, jag måste förstå vad det är jag nyss såg. Jag hör att min ena bror är påväg. Han får aldrig se det jag  såg. Jag springer fram till honom och tar hans hand i min och går till mitt lilla hus och så sätter vi oss på sängen och jag berättar att mamma har varit med om en olycka och är skadad.

Jag ser hur ambulanspersonalen bär ut mamma på en bår. Ingen likpåse utan hon har en andningsmask på ansiktet, då lever hon. Hon blundar och ser livlös ut och jag får ingen som helst kontakt med henne. Men hon lever. Hjärtat slår.

Jag håller min brors hand ännu hårdare medan vi ser på hur mamma åker in i ambulansen och min lossaspappa åker med. 

Nu måste jag vara stark. Det är inte tid för mig att bryta ihop, än. Jag har mina syskon att tänka på.

Jag sover ingenting den natten. Jag mår egentligen skit och är helt trasig inombords. Jag vill inget hellre än att åka till sjukhuset och framförallt att se min mamma vaken. Jag längtade så samtidigt som min magkänsla säger att det inte kommer att bli så vilket gjorde mig livrädd. Antingen är man död och hon var ju bara 55 år så det var uteslutet, hon skulle inte dö än. Eller så lever man. Det finns ingenting därimellan. 

Men det gör det. Det fick jag bevittna på centralintensiven på karolinska. Jag möttes inte alls av mammas lysande ögon och klingande skratt. Jag möttes av en människa som liknade min mamma och som var uppkopplad till massor av maskiner och mamma låg i koma. Just den dagen hoppade hon upp och ner i sängen med vita ögon som blinkade jättefort. Hon hade fått någon form av anfall och läkarna kunde inte få stopp på det. En hel dag låg hon så vilket var som en scen tagen ur en skräckfilm. Jag gick ännu mer sönder. Jag kramade om hennes livlösa hand innan jag var tvungen att lämna, jag klarade inte av att se detta. 

När jag kom hem sprang jag upp till mammas walk in closet, satte musiken på högsta volym så att inte mina syskon skulle höra mig gå sönder. Jag luktade på hennes kläder, jag kramade om dom. Jag kröp ihop på golvet och där och då brast det. Jag grät hejdlöst. 

Dagen efter på sjukhuset var det mängder med läkare och sjuksköterskor på civa, förmodligen hade de varit där dagen innan men jag såg bara min mamma. En tant kom in till oss och började prata om att donera mammas organ och jag blev förbannad. Lämna oss ifred. Min mamma är inte död. Sedan skulle vi skriva en dagbok som sjuksköterskorna kom med, de hade redan börjat skriva. Vad fan skulle jag skriva. Sen skulle vi ta bilder, inget jag ville men de insisterade. Skulle jag le eller hur fan skulle jag se ut när vi stod där runt mamma och blev fotograferade. Jag såg säkert mer död ut än mamma på den bilden. Jag kände mig ju död. Dagboken var viktig för mammas återhämtning när hon skulle vakna upp sa de. 

Jag höll hennes livlösa hand hårt, jag tryckte den i min och ljög för mig själv att det var hon som tryckte den i min. Jag ville känna att hon levde och att hon var där. Jag bad henne öppna ögonen och jag såg att hon försökte. Samtidigt var den livlösa handen just livlös. Vakna mamma. Vakna. 

Läkaren kom in och sa att han hade goda besked. Hon hade bara hjärnskakning och att de höll henne nedsövd så att hon inte skulle röra nacken och lite så. Va. Hon har bara hjärnskakning? Lyckoruset i kroppen sped sig fort och jag frågade läkaren fyra gånger där och då om hon kommer att överleva. JA hon kommer att överleva sa han. 

Samtidigt i salen med fyra svårt sjuka människor så fick en annan familj ett dödsbesked. Deras son hade varit med om en motorcykelolycka och skulle inte klara sig. Jag kände igen de hjärtskärande gråten sedan tidigare när jag stod högst upp på trappan och såg min mamma så livlös. Där jag gick sönder för första gången i mitt liv. 

Jag kunde inte visa min glädje i detta rum fullt med död. Jag gick ut och bröt ihop i glädjetårar. Min mamma skulle överleva. 

Vi planerade hennes födelsedag som skulle äga rum bara två veckor senare. Jag viskade även i mammas öra att "hörde du vad läkaren sa mamma, du kommer att överleva". 

Dagen efter åkte jag och jobbade. Jag hade en kollega med mig i bilen hela kvällen men sedan fick jag en sån obehaglig magkänsla och ringde till min familj. Ingen svarade. Då ringde jag till civa som berättade att min mamma kommer att dö. Att hon inte alls bara hade hjärnskakning, utan hon var hjärndöd vilket dom såg först på andra röntgen. Innan hade dom bara gjort en drt röntgen och nu hade dom gjort en mrt röntgen och sett helt andra saker. Från lycka till en sorg jag aldrig känt tidigare. Jag gick återigen sönder i hela kroppen. Fyfan vad ont det gjorde. Jag var tvungen att ta en kund innan min kollega släppte av mig vid min bil och hela vägen hem skrek jag ur mig smärtan. Jag trodde att jag skulle dö där och då. Det kändes som att jag höll på att drunkna. 

Väl hemma var hela släkten men på något sätt kunde jag inte förlora hoppet. Jag åkte till karolinska och smet in på sjukhuskyrkan där jag bad för min mammas liv. Jag träffade även en präst som jag pratade med i en timme och han skulle också be för henne. Jag var så desperat innan jag återigen klev in på civa och kramade om mammas hand. Fortfarande hade jag hoppet kvar. Klart hon skulle komma tillbaka till livet. 

Dagen efter kände jag mig maktlös. De skulle stänga av respiratorn och jag kunde inget annat än att se på. Straxt innan vred mamma sitt huvud mot mig men det spelade ingen roll vad jag sa. Straxt efter stängdes hennes maskiner av. Jag sprang ner och köpte en ängel där det stod "sov gott älskade ängel". Jag förstod fortfarande ingenting. Min telefon ringde, nu var det bråttom. Jag fick springa upp till civa, jag tog mammas hand, såg henne ta sina sista andetag innan hon somnade in. För gott. Hennes hy blev till en annan färg. Jag gick ut från civa och satte mig i den långa korridoren helt ensam. Där rasade jag och förstod att hon var död. Höll jag på att dö av sorg nu? 

En olycka kommer plötsligt. Ett liv kan ta slut på en sekund. Det har förändrat mig. Massor. Jag saknar henne, världens vackraste människa. Hon jag har känt hela mitt liv. Min trygghet och min person. Min mamma som lyste upp vart hon än gick. Att se henne dö om och om igen är ett ärr som sitter i hjärtat och har gjort mig till den jag är idag.