Nicci - Förbannad och ledsen...

Förbannad och ledsen...

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Jag är både förbannad och ledsen. Jag jobbar som ställföreträdande och vad det innebär tänker jag inte gå in på i detta inlägg utan det jag vill skriva av mig om är att jag är så less på Sverige ibland. Regler hit, regler dit, detta kan vi göra, detta ska någon annan göra. Men när någon hamnar mellan stolarna, då är det ingen som tar ansvar. När människor tvingas ut på gatan för att man får pengar från en annan myndighet. Då ska man bara kastas ut som skräp. Jag kan bara göra allt i min makt för att detta inte ska hända. Ett slutdatum finns. Flyttar inte personen då kommer polisen, då kommer kronofogden och dessutom får personen betalningsanmärkningar (observera att personen betalar i dagsläget och inte har några skulder alls, men får pengar från en annan myndighet) personen i fråga är sjuk i demens, tryggheten kommer att dras under dennes fötter. Vilken jävla ångest personen måste känna. Jag känner stressen och ångesten som denne måste känna.

Är detta verkligen Sverige? Ja, det är den mörka sidan av vårt land. Man tvingas hamna på gatan även om man gör rätt för sig.

Det handlar om människors liv. Trygghet. Sjukdom. Jag måste följa mina regler, jag kan bara göra mitt yttersta för denna människa. Sviker jag, sviker en till. Vilket system vi har. Bostadsbrist. Platsbrist. Regler hit och dit. Ansvarslösa människor.

Det är skrämmande att se hur samhället verkligen fungerar. När man inte valt sin situation själv. När man är helt jävla hjälplös.

Detta gör mig självklart mer tacksam över det jag faktiskt har. Jag har tak över huvudet, mat på bordet, kläder i garderoben.

Jag minns när jag var i Tanzania, hur tacksam jag kände mig över livet, saker man annars tar för givet, en vattentoalett, rent vatten ur kranen. I Tanzania var det inget tryck i duschen alls och att tvätta håret var helt omöjligt. De flesta toaletter var ett hål i marken.

Sånt som vi här i Sverige tar för givet.

Men hela tiden strävar vi efter mer. Det ska vara det största huset. Den dyraste bilen. Har man en titel inom ett företag som man egentligen är glad över, nä då ska man ändå sträva efter högre titlar bara pga själva titeln. Människan är fan aldrig nöjd, tar saker för givet och vill bara ha mer och mer och mer.

Jag är så jäkla tacksam över det jag har.