Nicci

När jag vaknade i morse ville jag bara gråta, det är tufft att drömma om olyckan, om tiden på sjukhuset och framförallt att förlora sin person. Inte vilken person som helst utan den som är den viktigaste, den tryggaste, den person man alltid tror att man ska ha. Den man tar för givet.. Den man älskar över allt annat. 

Jag träffar henne ibland i drömmarna, i bland i samband med olyckan, men många gånger drömmer jag om att hon överlevde, att hon finns kvar här på jorden. Det är härligt i några sekunder innan verkligheten kommer ikapp och sorgen blir som ett svart hål i ens hjärta, igen. Saknaden är brutal och sätter sig både mentalt och fysiskt, men man överlever. Man lär sig att hantera sorgen, man gör det, hur ont det än kan göra.

Jag minns så väl den där soliga dagen på Koh Lanta i Thailand år 2013, mamma och jag går barfota på stranden, sand mellan tårna, vi går längst vattenbrynet, det är varmt och folktomt.

- älskade dotter säger mamma, jag tycker verkligen att du ska skriva en bok om ditt liv, jag tror verkligen att det skulle hjälpa många och det viktigaste av allt, du älskar att skriva. Gör det till verklighet nu, jag tror på dig.

-Mmm, mumlade jag och tror inte riktigt på mig själv. Jo visst skulle det vara en stor dröm men..

- inga men, tro på dig själv och gör det sa hon med bestämd röst. 

I dag sitter jag och skriver, vissa dagar mer, vissa dagar mindre. Just i dag sitter jag framför datorn och skriver på, tangenterna är inte stilla i många, sekundrar, jag tar en klunk av äppeljuicen och fortsätter. Min bok ska bli klar inom en snar framtid, det är mitt mål, min största dröm. Boken är inte om mig, kanske till viss del, men boken är om dig mamma. Du är huvudrollen, inte jag. Den här boken ville jag aldrig skriva, en bok om en olycka jag aldrig i min vildaste fantasi kunde ana skulle hända, men tyvärr är det så med olyckor. De bara händer.

Jag ska förverkliga min absolut största dröm om att skriva en bok. Det är mitt största mål här i livet. Folk ska få lära känna min mamma och få höra vilken powerwoman hon var, när hon miste livet i en olycka och hur man bearbetar tunga sorger och hur man lever vidare trots allt. 

Så det är vad min dag framförallt kommer att bestå av, jag har kommit hälften i boken, där har jag stått stilla alltför länge nu. Många tror på det här, och framförallt så tror jag på det. Jag har tagit klivet och nu gäller det att fortsätta fullt ut, att varje dag komma närmare slutmålet, skriva det sista ordet i boken och sedan skicka in drt till förlaget. Boken har jag i huvudet, boken är verklighetsbaserad utifrån det jag upplevde med min mammas olycka och hur det var att se någon dö om och om igen. 

Jag har ett litet mål och det är att skriva klart den nu och till hösten skriva det sista ordet och förorden, klicka på skickaknappen och få iväg min bok när jag befinner mig i Italien. Tänk om det blir till verklighet. Då måste jag sätta fart. Vi får se hur det blir men det är härligt att ha mål och drömmar iaf. 

Nu ska jag fortsätta, vi hörs senare.